Tänk om jag kunde
berätta en historia för er

som ni skulle komma ihåg med hela kroppen

och inte bara i tanken?

Under hela mitt liv som journalist
har jag känt mig tvungen

att försöka skapa historier
som kan göra skillnad

och kanske få människor att bry sig.

Jag har jobbat med tidningar,
med dokumentärer

och med TV.

Men det var inte förrän
jag började syssla med virtual reality

som jag började se riktigt intensiva,

äkta reaktioner från människor

som verkligen chockade mig.

Grejen med VR, virtual reality,

är att jag kan placera dig på plats

mitt i berättelsen.

Genom att sätta på sig glasögon
som mäter var man tittar

får man en utanför-kroppen-upplevelse,

som att man faktiskt är där.

Det var för fem år sen som jag
verkligen började bryta ny mark

genom att kombinera
virtual reality och journalistik.

Och jag ville göra något om hunger.

Familjer i USA går hungriga,
matbankerna går på knäna,

och deras mat tar ofta slut.

Jag visste att jag inte kunde få folk
att känna sig hungriga,

men jag kunde kanske hitta ett sätt
att få dem att känna något fysiskt.

Tänk på att det här var för fem år sen,

så att kombinera journalistik
och virtual reality

betraktades som en ofärdig idé,

och jag hade ingen finansiering.

Tro mig, det var många kollegor
som skrattade åt mig.

Men jag hade en riktig bra praktikant,

en kvinna som hette Michaela Kobsa-Mark.

Och tillsammans åkte vi ut till matbanker

och började spela in ljud och ta bilder.

Tills en dag då hon
kom tillbaka till kontoret

och stortjöt, hon grät och grät.

Hon hade stått vid en lång kö,

där kvinnan som höll ordning på kön
kände sig helt överväldigad,

och hon skrek, "Det är för mycket folk!

Det är för mycket folk!"

Och en man med diabetes
fick inte mat i tid,

hans blodsocker föll för lågt,
och han föll i koma.

Så snart jag hörde inspelningen

visste jag att det här skulle bli
den sortens suggestiva verk

som verkligen skulle kunna beskriva
vad som händer vid matbanker.

Här är den riktiga kön.
Ni ser hur lång den var?

Som jag sa hade vi
inte mycket finansiering,

så vi blev tvungna att återskapa den
med virtuella människor som vi fått,

och folk tiggde och lånade tjänster
för att kunna skapa modellerna

och återskapa allting
så realistiskt som vi kunde.

Sen försökte vi förmedla
vad som hände den dagen

så noggrant som möjligt.

(Video) Röst: Det är för mycket folk!
Det är för mycket folk!

Röst: OK, han har fått ett anfall.

Röst: Vi måste ringa efter ambulans.

Nonny de la Peña: Mannen till höger,

för honom, han går runt kroppen.

Han känner att han är i samma rum
som den där kroppen.

Den där killen ligger vid hans fötter.

Och även om han via sitt periferiseende

kan se att han är i en laboratorielokal,

han borde kunna se
att han inte befinner sig på gatan,

men det känns som att han är där
med de här människorna.

Han är noga med att inte kliva på
den här killen som faktiskt inte är där.

Det här verket hamnade på Sundance 2012,

det var ganska fantastiskt,

och det var en av de första
virtual reality-filmerna någonsin.

Och när vi åkte dit var jag skräckslagen.

Jag visste inte hur folk skulle reagera

och vad som skulle hända.

Och vi dök upp där
med ett par ihoptejpade glasögon.

(Video) Åh, du gråter.
Du gråter. Gina, du gråter.

Kan ni höra hur förvånad jag är?

Den här reaktionen återkom

gång på gång:

folk som gick ner på golvet
och försökte trösta den drabbade,

försökte viska något i hans öra

eller hjälpa till på något sätt,
även om de inte kunde det.

Och det var många
som kom ut från visningen som sa

"Gode gud, jag blev så frustrerad.
Jag kunde inte hjälpa killen"

och tog sen med sig det i sina liv.

När den här filmen var klar

bjöd chefen för filmskolan
vid University of Southern California in

den ansvarige för World Economic Forum 
för att titta på "Hunger",

och han tog av sig glasögonen

och beställde en film
om Syrien på stående fot.

Jag ville verkligen göra något
om flyktingbarn från Syrien,

för barn är de som har lidit mest
under inbördeskriget i Syrien.

Jag skickade ett team
till den irakiska gränsen

för att spela in material
från flyktingläger,

ett områden jag inte
skulle skicka in ett team till nu,

eftersom ISIS har en aktiv verksamhet där.

Sen återskapade vi en gatuscen

där en flicka sjunger
och en bomb exploderar.

När man befinner sig
mitt i den situationen

och hör de ljuden

och ser de sårade omkring sig,

så är det en oerhört skrämmande
och verklig känsla.

Individer som har varit inblandade
i riktiga bombningar har berättat för mig

att den väcker samma slags rädsla.

[Inbördeskriget i Syrien
kan verka långt borta]

[tills du upplever det själv.]

(Flicka sjunger)

(Explosion)

[Projekt Syrien]

[En virtuell upplevelse]

NP: Sen blev vi inbjudna att visa verket

på Victoria and Albert Museum i London.

Det marknadsfördes inte.

Vi placerades i ett rum med väggbonader.

Det hade inte skrivits om det,
så vem som helst

som råkade komma in på muséet den dagen

såg oss och det konstiga ljuset.

Kanske ville de se
gamla historier på väggbonader.

De möttes av våra virtual-reality-kameror.

Men många människor provade det,
och under fem dagar

hade vi till slut 54 sidor
med kommentarer i vår gästbok,

och kuratorerna berättade

att det aldrig hade skrivits så mycket.

Saker som "Det är så verkligt",
"Verkligen trovärdigt",

eller den som jag blev mest glad för,

"En känsla av att man
befinner sig mitt i någonting

som man annars ser på TV-nyheterna".

Det verkar fungera, eller hur? Det funkar.

Och det spelar ingen roll
varifrån du kommer eller hur gammal du är,

det framkallar känslor.

Missuppfatta mig inte - jag säger inte
att upplevelsen av ett verk

gör att man glömmer var man är.

Men det verkar som om vi kan känna
som att vi är på två platser samtidigt.

Vi kan känna vad jag kallar
en dualistisk närvaro,

och jag tror att det är det som får mig
att kunna komma åt empatikänslor.

Eller hur?

Det betyder förstås

att jag måste gå varsamt fram
när jag skapar de här verken.

Jag måste verkligen följa
det journalistiska regelverket

och se till att de kraftfulla historierna

skapas med integritet som grund.

Om vi inte skapar materialet själva

måste vi vara extremt noga med

att ta reda på ursprunget,
var materialet kommer ifrån,

och ifall det är äkta?

Jag ska ge er ett exempel.

I fallet Trayvon Martin
så var det en kille, ett barn

som var 17 år och han köpte en läsk
och lite godis i en affär,

och på vägen hem följdes han
av en vakt för grannsamverkan

som hette George Zimmerman,
som sköt och dödade honom.

För att göra det verket

beställde vi arkitektritningarna
för hela huskomplexet,

och vi återskapade hela situationen
bit för bit, baserat på ritningarna.

Alla händelser

är baserade på de riktiga
registrerade samtalen till polisen.

Intressant nog bidrog vi
till nya fakta med vår historia.

Den rättsmedicinska enhet
som återskapade ljudet,

Primeau Productions,
har sagt att de skulle kunna vittna om

att George Zimmerman,
när han klev ur bilen,

osäkrade sin pistol
innan han gav sig av efter Martin.

Så de journalistiska grunderna är desamma,

de ändras inte, eller hur?

Vi följer fortfarande samma principer
som vi alltid skulle göra.

Vad som är annorlunda
är känslan av att vara på plats,

oavsett om man ser en kille
som svimmar av hunger

eller känner att man befinner sig
mitt i en bombattack.

Och det är det som har drivit mig
att fortsätta göra såna här verk,

och att tänka på hur man gör dem.

Vi försöker förstås att göra detta
utan något headset, mer tillgängligt.

Vi skapar mobila verk,
som Trayvon Martin-verket.

Och de har en stor inverkan.

Amerikaner har berättat för mig
att de har donerat,

gjort överföringar från sitt bankkonto,
pengar som går till syriska flyktingbarn.

Och "Hunger in LA" hjälpte till att forma

en ny slags journalistik

som jag tror kommer att finnas
bland de andra plattformarna i framtiden.

Tack.

(Applåder)