För åtta år sedan var jag hemsökt
av en ond ande.

Jag var 25 då

och jag bodde i ett litet hus, 
bakom ett annat hus

i Los Angeles.

Det var en gäststuga, som fått förfalla,

som inte setts efter under lång tid.

Och en natt, satt jag där

och jag fick en riktigt kuslig känsla,

den sortens känsla du känner
om du blir iakttagen.

Men ingen fanns där förutom
mina två hundar,

och de tuggade bara på sina tassar.

Och jag såg mig omkring. Ingen fanns där.

Och jag tänkte, okej,
det är bara min fantasi.

Men känslan tilltog och blev bara värre,

och jag började känna
ett tryck över bröstet,

ungefär som det känns när
du får höra dåliga nyheter.

Men det sjönk längre och längre ner

och det gjorde nästan ont.

Och under en veckas tid,
blev känslan värre och värre,

och jag började blir övertygad om
att något fanns där

i min lilla gäststuga, och hemsökte mig.

Och jag började höra de här ljuden,

ett sorts "whoosh," som en viskning,
som om något gick rakt igenom mig,

Jag ringde min bästa vän, Claire, och sa:

"Jag vet att detta kommer låta galet,

men...

Jag tror att det är ett spöke i mitt hus,
och jag behöver bli av med det."

Och hon sa, hon är väldigt öppensinnad,
och hon sa:

"Jag tror inte att du är galen,

jag tycker bara att du behöver utföra
en reningsritual."

(Skratt)

"Så skaffa lite salvia och bränn det,

och säg till det att försvinna."

Så jag sa: "Okej,"
och gick och köpte salvia.

Jag hade aldrig gjort detta förut,
så jag tände eld på salvian,

viftade runt, och sa: "Försvinn!
Detta är mitt hus! Jag bor här.

Du bor inte här!"

Men känslan blev kvar. 
Inget blev bättre.

Och sedan började jag tänka,

okej, den här saken skrattar
förmodligen bara åt mig nu,

för den har inte gett sig av,

och jag ser förmodligen bara
oförmögen och maktlös ut

som inte kunde få den att försvinna.

Så varje dag kom jag hem

och vet ni, den här känslan blev så
hemsk att, jag skrattar åt det nu,

men jag satt bara där i sängen
och grät varje natt.

Och trycket över bröstet
blev värre och värre.

Det var fysiskt smärtsamt.

Jag gick till och med till en psykiatriker

och försökte få henne att skriva ut
läkemedel till mig,

och det gjorde hon inte bara för att
jag inte är schizofren, okej,

(Skratt)

Till slut gick jag ut på nätet
och började googla "spöken."

Jag hamnade på ett forum för spökjägare.

Men detta var en speciell
sorts spökjägare,

de var skeptiker.

De trodde att varje sorts spökerier
de hade utrett så långt

hade kunnat bortförklaras med vetenskap.

Och jag tänkte: "Okej, smartskallar,
detta är vad som händer hos mig,

och om ni har en förklaring åt mig,
skulle jag älska att få höra den."

Och en av dem sa: "Okej.

Har du hört talas om 
kolmonoxidförgiftning?"

Och jag sa: "Ja.

Som i gasförgiftning?"

Kolmonoxidförgiftning
är när du har en gasläcka

som läcker rakt ut i ditt hem.

Jag kollade upp det, och symptomen
för kolmonoxidförgiftning

inkluderar ett tryck över bröstet,

auditiva hallucinationer - whoosh -

och en oförklarlig känsla av rädsla.

Så den kvällen, ringde jag gasbolaget.

Jag sa: "Jag har ett nödläge.
Ni behöver komma hit.

Jag vill inte gå in på det nu,
men ni behöver komma hit."

(Skratt)

De kom. Jag sa: 
"Jag misstänker en gasläcka."

De hämtade sin kolmonoxiddetektor,

och mannen sa:

"Det är bra att du ringde oss ikväll,

för du hade kunnat
vara död väldigt snart."

37% av amerikanerna tror
att det finns hemsökta hus,

och jag undrar hur många av dem
som befunnit sig i ett

och hur många av dem som varit i fara.

Så den spöklika historien
har lett mig till mitt jobb.

Jag är en utredare, 
en utredare ur två aspekter:

Jag är en utredande journalist,

och jag är också en utredare
av det påstått paranormala

och det påstått andliga.

Det betyder ett par saker.

Ibland betyder det att jag låtsas
att jag behöver en exorcism

så att jag kan - ja, precis! - 
så att jag kan gå till en exorcist

och se om han använder knep
och psykologiska trick

för att övertyga någon
om att de är besatta.

Ibland betyder det att jag går
under täckmantel i en yttergrupp

som jag rapporterar om
i en podcast jag är med i.

Och jag har gjort över 70 utredningar
med min kollega, Ross.

Jag skulle älska att att få tala om för er
att i nio fall av tio, vinner vetenskapen,

räddar dagen, att allt förklaras.

Det är inte sant.

Sanningen är att i tio fall av tio,
vinner vetenskapen, räddar dagen.

(Applåder)

Och det betyder inte att
det inte finns mysterier.

Så klart finns det mysterier,
men ett mysterium är ett mysterium.

Det är inte ett spöke.

Jag tror att det finns
två sorters sanningar,

det har tagit mig ett tag 
att dra denna slutsats,

men jag tror det stämmer,

så lyssna på vad jag har.

Jag tror det finns yttre sanning
och inre sanning.

Så om du säger till mig:

"Det fanns en man vid namn Jesus
och han existerade,"

det är yttre sanning, okej?

Vi kan kolla i arkiven,

Vi kan fastställa om det verkar troligt.

Och jag skulle hävda
att det verkar troligt.

Om du säger: "Jesus uppstod från de döda,"
oj, oj, svårare.

(Skratt)

Jag skulle säga att det är
en påstådd yttre sanning,

för han uppstod fysiskt eller inte.

Jag går inte in på huruvida
han uppstod eller inte,

men enligt mig är det
en påstådd yttre sanning.

Antingen hände det eller inte.

Men säger du: "Jag bryr mig inte
om han uppstod från de döda.

Det är symboliskt viktigt för mig,

och den metaforen är så meningsfull
och fyller ett syfte för mig,

och jag tänker inte försöka
övertyga dig om det,"

då har du gått från 
yttre sanning till inre sanning,

från vetenskap till konst.

Och jag tror vi har en tendens
att inte vara tydliga med det här,

att försöka flytta våra inre sanningar
till yttre sanningar,

eller att inte vara rättvisa
mot varandra angående detta,

och när människor berättar
om sina inre sanningar,

försöker vi göra dem försvarbara
med yttre sannings-standard.

Jag talar här om yttre sanning,
om objektiva saker.

Och det fanns en objektiv verklighet
i mitt hemsökta hus, eller hur?

Nu när jag berättat om gasläckan,

tvivlar jag på att någon skulle säga,

"Jag tror fortfarande att det spökade" -

(Skratt)

för så snart vi har dessa
vetenskapliga förklaringar,

vet vi att vi ska ge upp spöket.

Vi använder dessa saker som substitut
för saker vi inte kan förklara.

Vi tror inte på dem på grund av bevisen;

vi tror på dem på grund av
bristen på bevis.

Så det finns en grupp i Los Angeles

som kallar sig
<i>Independent Investigations Group,</i> IIG,

och de gör ett bra jobb.

De delar ut ett pris på 10 000 dollar

till den som kan bevisa,
under vetenskapliga förutsättningar,

att de har en paranormal förmåga.

Ingen har gjort det hittills,

men det var några människor
som hävdade att de var kläraudienta,

vilket betyder att de kan höra röster
från den andra sidan

eller att de kan läsa tankar.

Och de hade en person
som var väldigt allvarlig,

som trodde att han kunde läsa tankar.

Så de skulle testa honom,
och det är så här det alltid funkar.

Gruppen säger:
"Okej, vi har ett protokoll,

vi har ett sätt
att vetenskapligt testa detta.

Går du med på detta?"

Personen säger ja. Sedan testar de.

Det viktigt att båda sidorna är överens.

De gjorde det, de testade honom.

De sa: "Okej, vet du vad?

Du kunde inte förutsäga vad Lisa tänkte.

Det var ungefär samma som slumpen.

Det verkar som du inte har förmågan."

Och det gav dem tillfället

att medlidsamt sätta sig ner med honom
och ha en väldigt svår diskussion,

som i princip lät så här:

"Hej, vi vet att du är allvarlig,
och vad det betyder är,

att du hör något i ditt huvud."

Men den dagen, fick den killen fatta
ett väldigt svårt beslut,

det livsomvälvande beslutet
att söka hjälp.

Vi hjälper faktiskt människor
att dra dessa paralleller

som förut verkade vara
världsfrämmande förklaringar,

och drar oss in i verkligheten
och kanske förändrar oss till det bättre.

Å andra sidan, en gång kanske
det visar sig vara sant.

Vi kanske upptäcker att det finns spöken,

och herrejävlar, det vore ju fantastiskt!

Och varje gång jag gör
en av de här utredningarna,

är jag fortfarande så spänd,

och jag är på typ den 75:e,

och jag svär att jag fortfarande
vid den 76:e kommer säga: "Denna är det!"

(Skratt)

Kanske är jag bara en obotlig optimist,
men jag hoppas jag aldrig tappar hoppet,

och jag bjuder in er att ha samma attityd

när människor delar
sina övertygelser med er.

På tal om testbara påståenden,

respektera dem tillräckligt för att 
fråga dessa bra frågor.

Utmana och se hur ni kan
undersöka dem tillsammans,

för det sägs att du inte
kan respektera en tro

och fortfarande utmana den,
men det är inte sant.

När vi lirkar upp låset,
när vi testar påståendet,

säger vi, okej, jag respekterar dig,
jag lyssnar på vad du säger,

jag testar det tillsammans med dig.

Vi har alla haft den upplevelsen
när man berättar något för någon.

och de säger typ: 
"Åh, det är riktigt intressant, ja,"

då vet du att du blir lurad.

Men när någon säger: "Jaså? Jaha.

Låter lite skumt tycker jag,
men jag lyssnar,"

då vet du åtminstone att
du blir respekterad.

Och det är den sortens attityd
vi borde ha till dessa påståenden.

Det visar någon att du bryr dig om
vad de säger.

Det är respekt.

Ja, de flesta av dessa sökningar
är resultatlösa,

men det är så all vetenskap fungerar.

Alla botemedel mot cancer 
hittills har inte funkat,

men vi slutar inte söka,

av två anledningar.

För att nummer ett, svaret spelar roll.

Om det är att leta efter efterlivet,

det paranormala eller
ett botemedel mot cancer,

kommer det tillbaka till samma fråga:

Hur länge kommer vi vara här?

Och två, för att söka sanningen,

att vara öppensinnad,

att vara villig att ha fel
och att förändra hela din världsbild

är imponerande.

Jag tycker spökhistorier är spännande
varenda gång.

Jag överväger att varje grupp
jag går med i kan ha rätt,

och jag hoppas jag aldrig tappar hoppet.

Låt oss alla aldrig tappa hoppet.

för sökandet efter vad som finns därute,

hjälper oss förstå vad som finns härinne.

Och, snälla se till att ha en 
kolmonoxiddetektor i era hem.

Tack.

(Applåder)