Det finns en grupp människor i Kenya.

Folk reser över hav för att träffa dem.

Dessa människor är långa.

De hoppar högt. De har på sig rött.

Och de dödar lejon.

Du kanske undrar vilka människor det här är?

De är Massajerna.

Och vet du vad det häftiga är? Jag är faktiskt en av dem.

Hos Massajerna uppfostras pojkarna till krigare.

Flickorna uppfostras till mödrar.

När jag var fem år gammal,

fick jag reda på att jag skulle

gifta mig så snart som jag kommit in i puberteten.

Min mor, min mormor, mina mostrar och fastrar,

påminde mig konstant att

din make precis gick förbi.

(Skratt) Häftigt eller?

Och allt jag behövde göra från det tillfället

var att förbereda mig på att bli 
en perfekt kvinna vid 12 års ålder.

Min dag började vid 5 på morgonen

med att mjölka kor, sopa huset,

laga mat till mina syskon, hämta vatten, ved.

Jag gjorde allt jag behövde göra

för att bli en perfekt fru.

Jag gick i skolan - inte för att Massajernas

kvinnor och flickor gick i skolan -

utan för att min mor inte fick någon utbildning,

och hon ständigt påminde mig och mina syskon att

hon inte ville att våra liv skulle vara som hennes.

Varför sa hon det?

Min far arbetade som polis inne i stan.

Han kom hem en gång om året.

Ibland så träffade vi inte ens honom under två år.

Och när han kom hem var det annorlunda.

Min mor jobbade hårt på farmen

för att odla grödor så att vi hade mat.

Hon tog hand om korna och getterna

så att hon kunde ta hand om oss.

Men när min far kom hem så sålde han korna,

han sålde de varor vi hade,

och han drack tillsammans med
sina vänner i barerna.

Eftersom min mor var en kvinna

så tilläts hon inte att äga någon egendom,

och därmed så tillhörde allting,
i alla fall i min familj,

min far, så det var hans rättighet.

Och om min mor någonsin ifrågasatte honom

så slog han henne, misshandlade henne, 
och det var verkligen svårt.

Jag hade en dröm när jag gick i skolan.

Jag ville bli lärare.

Lärare såg bra ut.

De hade fina klänningar, högklackade skor.

Jag fick senare reda på att de är obekväma, 
men jag beundrade det.

(Skratt)

Men mest var det att läraren bara skrev på tavlan --

inte så hårt arbete, 
det var vad jag trodde,

jämfört med vad jag gjorde på farmen.

Så jag ville bli lärare.

Jag jobbade hårt i skolan, men när jag gick i åttonde klass

så var det något som inte gick att bortse från.

Enligt våra traditioner så finns det en ceremoni

som flickor måste delta i för att bli kvinnor,

och den markerar att du har övergått till att vara kvinna.

Och då höll jag precis på att gå ut åttonde klass,

och jag skulle börja på gymnasiet.

Det var ett vägskäl.

Efter att jag deltagit i den här
traditionen skulle jag gifta mig.

Så mina drömmar om att bli lärare
kommer inte att uppfyllas.

Så jag pratade - jag var tvungen att komma på en plan

för att lösa saker och ting.

Jag pratade med min far. Jag gjorde 
någonting som de flesta flickor aldrig gjort.

Jag sa till min far: "Jag kommer 
bara genomgå den här ceremonin

om du låter mig fortsätta att gå i skolan"

För om jag rymde

så skulle min far få en negativ stämpel, 
folk skulle kalla honom

"fadern till flickan som inte deltog i ceremonin".

Det var något han skulle behöva skämmas 
över under resten av sitt liv.

Så tänkte han. "Ja," sa han, "okej,

du kommer att gå i skolan efter ceremonin."

Jag deltog i ceremonin.

Det är en hel lång vecka full av uppståndelse.

Det är en ceremoni. Folk har kul.

Och dagen innan den faktiska ceremonin ska ske

så dansar vi och har roligt,

och under den natten så sover vi ingenting.

Dagen i fråga kom, och vi gick ut från huset

som vi dansat i. Ja, vi dansade och dansade.

Vi gick ut till gårdsplanen, och det var en 
massa folk som väntade där.

De stod i en cirkel.

Och då vi dansade och dansade,

så närmade vi oss cirkeln med kvinnor,

män, kvinnor, barn, alla var där.

I mitten satt det en kvinna,

och denna kvinna väntade på att få hålla i oss.

Jag var den första. Det var mina systrar och ett par till flickor,

och då jag närmade mig henne

tittade hon på mig, och jag satte mig ner.

Och jag satte mig ner, och jag särade på benen.

När jag särade på benen så kom en till kvinna,

och den här kvinnan höll i en kniv.

Och medans hon höll i kniven så gick hon mot mig

och hon höll i min klitoris, 
och hon skar av den.

Som du kan tänka dig så blödde jag. 
Jag blödde.

Efter att jag blött ett tag så svimmade jag.

Det är något som så många flickor -

jag hade tur, jag dog inte - men många dör.

Det genomförs, utan bedövning, 
med en rostig gammal kniv,

och det var svårt.

Jag hade tur för min mamma gjorde något

som de flesta kvinnor inte gör.

Efter tre dagar, då alla hade lämnat hemmet,

så tog min mamma hem en sjuksköterska.

Vi blev omhändertagna.

Efter tre veckor så hade jag läkt och 
var tillbaka på gymnasiet.

Jag var så inställd på att bli lärare nu

så att jag kunde hjälpa min familj.

Men när jag gick på gymnasiet så hände någonting.

Jag träffade en ung herre från vår by

som hade gått på Oregons universitet.

Denna man hade på sig en vit t-shirt, 
jeans, en kamera,

vita gympaskor - och jag menar verkligen 
vita gympaskor.

Jag tror det är något 
speciellt med kläder, och skor.

Det var gympaskor, och det här var i en by

som inte ens har stenbelagda vägar. 
Det var rätt attraktivt.

Jag sa till honom, "Jag vill åka dit du är,"

för den här mannen verkade väldigt glad, 
och jag beundrade det.

Och han sa till mig: "Men

vad menar du, vill du åka iväg?

Har du inte en make som väntar på dig?"

Och jag sa till honom: "Oroa dig inte för det.

Berätta bara hur man tar sig dit."

Den här herren, han hjälpte mig.

När jag gick på gymnasiet så var min pappa sjuk.

Han fick en stroke, och han var mycket, mycket sjuk,

så han kunde verkligen inte 
säga till mig vad jag skulle göra.

Men problemet var att min far 
inte är den ända far jag har.

Alla män i min fars ålder i mitt samhälle

fungerar också som min far -

mina morbröder och farbröder, alla - 
och de bestämde över min framtid.

Så nyheten spred sig, jag hade sökt till

och kommit in på Randolph-Macons 
Kvinnohögskola i Lynchburg i Virginia,

och jag kunde inte åka utan min bys stöd,

för jag behövde sammla ihop pengar till flygbiljetten.

Jag hade ett stipendium 
men jag var tvungen att ta mig dit.

Men jag behövde byns stöd,

och när männen fick reda på

och när folk fick reda på att en kvinna 
hade möjligheten att studera

sa de: "Vilket slöseri.

En pojke borde ha fått den möjligheten. 
Vi kan inte göra detta."

Så jag åkte tillbaka 
och var tvungen att leva traditionsenligt.

Vårt folk har en övertygelse att

morgonen bär med sig något gott.

Så jag var tvungen att komma på 
något att göra med morgonen,

för bra saker händer på morgonen.

Och i byn finns det även en hövding, en äldre,

och om han säger ja så gör alla andra det med.

Så jag gick till honom mycket tidigt på morgonen, 
då solen gick upp.

Det första han ser när han öppnar sin dörr är mig.

"Mitt barn, vad gör du här?"

"Jo, far, jag behöver hjälp. 
Kan du stötta min resa till Amerika?"

Jag lovade honom att jag skulle uppföra mig väl,

Jag kommer tillbaka och vad de än vill 
att jag ska göra efteråt

kommer jag att göra för dem.

Han sa, "Jo, men jag klarar inte av det själv."

Han gav mig en lista på 15 män som jag gick till --

16 män - varenda morgon

så gick jag och besökte dem.

De gick ihop.

Byn, kvinnorna, männen, alla gick ihop

och stöttade min utbildning.

Jag anlände i Amerika. 
Ni kan nog föreställa er vad jag upptäckte?

Jag såg snö!

Jag såg Wal-Marts, dammsugare,

och mycket mat i kafeteriorna.

Jag befann mig i ett land av överflöd.

Jag hade roligt, men under den tid 
jag tillbringade här

så upptäckte jag mycket.

Jag fick reda på att den ceremoni som jag deltog i

när jag var 13 år gammal 
kallas kvinnlig könsstympning.

Jag fick reda på att det var emot lagen i Kenya.

Jag fick reda på att jag inte behövde
byta bort en del av min kropp

för att få utbilda mig. Jag hade rättigheter.

Och det finns nu tre millioner flickor

i Afrika som riskerar att stympas 
på det här sättet.

Jag fick reda på att min mamma 
hade rätt till att äga egendom.

Jag fick reda på att hon inte 
behöver bli misshandlad

för att hon är en kvinna.

Detta gjorde mig arg.

Jag ville göra någonting.

När jag åkte tillbaka, varenda gång,

så skulle mina grannars döttrar gifta sig.

De stympades, och här,

efter att jag tagit examen härifrån 
så jobbade jag på F.N.,

jag började studera igen 
för att få en magisterexamen,

jag kunde hela tiden känna dessa flickors olycka.

Jag var tvungen att göra någonting.

När jag åkte tillbaka började jag prata med männen,

med byn, med mödrar, och jag sa´:

"Jag vill återbetala er, jag lovade

att jag skulle komma tillbaka och hjälpa er. 
Vad behöver ni?"

När jag pratade med kvinnorna sa de:

"Vet du vad vi behöver? Vi behöver en flickskola."

För det hade inte funnits någon flickskola.

Och de ville ha en flickskola

för att när en flicka våldtas när hon går till skolan

så beskylls hennes mor för det.

Om hon blir gravid innan hon är gift

så beskylls hennes mor för det, 
och hon bestraffas.

Hon blir slagen.

De sa,"Vi vill ha ett säkert ställe till våra flickor."

När vi gick vidare, 
och jag gick och pratade med fäderna,

ni kan så klart föreställa er vad fäderna sa:

"Vi vill ha en pojkskola."

Och jag sa: "Jo men det finns ett par män från min by

som har rest och de har skaffat en utbildning.

Varför kan inte de bygga en pojkskola,

och jag bygger en flickskola?"

Det var logiskt. Och de höll med.

Och jag sa till dem att jag ville 
att de skulle visa att de var engagerade.

Och det gjorde de. De gav oss marken 
vi byggde flickskolan på.

Vi har.

Jag vill att ni ska träffa en av flickorna från den skolan.

Angeline kom och sökte till skolan,

och hon mötte inte våra krav.

Hon är föräldralös. 
Ja, vi kunde ha antagit henne på den grunden.

Men hon var äldre. Hon var 12 år gammal,

och vi antog flickor som gick i fjärde klass.

Angeline hade flyttat från ett ställe --

för hon är föräldralös
, hon har ingen mor, hon har ingen far -

flyttade från sin mormors hus till ett annat,

från mostrar till fastrar. 
Det fanns ingen stabilitet i hennes liv.

Och jag såg på henne, jag kommer i håg den dagen,

och jag såg någonting utöver vad jag såg i Angeline.

Och visst var hon för gammal för att gå i fjärde klass.

Vi gav henne möjligheten att ansluta sig till klassen.

Fem månader senare är det här Angeline.

Hennes liv har börjat förändras.

Angeline vill bli pilot så att hon kan flyga runt i världen

och ändra den.

Hon var inte den bästa eleven då vi antog henne.

Nu är hon den bästa eleven, inte bara i vår skola,

men i hela vårt distrikt.

Det här är Sharon. Efter fem år.

Det här är Evelyn. Efter fem månader, 
det är den skillnad vi gör.

Som om en ny dag gryr på min skola,

allt börjar om på nytt,

Nu så kommer 125 flickor aldrig att stympas.

Etthundratjugofem flickor kommer inte 
att vara gifta vid 12 års ålder.

Etthundratjugofem flickor skapar och
uppnår sina drömmar.

Det är vad vi gör,

vi ger dem möjligheter att utvecklas.

I detta ögonblick så blir kvinnor inte slagna

på grund av revolutionen som 
vi har påbörjat i vårt samhälle.

(Applåder)

Jag vill utmana dig idag.

Du lyssnar på mig för att du är här,

väldigt optimistisk.

Du är någon mycket passionerad.

Du är någon som vill att världen ska bli bättre.

Du är någon som vill att krig ska ta slut, 
ingen fattigdom.

Du är någon som vill förändra.

Du är någon som vill göra vår morgondag bättre.

Jag vill utmana dig idag att vara först,

för folk kommer att följa dig.

Var först. Folk kommer att följa dig.

Var djärv. Stå ut. Var utan fruktan. Var självsäker.

Bredda dina vyer, för när du ändrar din värld,

när du ändrar ditt samhälle,

då tror vi att vi påverkar en flicka, en familj,

en by, ett land åt gången.

Vi gör skillnad, så om du förändrar din värld,

så kommer du att förändra ditt samhälle,

du kommer att förändra ditt land,

och tänk på det. Om du gör det, och jag gör det,

kommer vi inte att skapa en bättre framtid för våra barn,

för dina barn, för våra barnbarn?

Och vi kommer att leva i en mycket fredlig värld. 
Tack så mycket.

(Applåder)