På väg hit

hade jag och min medpassagerare
ett mycket intressant samtal

under flygresan.

Han sa, "Det verkar som om
USA har fått slut på jobb,

för nu hittar de helt enkelt på en del:

kattpsykolog, hundviskare, orkanjägare."

Några sekunder senare frågade han,

"Så vad jobbar du med?"

Och jag sa, "Fredsbyggare?"

(Skratt)

Jag arbetar varje dag
för att förstärka kvinnors röster,

belysa deras upplevelser

och deras medverkan 
i fredsprocesser och konfliktlösning,

och tack vare mitt jobb

inser jag att det enda sättet
att garantera globalt kvinnligt deltagande

är att återta religionen.

Detta är livsviktigt för mig.

Som ung muslimsk kvinna
är jag väldigt stolt över min tro.

Den ger mig styrka och övertygelse
att göra mitt jobb varje dag.

Den är anledningen till
att jag kan stå här framför er.

Men jag kan inte förbise all skada
som gjorts i religionens namn,

inte bara min egen, 
men alla världens stora religioner.

Förvanskningen, missbruket
och manipulationen av heliga skrifter

har påverkat våra sociala
och kulturella normer,

våra lagar, vårt vardagsliv,

så mycket att vi ibland inte ser det.

Mina föräldrar flyttade 
från Libyen i Nordafrika till Kanada

under tidigt 80-tal,

jag är det mellersta barnet av 11.

Ja, 11.

När jag växte upp såg jag mina föräldrar,

båda djupt religiösa och andliga personer,

be och tacka Gud för alla gåvor,

alltså jag förstås,
men bland andra. (Skratt)

De var snälla och roliga och tålmodiga,

oändligt tålmodiga, sådär som 
man måste vara om man har 11 barn.

Och de var rättvisa.

Jag blev aldrig utsatt för religion
genom en kulturlins.

Jag behandlades lika,

och lika förväntades av mig.

Jag fick aldrig lära mig 
att Gud bedömer olika beroende på kön.

Och mina föräldrars bild av Gud
som en barmhärtig och välgörande vän

och försörjare, formade mitt sätt
att se på världen.

Min uppfostran hade förstås
andra fördelar också.

Att vara ett av 11 barn är
som en grundkurs i diplomati.

(Skratt)

Jag får fortfarande frågan
om var jag gick i skolan,

som, "Gick du på 
Kennedy School of Government?"

och jag tittar på dem och säger,
"Nej, jag gick på

Murabit School of International Affairs."

Den är väldigt exklusiv. Man måste prata
med min mamma för att komma in.

Lyckligtvis för er så är hon här.

Men att vara ett av 11 barn
och ha 10 syskon

ger en hel del lärdom
om maktstrukturer och allianser.

Man lär sig fokus; 
tala fort eller säg mindre,

för man blir alltid avbruten.

Man lär sig vikten av budskap.

Man måste ställa frågor på rätt sätt
för att få de svar man vill ha,

och säga nej på rätt sätt
för att upprätthålla freden.

Men det viktigaste jag lärde mig
under min uppväxt

var vikten av att vara vid bordet.

När min mammas favoritlampa gick sönder,
var jag tvungen att vara där när hon

skulle lista ut hur och vem som gjort det,
jag var tvungen att försvara mig själv,

för är man inte där, 
så pekas fingret mot en,

och innan man vet ordet av,
så har man utegångsförbud.

Jag talar förstås inte av erfarenhet.

När jag var 15 år, 2005,
slutade jag gymnasiet och flyttade

från Kanada - Saskatoon - till Zawiya,

mina föräldrars hemstad i Libyen,

en väldigt traditionell stad.

Kom ihåg, jag hade bara 
varit till Libyen på semester förut,

och som sjuårig flicka var det magiskt.

Det var glass och utflykter till stranden
och uppspelta släktingar.

Det visade sig att det inte var samma sak
för en 15-årig ung dam.

Jag blev väldigt snabbt introducerad
för den kulturella aspekten av religion.

Orden "haram" - som betyder 
religiöst förbjudet -

och "aib" - kulturellt opassande -

utbyttes obetänksamt,

som att de betydde samma sak
och hade samma konsekvenser.

Och jag fann mig själv i samtal
efter samtal med klasskamrater,

kollegor, lärare, vänner, 
till och med släktingar,

där jag började ifrågasätta 
mina egna regler och min strävan.

Och trots den grund
mina föräldrar lagt åt mig,

insåg jag att jag ifrågasatte
kvinnans roll inom min tro.

Så vid Murabit School 
of International Affairs,

är vi mycket för debatter,

och regel nummer ett är: 
gör din research, så jag gjorde det,

och det förvånade mig hur enkelt det var

att hitta kvinnor inom min tro
som var ledare,

som var innovativa, som var starka -

politiskt, ekonomiskt, 
till och med militärt.

Khadija finansierade 
den islamiska rörelsen

i dess början.

Vi skulle inte vara här 
om det inte vore för henne.

Så varför fick vi inte lära oss om henne?

Varför lärde vi oss inte om dessa kvinnor?

Varför degraderades kvinnor 
till positioner som fanns före

det vi lär oss om vår tro?

Och varför, om alla är lika i Guds ögon,

är vi inte lika i människans ögon?

För mig gick det tillbaka 
till det jag lärt mig som barn.

Beslutsfattaren, den person 
som får kontrollera budskapet,

sitter vid bordet,

och tyvärr finns det inte
någon enda världsreligion

där de är kvinnor.

Religiösa institutioner domineras av män

och drivs av manligt ledarskap,

de skapar riktlinjer för sin sort,

och innan vi kan förändra systemet totalt,

kan vi inte, realistiskt sett,
förvänta oss fullt ekonomiskt

och politiskt deltagande från kvinnor.

Vårt fundament är trasigt.

Min mamma sa faktiskt att man inte kan
bygga ett rakt hus på en sned grund.

2011 bröt den libyska revolutionen ut,
och min familj var vid fronten.

Det finns en häftig grej 
som händer i krig,

en väldigt tillfällig kulturförskjutning.

Det var första gången jag kände
att det inte bara var accepterat

för mig att vara inblandad,
det uppmuntrades.

Det krävdes.

Jag och andra kvinnor 
hade en plats vid bordet.

Vi höll inte handen eller medlade.

Vi var en del av beslutsfattandet.

Vi delade information. Vi var viktiga.

Jag ville och behövde 
att förändringen skulle vara permanent.

Det visade sig inte vara så enkelt.

Det tog bara ett par veckor
innan kvinnorna jag hade jobbat med

återgick till sina gamla roller,

och de flesta drevs av uppmuntrande ord

från religiösa och politiska ledare,
varav de flesta citerade heliga skrifter

till sitt försvar.

Det är så de får allmänt stöd
för sina åsikter.

I början fokuserade jag på
att stärka kvinnor

ekonomiskt och politiskt.

Jag tänkte att det skulle leda till
kulturell och social förändring.

Det visade sig att det påverkar lite,
men inte särskilt mycket.

Jag beslutade mig för att använda
deras försvar som mitt anfall,

och började också citera islams skrifter.

2012 och 2013 ledde min organisation
den enskilt största

och mest utbredda kampanjen i Libyen.

Vi besökte hem, skolor,
universitet, till och med moskéer.

Vi talade direkt till 50 000 personer,

och till hundratusentals fler 
genom reklam på skyltar och TV,

radioreklam och affischer.

Och ni undrar säkert 
hur en kvinnorättsorganisation

kunde göra detta i samhällen
som tidigare hade motsatt sig

vår blotta existens.

Jag använde den heliga skriften.

Jag använde verser ur Koranen
och profetens ord,

hadither, hans ord, till exempel,

"De bästa av er
är de som är bäst för sin familj."

"Låt inte din broder 
underkuva någon annan."

Och för första gången 
handlade fredagspredikan

av lokala imamer om kvinnors rättigheter.

De pratade om tabubelagda frågor
som våld i hemmet.

Riktlinjer förändrades.

I vissa samhällen
var vi tvungna att gå så långt

som att säga att den internationella
deklarationen om mänskliga rättigheter,

som ni motsatte er eftersom 
den inte skrivits av religiöst lärda,

samma principer finns i vår bok.

FN kopierade faktiskt oss.

Genom att förändra budskapet
kunde vi erbjuda

en ny skildring, som förespråkade
kvinnors rätt i Libyen.

Det är något som sedan 
har kopierats internationellt,

och jag säger inte att det är enkelt,
tro mig, det är det inte.

Liberaler säger att man utnyttjar religion
och säger att man är en ond konservativ.

De konservativa kallar en
för massor av målande saker.

Jag har hört allt från, "Dina föräldrar
måste skämmas väldigt mycket över dig" -

fel; de är mina största fans -

till, "Du överlever inte
till din nästa födelsedag" -

fel igen, för det gjorde jag.

Och jag fortsätter ha

en stark tro på att kvinnors rättigheter
och religion inte utesluter varandra.

Men vi måste vara vid bordet.

Vi måste sluta ge upp vår plats,
för genom att vara tysta

tillåter vi den fortsatta förföljelsen
och misshandeln av kvinnor i världen.

Genom att säga att vi 
ska kämpa för kvinnors rättigheter

och slåss mot extremism
med bomber och krigföring,

förlamar vi lokala samhällen
som behöver ta itu med dessa frågor

så att de blir hållbara.

Det är inte enkelt att utmana
förvanskade religiösa budskap.

Man får sin beskärda del 
av förolämpningar, hån och hot.

Men vi måste göra det.

Vi har inget annat val än att återta
budskapet om mänskliga rättigheter,

grundsatserna i vår tro, inte för oss,

inte för kvinnorna i era familjer,

inte för kvinnorna i det här rummet,

inte ens för kvinnorna där ute,

utan för samhällen som skulle förändras

av kvinnors deltagande.

Och det enda sättet för oss att göra det,

vårt enda alternativ,

är att vara, och stanna kvar vid bordet.

Tack.

(Applåder)