När jag skrev mina memoarer

blev förläggarna väldigt förvirrade.

Handlade det om mig som flyktingbarn,

eller som en kvinna som startade

ett högteknologiskt
mjukvaruföretag på 60-talet,

ett företag som blev börsnoterat

och som till sist hade
över 8 500 medarbetare?

Eller som en mor till ett autistiskt barn?

Eller om en filantrop som nuförtiden
ger bort ansenliga summor pengar?

Det är faktiskt så att jag är alla dessa.

Låt mig berätta min historia för er.

Allt det jag är kommer från
när jag klev på ett tåg i Wien,

som tillhörde Barntransporten som räddade
livet på nära 10 000 judiska barn

ur nazist-Europa.

Jag var fem år, höll hårt
i min nioåriga systers hand,

och förstod inte mycket av det som pågick.

"Vad är England och
varför måste jag åka dit?"

Jag lever tack vare den hjälp jag fick
av generösa främlingar för länge sedan.

Jag hade tur, och hade tur igen
när jag senare återförenades

med mina biologiska föräldrar.

Men, sorgligt nog, lyckades jag inte
knyta an till dem igen.

Men jag har gjort mer under
de sju årtiondena sedan den dag

då min mamma satte mig på tåget,

mer än jag någonsin kunnat drömma om.

Jag älskar England, mitt adopterade land,

med en hetta som bara en person som
förlorat sina mänskliga rättigheter kan.

Jag bestämde mig för att göra mitt liv
till ett liv som var värt att rädda.

Och så satte jag igång med det.

(Skratt)

Låt mig ta er med till början av 60-talet.

För att övervinna tidens könsproblematik

startade jag min egna mjukvarufirma,
en av de första i Storbritannien.

Men det var även ett företag av kvinnor,
ett företag för kvinnor,

ett tidigt socialt försök.

Folk skrattade åt tanken,
efter som man vid den här tiden

gav bort programvara gratis med hårdvaran.

Ingen skulle någonsin köpa programvara,
och speciellt inte från en kvinna.

Även fast kvinnor vid den här tiden
tog examen med bra betyg,

så fanns det ett glastak
som satte stopp för vår utveckling.

Jag hade slagit i det taket
allt för många gånger.

Jag ville ge möjligheter för kvinnor.

Jag anställde kvalificerade kvinnor
som lämnat arbetsmarknaden när de gift sig

eller när deras första barn var på väg,

och jag skapade en organisation
där man jobbade hemifrån.

Vi var de första som hade kvinnor
som återgått till jobbet

efter ett uppehåll på hemmafronten.

Vi var de första som provade
alla möjliga flexibla arbetsmetoder:

dela på en tjänst, få del av vinsten,
och slutligen delägarskap.

Jag gav bort en fjärdedel
av företaget till de anställda

utan kostnad för någon utom mig själv.

Länge vara jag "Den första kvinnan som..."
eller "Den enda kvinnan som...".

Vid den här tiden fick jag inte ha
mitt företag noterat på börsen.

Jag fick inte köra buss
eller flyga ett flygplan.

Jag kunde inte ens öppna ett bankkonto
utan min makes medgivande.

Min generations kvinnor
slogs för rättigheten att jobba

och rätten till lika lön för lika arbete.

Man förväntade sig inte mycket
från kvinnor i arbetslivet eller samhället

eftersom alla förväntningar då

handlade om hemmet
och ansvar för familjen.

Och jag kunde inte acceptera det,

så jag började utmana
dåtidens konventioner.

Jag till och med ändrade mitt namn
från "Stephanie" till "Steve"

i min affärskorrespondens,

för att komma genom dörren

innan någon insåg att han var en hon.

(Skratt)

Mitt företag, Freelance Programmers

- det var precis vad det var -

startade i väldigt liten skala,
på matsalsbordet,

med ett startkapital på 100 dollar
i dagens penningvärde,

drivet av mitt slit och ett lån
med huset som säkerhet.

Jag var mest intresserad av teknik,
men ekonomin pockade på;

till exempel administrationen av lönerna,
som jag tyckte var ganska trist.

Jag blev tvungen att tumma på
min inblandning i det tekniska,

som gav mig den intellektuella
stimulans jag törstade efter,

och de kommersiella aspekterna
som värdesattes av kunderna:

till exempel att schemalägga
godstågstransporter,

lägga upp tidtabeller för bussar,
lagerstyrning, mycket lagerstyrning.

Och till slut började jobben rulla in.

Vi dolde att många av de anställda
jobbade hemma eller på deltid

genom att erbjuda fasta priser,
en av de första att göra det.

Och vem kunde ana att programmeringen

av svarta lådan i alla
Concords överljudsflygplan

utfördes av ett gäng kvinnor hemifrån.

(Applåder)

Vi valde helt enkelt
en "lita på personalen"-inställning

och vanliga telefoner.

Vi frågade till och med nya medarbetare:
"Har du tillgång till en telefon?"

(Skratt)

Ett tidigt projekt

var att utveckla mjukvarustandarder
för övervakningsprotokoll.

Mjukvara var och är än idag
en vansinnigt svårkontrollerad aktivitet,

så där bidrog vi verkligen.

Vi använde dem själva,

vi fick till och med betalt
för att uppdatera dem genom åren.

Efter ett tag började NATO använda dem.

Våra programmerare

- bara kvinnor, inklusive
homosexuella och transpersoner -

tog med hjälp av papper och penna
fram flödesdiagram

som specificerade det
som programmet skulle göra.

Och sedan skrev de kod,

maskinkod för det mesta, ibland binärkod,

som sedan sändes
med brev till en datacentral

där de stansades ut
på hålremsor eller hålkort,

för att slutligen stansades ut igen,
för att testa att det blev rätt.

Alla dessa steg innan de ens
kom i närheten av en dator.

Så gick programmering till på 60-talet.

1975, 13 år efter starten,

infördes jämställdhetslagar
i Storbritannien

och gjorde det olagligt
att ha vår pro-kvinnliga policy,

ett exempel på oavsiktliga konsekvenser,

så blev mitt kvinnliga företag
tvunget att släppa in män.

(Skratt)

När jag startade mitt kvinnliga företag
sade männen: "Så intressant,

för det fungerar bara
för att det är litet."

När det började växa till sig medgav de:

"Ja, det är ganska stort nu,
men inte av något strategiskt intresse."

Och senare, när företaget värderades
till över tre miljarder dollar,

och jag hade gjort 70 av mina medarbetare
till miljonärer, så sade de:

"Bra gjort, Steve!"

(Skratt)

(Applåder)

Man kan alltid se om kvinnor är ambitiösa
på formen av våra huvuden:

Vi är platta upptill för att vi blivit
klappade på huvudet.

(Skratt)

(Applåder)

Och vi har större fötter för att undvika
att luta oss mot diskbänken.

(Skratt)

Låt mig dela två hemligheter
med er som ger framgång:

Omge er med första klassens människor
och människor ni gillar.

Välj din partner mycket,
mycket omsorgsfullt.

Häromdagen när jag sade:
"Min man är en ängel",

svarade en kvinna: "Du har tur du,
min lever fortfarande."

(Skratt)

Om framgång vore en enkel sak,
så skulle alla vara miljonärer.

I mitt fall hände det

mitt i ett familjetrauma,
faktiskt i en kris.

Vår numera avlidne son,
Giles, vårt enda barn,

var ett vackert och nöjt barn.

Men plötsligt, vid två och ett halvt,

som en bortbyting i en saga,

tappade han förmågan att tala

och blev en vilt, ohanterbart litet barn.

Inte den vanliga tvåårskrisen.

Han blev djupt autistisk
och han talade aldrig igen.

Giles blev det första barnet i den första
välgörenhetsinrättningen som jag startade

för att bana väg
för service för autistiska.

Sedan blev det den banbrytande
Prior’s Court School

för elever med autism,

och en medicinsk
forskningsstiftelse för autism.

Varje gång jag saknade något
inom servicesektorn så hjälpte jag till.

Jag tycker om att göra nya saker
och få nya saker att hända.

Jag har just startat en treårig
tankesmedja inriktad på autism,

så att en del av min förmögenhet
går tillbaka till industrin den kom ifrån.

Jag har också grundat
Oxford Internet Institute

och andra IT-satsningar.

Oxford Internet Institute
fokuserar inte på teknik,

utan på de sociala, ekonomiska, juridiska
och etiska aspekterna av Internet.

Giles dog oväntat för 17 år sedan nu.

Jag har lärt mig leva utan honom,

och jag har lärt mig leva
utan hans behov av mig.

Filantropi är det jag sysslar med numera.

Jag behöver inte vara rädd
att tappa bort mig,

för flera välgörenhetsinrättningar
skulle snabbt få mig på rätt spår igen.

(Skratt)

Det är en sak att få en företagsidé,

men som många här i rummet vet,

men en helt annan sak
att få den att flyga.

Det kräver extraordinär energi,

självförtroende och envishet,

modet att sätta familj och hem på spel,

och ett engagemang dygnet runt,
på gränsen till besatthet.

Det är lika bra att erkänna
att jag är arbetsnarkoman.

Jag tror på att jobba när vi gör det
ordentligt och med ödmjukhet.

Arbete är inte något jag bara gör
fast jag hellre vill göra något annat.

Vi lever våra liv med framtiden i sikte.

Vad har jag lärt mig av allt det här?

Jag har lärt mig att imorgon
kommer bli något annat än idag,

och helt klart något annorlunda mot igår.

Det har gjort att jag klarar av förändring

till och med välkomnar förändring,

även om många säger att jag
fortfarande är svår att ha att göra med.

(Skratt)

Tack så mycket!

(Applåder)