1796 injicerade forskaren Edward Jenner material från kokoppsvirus i en åttaårig pojke med en känsla av att det skulle ge det nödvändiga skyddet för att skydda folk från dödliga utbrott av det relaterade smittkoppsviruset. Det blev en succé. 8-åringen blev vaccinerad mot sjukdomen och detta var det första vaccinet nånsin. Men varför fungerade det? För att förstå hur vacciner fungerar, måste vi veta hur immunsystemet skyddar oss mot infektionsjukdomar till att börja med. När främmande mikrober invaderar oss, sätter immunsystemet igång en serie av gensvar i ett försök att identifiera dem och avlägsna dem från våra kroppar. Tecknen på att dessa immunsvar fungerar är hostan, nysningarna, inflammationen och febern vi upplever, som fångar, hindrar och håller kroppen fri från hot som bakterier. Dessa medfödda immunsvar utlöser också en andra försvarslinje, det adaptiva immunförsvaret. Specialceller som B-celler och T-celler rekryteras för att slåss mot mikrober, och även spara information om dem, för att skapa ett minne av hur inkräktarna ser ut, och hur man bäst bekämpar dem. Denna kunskap blir användbar om samma patogen invaderar kroppen igen. Men trots detta smarta svar finns det fortfarande en risk. Kroppen tar lång tid på sig att lära sig svara på olika patogener och att bygga upp försvaren. Och även då, om kroppen är för svag eller för ung för att slå tillbaka vid invasion, kan det innebära en risk om det är en allvarlig patogen. Men tänk om vi kunde förbereda kroppens immunsvar, och ha det färdigt innan någon blev sjuk? Det är där vacciner kommer in i bilden. Med hjälp av samma principer som kroppen använder för att försvara sig, använder forskare vacciner för att utlösa det adaptiva immunförsvaret, utan att människor behöver utsättas för den fullskaliga sjukdomen. Detta har resulterat i många vacciner, som alla fungerar på unika sätt och är uppdelade i olika typer. Först finns det levande, attenuerade vacciner. De är gjorda av försvagade och dämpade versioner av patogenen. Sedan finns det inaktiva vacciner, där patogenet har avdödats. Dämpningen och inaktiveringen i båda typerna av vaccin garanterar att patogenerna inte utvecklas till fullskalig sjukdom. Men precis som sjukdomen så utlöser de ett immunsvar, och lär kroppen att känna igen en attack genom att skapa en profil av patogener som förberedelse. Nackdelen är att levande vacciner kan vara svåra att framställa, och eftersom de är levande och ganska kraftfulla kan inte människor med dåligt immunförsvar få dem, medan inaktiva vacciner inte ger någon långvarig immunitet. En annan typ av vaccin framställs från en del av patogenen, en så kallad antigen, beståndsdelen som utlöser immunsvaret. Genom att ytterligare isolera specifika komponenter i antigener, som proteiner eller polysackarider, kan dessa vacciner utlösa specifika immunsvar. Forskare tar nu fram en helt ny rad vacciner som kallas DNA-vacciner. I dessa isoleras gener som bygger upp de specifika antigener som kroppen behöver för att utlösa specifika immunsvar. När de injiceras i kroppen talar dessa gener om för kroppens celler hur de ska skapa antigener. Detta ger ett starkare immunsvar och förbereder kroppen för eventuella framtida hot, och eftersom vaccinet bara innehåller specifikt genetiskt material, har det inga andra ingredienser från resten av patogenen som skulle kunna utvecklas till sjukdomen och skada patienten. Om dessa vacciner lyckas, kan vi kanske skapa effektivare behandlingar mot invasiva patogener framöver. Och precis som Edward Jenners fantastiska upptäckt sporrade den moderna medicinen för så länge sedan, kan kanske den fortsatta vaccinutvecklingen till och med ge oss möjligheten att behandla sjukdomar som HIV, malaria, eller en dag, ebola.