Jag är hazarer

och mitt folks hemland är Afghanistan.

Precis som hundratusentals
andra hazariska barn

föddes jag i exil.

Den pågående förföljelsen
och angreppen på hazarerna

tvingade mina föräldrar
att lämna Afghanistan.

Denna förföljelse har en lång historia
som sträcker sig tillbaka till 1800-talet

och kung Abdur Rahmans styre.

Han dödade 63 procent
av den hazariska befolkningen.

Han byggde minareter med deras huvuden.

Många hazarer såldes som slavar,

och många andra flydde
till grannländerna Iran och Pakistan.

Mina föräldrar flydde också till Pakistan

och slog sig ner i Quetta, där jag föddes.

Efter attacken den 11 september
på World Trade Center

fick jag chansen att åka till Afghanistan

för första gången,
ihop med utländska journalister.

Jag var bara 18, 
och jag fick jobb som tolk.

Efter fyra år

kände jag att det var säkert nog
att flytta permanent till Afghanistan,

och jag jobbade där
som dokumentärfotograf

och jag arbetade med många historier.

En av de viktigaste artiklarna jag gjorde

var den om Afghanistans dansande pojkar.

Det är en tragisk historia
om en vidrig tradition.

Den handlar om barn
som dansar för krigsherrar

och mäktiga män i samhället.

Dessa pojkar rövas ofta bort 
eller köps av sina fattiga föräldrar

och får börja arbeta som sexslavar.

Detta är Shukur.

Han kidnappades från Kabul 
av en krigsherre.

Han togs till en annan provins

där han tvingades att arbeta som sexslav
för krigsherren och hans vänner.

När berättelsen publicerades
i Washington Post

började jag ta emot dödshot

och jag tvingades lämna Afghanistan

precis som mina föräldrar.

Tillsammans med min familj 
återvände jag till Quetta.

Situationen i Quetta hade förändrats
dramatiskt sen jag åkte därifrån 2005.

Det som en gång var
en fridfull frihamn för hazarer

hade förvandlats till
den farligaste staden i Pakistan.

Hazarerna hålls instängda
på två små områden,

och marginaliseras på det sociala,
utbildningsmässiga och ekonomiska planet.

Detta är Nadir.

Jag hade känt honom sedan barnsben.

Han skadades när hans skåpbil
attackerades av terrorister i Quetta.

Han dog av sina skador senare.

Omkring 1600 personer
ur den hazariska befolkningen

hade dödats i flera attacker,

och runt 3 000 av dem hade skadats,

varav många fick permanenta handikapp.

Attackerna på den hazariska befolkningen

blev bara värre,

så det var inte förvånande
att många ville fly.

Efter Afghanistan, Iran och Pakistan

är Australien hem för den fjärde största
hazariska gruppen i världen.

När tiden kom för att lämna Pakistan

tycktes Australien
vara det självklara valet.

Av ekonomiska skäl
kunde bara en av oss åka

och det bestämdes att jag skulle åka,

med hopp om att om jag kom fram
till mitt mål i säkerhet

kunde jag arbeta för att få över
resten av familjen senare.

Alla kände till riskerna

och hur hemsk resan är,

och jag mötte många som hade förlorat
familjemedlemmar eller vänner på havet.

Det var ett desperat beslut,
att bara lämna allting,

och det är inte lätt för någon
att ta det beslutet.

Om jag bara hade kunnat 
flyga till Australien

hade det tagit mig
mindre än 24 timmar.

Men det var omöjligt att få visum.

Min resa var mycket längre,

mycket krångligare,

och definitivt farligare:

Jag flög till Thailand

och reste sen på vägar och med båtar
till Malaysia och in i Indonesien,

och betalade folk
och smugglare längs vägen,

och gömde mig ofta och under lång tid

och många gånger
i rädsla för att åka fast.

I Indonesien anslöt jag mig
till en grupp på sju asylsökande.

Allihopa delade vi på ett sovrum

i en stad utanför Jakarta som heter Bogor.

Efter en vecka i Bogor

gav sig tre av mina rumskamrater iväg
på den farliga resan,

och vi fick höra två dagar senare

att en båt i sjönöd hade sjunkit i havet
på väg mot Christmas Island.

Vi fick veta att våra tre rumskamrater -
Nawroz, Jaffar och Shabbir -

fanns bland dem.

Bara Jaffar blev räddad.

Shabbir och Nawroz sågs aldrig till igen.

Det fick mig att tänka,

gör jag rätt?

Jag kom fram till att jag verkligen inte
hade något annat val än att fortsätta.

Några veckor senare fick vi samtalet
från människosmugglaren

som underrättade oss om att båten
var redo att påbörja vår resa över havet.

På natten fördes vi ut till huvudfartyget

på en motorbåt,

vi gick ombord på en gammal fiskebåt
som redan var överfull.

Vi var 93 personer,

och alla satt under däck.

Ingen tilläts vara där uppe.

Vi betalade 6000 dollar var och en

för den här delen av resan.

Den första natten och dagen gick
utan problem,

men den andra natten
slog vädret om.

Vågor kastade runt båten
och det knakade i timret.

Folk under däck grät, bad
och ropade efter sina nära och kära.

De skrek.

Det var fruktansvärt.

Det var som en scen från domedagen,

eller kanske som en av
de där scenerna ur Hollywoodfilmer

som visar hur allt faller samman

och världen går under.

Det hände på riktigt för oss.

Vi hade inget hopp.

Vår båt flöt som en tändsticksask
i vattnet utan någon som helst kontroll.

Vågorna var mycket högre än vår båt

och vattnet forsade in snabbare
än motorpumparna kunde få ut det.

Alla tappade hoppet.

Vi tänkte, nu är det slut.

Vi såg vår död framför oss,

och jag dokumenterade det.

Kaptenen sa till oss

att vi inte skulle klara det,

vi var tvungna att vända tillbaka.

Vi gick upp på däck

och tände och släckte våra ficklampor

för att någon passerande båt
skulle lägga märke till oss.

Vi försökte kalla uppmärksamheten till oss
genom att vifta med flytvästar och låta.

Till slut lyckades vi ta oss
till en liten ö.

Vår båt kastades mot klipporna,

jag gled ner i vattnet

och förstörde min kamera,
det jag hade dokumenterat.

Men som tur var överlevde minneskortet.

Det var en tät skog.

Vi delade upp oss i många grupper
medan vi diskuterade vad vi skulle göra.

Alla var rädda och förvirrade.

Sen, efter en natt på stranden,

hittade vi en brygga och kokosnötter.

Vi ropade in en båt
från ett närliggande hotellcenter,

och sen överlämnades vi snabbt
till den indonesiska sjöpolisen.

På Serang Detention Center

kom en tjänsteman 
och kroppsvisiterade oss förstulet.

Han tog våra mobiler,
mina 300 dollar i kontanter,

våra skor så att vi inte 
skulle kunna rymma,

men vi höll vakterna under uppsikt
och iakttog deras rörelser,

och runt kl 4 på morgonen,
när de satt runt en eld,

tog vi ner två glasrutor
från ett fönster som vette utåt

och smög ut.

Vi klättrade upp i ett träd
nära yttermuren

som var täckt med glasskärvor.

Vi lade en kudde över den

och virade in våra överarmar med lakan

och klättrade över muren

och sprang iväg utan skor.

Jag var fri,

med en osäker framtid,

utan pengar.

Det enda jag hade var mitt minneskort
med bilderna och fotomaterialet.

När min dokumentär
sändes på SBS Dateline

fick många av mina vänner 
reda på min situation

och försökte hjälpa mig.

De lät mig inte ta någon annan båt
och riskera livet igen.

Jag bestämde mig även för
att stanna i Indonesien och försöka

få mitt fall behandlat av UNHCR.

men jag var jätterädd
att jag skulle behöva stanna i Indonesien

i många år utan något att göra
och utan att kunna arbeta,

som alla andra asylsökande.

Men det råkade bli 
lite annorlunda för mig.

Jag hade tur.

Mina kontakter jobbade för att mitt
fall skulle påskyndas genom UNHCR

och jag omflyttades
till Australien i maj 2013.

Alla asylsökande har inte 
den tur som jag har haft.

Det är väldigt svårt att leva ett liv
med ett osäkert öde, i limbo.

Frågan om de asylsökande i Australien

har blivit så extremt politiserad

att den förlorat sitt mänskliga ansikte.

De asylsökande har demoniserats
och sen presenterats för folket.

Jag hoppas att min berättelse
och andra hazarers berättelser

ska människor ge en inblick i

hur de här personerna lider
i sina hemländer

och hur de lider,

varför de riskerar sina liv
för att söka asyl.

Tack.

(Applåder)