Kod är vårt nästa universella språk.

På sjuttiotalet var punken den kraft
som drev en hel generation.

På åttiotalet var det förmodligen pengar.

Men för min generation
är mjukvara gränssnittet

för vår föreställning
av världen omkring oss.

Det betyder att vi behöver

en mycket mer blandad grupp människor

som utvecklar dessa produkter,

och som inte ser datorer som tekniska,
tråkiga, konstiga och magiska,

utan som något de kan mixtra med

och vrida och vända på och så vidare.

Min egen resa in i programmeringens
och teknikens värld

började vid den späda åldern fjorton år.

Jag var galet förälskad i en äldre man,

och mannen i fråga råkade vara

USA:s dåvarande vicepresident, Al Gore.

Jag gjorde vad varenda tonårsflicka
skulle velat göra.

På något sätt ville jag visa min kärlek,

så jag byggde den här webbplatsen

till honom.

2001 fanns inget Tumblr,

inget Facebook och inget Pinterest.

Jag behövde alltså lära mig koda

för att kunna uttrycka
all min längtan och kärlek.

Så kom programmeringen in i mitt liv.

Den startade som ett uttryck
för mina känslor.

Ungefär som när jag var liten,
och använde kritor och lego.

När jag blev lite äldre,
blev det genom gitarrlektioner och teater.

Men sedan fanns det annat
att bli uppfylld av,

som poesi och strumpstickning,

böjning av franska oregelbundna verb,

att skapa låtsasvärldar,

och Bertrand Russell och hans filosofi.

Jag började bli en av dessa

som tyckte att datorer
var tråkiga och tekniska.

Idag tycker jag annorlunda.

Småflickor vet inte
att de förväntas ogilla datorer.

Småflickor är fantastiska.

De är väldigt bra på
att fokusera på saker, de är konkreta

och de ställer fantastiska frågor som,

"Vad?" och "Varför?"
och "Hur?" och "Men om?"

Och de vet inte att de
bör tycka illa om datorer.

Det är föräldrarna som gör det.

Vi föräldrar tycker

att datorvetenskap
är en mystisk, knepig disciplin

som bara nördar kan hålla på med.

Att det nästan är lika världsfrånvänt

som, säg, kärnfysik.

De har ju delvis rätt.

Det finns en hel del syntax,
kontroller och datastrukturer

algoritmer och metoder,

protokoll och paradigm i programmering.

Och vi bygger mindre och mindre datorer.

Vi har byggt abstrakta lager på lager

mellan människa och maskin

till den grad att vi inte längre vet
hur datorer fungerar

eller hur man kommunicerar med dem.

Vi lär våra barn
hur människokroppen fungerar,

vi lär dem

hur förbränningsmotorer fungerar

och vi säger till och med att
om du verkligen vill bli astronaut

så kan du bli det.

Men när barnet frågar oss,

"Vad är en bubbelsorteringsalgoritm?"

Eller, "Hur vet datorn vad den ska göra
när jag trycker på "Start",

eller vilken video den ska spela upp? "

"Linda, är Internet en plats? "

Då blir vi vuxna märkligt tysta.

"Det är magi," svarar en del av oss.

"Det är alldeles för komplicerat,"

säger andra.

Tja, det är ingetdera.

Det är inte magi
och det är inte komplicerat.

Allt bara hände väldigt, väldigt snabbt.

Ingenjörerna byggde
dessa fantastiska maskiner,

men de gjorde dem främmande för oss,

liksom det språk vi talar till datorer

så att vi inte längre vet
hur vi talar till datorer

utan att ha häftiga användargränssnitt.

Det är därför ingen märkte

att då jag konjugerade franska verb,

övade jag egentligen
min förmåga att se mönster.

När jag var exalterad över stickning,

följde jag egentligen en sekvens
av symboliska kommandon

vilka innefattade loopar.

Och att Bertrand Russells
livslånga sökande efter ett språk

mellan engelska och matematik,

fann sin hemvist i en dator.

Jag var programmerare
men ingen förstod det.

Dagens ungar, de klickar, swipar
och trycker sig genom världen.

Men om vi inte ger dem verktygen
att skapa med datorer

kommer vi bara att uppfostra konsumenter
istället för skapare.

Frågeställningen ledde mig
till denna lilla flicka.

Hon heter Ruby och är sex år.

Hon är totalt orädd,
fantasifull och lite bossig.

Varje gång jag sprang på ett problem

- när jag försökte programmera - som,

"Vad är objekt-orienterad design
eller vad är minneshanteringsmetoder?",

försökte jag föreställa mig

hur en sexårig flicka
skulle beskrivit problemet.

Jag skrev en bok om henne
som jag illustrerade

och det Ruby lärde mig var följande:

Man behöver inte vara rädd

för småkrypen under sängen.

Även det största problem

består av en mängd mindre problem.

Ruby presenterade mig
också för sina vänner,

den färgstarka sidan
av Internet-kulturen.

Hon har vänner som Snöleoparden,

som är vacker men inte vill
leka med de andra barnen.

Hon har vänner som de gröna robotarna
som är vänliga men röriga.

Och hon har vänner som Linux-pingvinen

som är otroligt effektiv,
men ibland svår att förstå sig på

Och de idealistiska rävarna, med flera.

I Rubys värld

lär man sig teknik genom lek.

Till exempel, att datorer
är bra på att repetera saker,

så Ruby skulle lära sig loopar är så här,

det här är Rubys favoritdanssteg:
"Klapp, klapp, stamp, stamp,

klapp, klapp och hopp."

Du lär dig "räkne"-loopar genom
att repetera det fyra gånger.

Du lär dig "while"-loopar
genom att repetera sekvensen

medan jag står på ett ben.

Du lär dig "until"-loopar genom att
repetera sekvensen om och om igen

tills mamma blir riktigt arg.

(Skratt)

Men framförallt lär du dig
att det inte finns några färdiga svar.

För att ta fram en läroplan
för Rubys värld,

behövde jag fråga barnen
hur de ser på världen,

och vilken typ av frågor de har

och jag anordnade speltester.

Jag började med
att visa barnen fyra bilder.

Jag visade en bild på en bil,

en livsmedelsbutik,
en hund och en toalett.

Jag frågade, "Vilken av dessa
tror ni är en dator?"

Barnen var konservativa och svarade,

"Inget av det där är en dator.

Jag vet vad en dator är:

Det är en skimrande låda

som mamma och pappa
sitter framför alldeles för länge."

Sedan diskuterade vi och upptäckte

att till exempel en bil är en dator,

för den har ett navigationssystem inbyggt.

En hund - en hund är kanske inte en dator,

men den har ett halsband

och det har kanske en inbyggd dator.

Livsmedelsbutiker,
har många olika datorsystem,

som kassasystem och inbrottslarm.

Barn, vet ni vad?

I Japan är toaletterna datorer

och det finns personer som hackar dem.

(Skratt)

Och vi fortsätter

barnen får de här små klisterlapparna
med en av- och på-knapp.

Jag säger, "Idag har ni
den fantastiska möjligheten

att göra om allt
i det här rummet till en dator."

Återigen, säger barnen,

"Det låter jättesvårt, jag kan inte."

Jag svarar, "Var inte oroliga,

era föräldrar kan inte heller.

De har precis börjat höra talas om

Sakernas Internet.

Men ni barn, ni är de

som kommer att leva i den här världen
där allting är en dator."

En liten flicka kom till mig

tog en cykellampa och sade,

"Om den här cykellampan var en dator,

skulle den kunna byta färg".

Jag svarade, "Bra idé!
Vad skulle den mer kunna?"

Hon tänkte och tänkte,

och sade, "Om den här
lampan var en dator, skulle vi kunna

göra en cykelutflykt med min pappa,

vi skulle sova i tält

och cykellampan skulle också
vara en videoprojektor."

Det är såna ögonblick jag letar efter,

tillfällena då barnen förstår

att världen långt ifrån är färdig,

att ett riktigt häftigt sätt
att göra den mer färdig

är genom att bygga teknik

och att vi alla kan vara en del av detta.

Slutligen byggde vi också en dator.

Vi lärde känna den bussiga CPU:n
och de hjälpsamma RAM och ROM

som minns saker.

När vi tillsammans monterat ihop datorn,

byggde vi också en applikation till den.

Min favorithistoria rör den lille killen,

som är sex år gammal

och som drömmer om att bli en astronaut.

Pojken har enorma hörlurar på sig

och han är helt absorberad
av sin lilla pappersdator

för ni förstår, han har byggt sitt eget

intergalaktiska planetnavigationssystem.

Hans pappa, den ensamma astronauten
i omloppsbana runt Mars,

finns på andra sidan av rummet

och pojkens viktiga uppdrag

är att få ner pappan till jorden igen.

De här barnen kommer att ha
en väsensskild bild av världen

och hur vi bygger den med teknik.

Slutligen, ju mer tillgänglig
och ju mer inkluderande,

och varierande vi utvecklar tekniken,

desto mer färgrik och bra
kommer världen att bli.

Föreställ er för en stund följande,

en värld där de historier vi berättar

om hur saker och ting skapas
inte bara innefattar

killar-runt-tjugo-nånting
i Silicon Valley,

utan också kenyanska skolflickor
och norska bibliotekarier.

Föreställ er en värld
där morgondagens unga Ada Lovelaces,

som lever i en värld av ettor och nollor,

kommer att växa upp till modiga
och optimistiska teknikkramare.

De tar tillvara både styrkan
och möjligheterna

samt också begränsningarna.

En värld av teknik
som är fantastisk, nyckfull,

och en smula galen.

När jag var liten flicka,

ville jag bli historieberättare.

Jag älskade fantasivärldar

och min favoritsysselsättning var

att vakna i Mumindalen.

På eftermiddagarna strövade jag omkring
på planeten Tatooine.

På kvällarna somnade jag i Narnia.

Programmering visade sig vara
det perfekta yrket för mig.

Jag skapar fortfarande världar.

Men istället för att skriva,
skapar jag dem med kod.

Programmering ger mig
den fantastiska möjligheten

att bygga små universum

med sina egna regler,
paradigm och sätt att fungera.

Att skapa något av ingenting
med enbart logikens kraft.

Tack.

(Applåder)