Kod är vårt nästa universella språk.
På sjuttiotalet var punken den kraft
som drev en hel generation.
På åttiotalet var det förmodligen pengar.
Men för min generation
är mjukvara gränssnittet
för vår föreställning
av världen omkring oss.
Det betyder att vi behöver
en mycket mer blandad grupp människor
som utvecklar dessa produkter,
och som inte ser datorer som tekniska,
tråkiga, konstiga och magiska,
utan som något de kan mixtra med
och vrida och vända på och så vidare.
Min egen resa in i programmeringens
och teknikens värld
började vid den späda åldern fjorton år.
Jag var galet förälskad i en äldre man,
och mannen i fråga råkade vara
USA:s dåvarande vicepresident, Al Gore.
Jag gjorde vad varenda tonårsflicka
skulle velat göra.
På något sätt ville jag visa min kärlek,
så jag byggde den här webbplatsen
till honom.
2001 fanns inget Tumblr,
inget Facebook och inget Pinterest.
Jag behövde alltså lära mig koda
för att kunna uttrycka
all min längtan och kärlek.
Så kom programmeringen in i mitt liv.
Den startade som ett uttryck
för mina känslor.
Ungefär som när jag var liten,
och använde kritor och lego.
När jag blev lite äldre,
blev det genom gitarrlektioner och teater.
Men sedan fanns det annat
att bli uppfylld av,
som poesi och strumpstickning,
böjning av franska oregelbundna verb,
att skapa låtsasvärldar,
och Bertrand Russell och hans filosofi.
Jag började bli en av dessa
som tyckte att datorer
var tråkiga och tekniska.
Idag tycker jag annorlunda.
Småflickor vet inte
att de förväntas ogilla datorer.
Småflickor är fantastiska.
De är väldigt bra på
att fokusera på saker, de är konkreta
och de ställer fantastiska frågor som,
"Vad?" och "Varför?"
och "Hur?" och "Men om?"
Och de vet inte att de
bör tycka illa om datorer.
Det är föräldrarna som gör det.
Vi föräldrar tycker
att datorvetenskap
är en mystisk, knepig disciplin
som bara nördar kan hålla på med.
Att det nästan är lika världsfrånvänt
som, säg, kärnfysik.
De har ju delvis rätt.
Det finns en hel del syntax,
kontroller och datastrukturer
algoritmer och metoder,
protokoll och paradigm i programmering.
Och vi bygger mindre och mindre datorer.
Vi har byggt abstrakta lager på lager
mellan människa och maskin
till den grad att vi inte längre vet
hur datorer fungerar
eller hur man kommunicerar med dem.
Vi lär våra barn
hur människokroppen fungerar,
vi lär dem
hur förbränningsmotorer fungerar
och vi säger till och med att
om du verkligen vill bli astronaut
så kan du bli det.
Men när barnet frågar oss,
"Vad är en bubbelsorteringsalgoritm?"
Eller, "Hur vet datorn vad den ska göra
när jag trycker på "Start",
eller vilken video den ska spela upp? "
"Linda, är Internet en plats? "
Då blir vi vuxna märkligt tysta.
"Det är magi," svarar en del av oss.
"Det är alldeles för komplicerat,"
säger andra.
Tja, det är ingetdera.
Det är inte magi
och det är inte komplicerat.
Allt bara hände väldigt, väldigt snabbt.
Ingenjörerna byggde
dessa fantastiska maskiner,
men de gjorde dem främmande för oss,
liksom det språk vi talar till datorer
så att vi inte längre vet
hur vi talar till datorer
utan att ha häftiga användargränssnitt.
Det är därför ingen märkte
att då jag konjugerade franska verb,
övade jag egentligen
min förmåga att se mönster.
När jag var exalterad över stickning,
följde jag egentligen en sekvens
av symboliska kommandon
vilka innefattade loopar.
Och att Bertrand Russells
livslånga sökande efter ett språk
mellan engelska och matematik,
fann sin hemvist i en dator.
Jag var programmerare
men ingen förstod det.
Dagens ungar, de klickar, swipar
och trycker sig genom världen.
Men om vi inte ger dem verktygen
att skapa med datorer
kommer vi bara att uppfostra konsumenter
istället för skapare.
Frågeställningen ledde mig
till denna lilla flicka.
Hon heter Ruby och är sex år.
Hon är totalt orädd,
fantasifull och lite bossig.
Varje gång jag sprang på ett problem
- när jag försökte programmera - som,
"Vad är objekt-orienterad design
eller vad är minneshanteringsmetoder?",
försökte jag föreställa mig
hur en sexårig flicka
skulle beskrivit problemet.
Jag skrev en bok om henne
som jag illustrerade
och det Ruby lärde mig var följande:
Man behöver inte vara rädd
för småkrypen under sängen.
Även det största problem
består av en mängd mindre problem.
Ruby presenterade mig
också för sina vänner,
den färgstarka sidan
av Internet-kulturen.
Hon har vänner som Snöleoparden,
som är vacker men inte vill
leka med de andra barnen.
Hon har vänner som de gröna robotarna
som är vänliga men röriga.
Och hon har vänner som Linux-pingvinen
som är otroligt effektiv,
men ibland svår att förstå sig på
Och de idealistiska rävarna, med flera.
I Rubys värld
lär man sig teknik genom lek.
Till exempel, att datorer
är bra på att repetera saker,
så Ruby skulle lära sig loopar är så här,
det här är Rubys favoritdanssteg:
"Klapp, klapp, stamp, stamp,
klapp, klapp och hopp."
Du lär dig "räkne"-loopar genom
att repetera det fyra gånger.
Du lär dig "while"-loopar
genom att repetera sekvensen
medan jag står på ett ben.
Du lär dig "until"-loopar genom att
repetera sekvensen om och om igen
tills mamma blir riktigt arg.
(Skratt)
Men framförallt lär du dig
att det inte finns några färdiga svar.
För att ta fram en läroplan
för Rubys värld,
behövde jag fråga barnen
hur de ser på världen,
och vilken typ av frågor de har
och jag anordnade speltester.
Jag började med
att visa barnen fyra bilder.
Jag visade en bild på en bil,
en livsmedelsbutik,
en hund och en toalett.
Jag frågade, "Vilken av dessa
tror ni är en dator?"
Barnen var konservativa och svarade,
"Inget av det där är en dator.
Jag vet vad en dator är:
Det är en skimrande låda
som mamma och pappa
sitter framför alldeles för länge."
Sedan diskuterade vi och upptäckte
att till exempel en bil är en dator,
för den har ett navigationssystem inbyggt.
En hund - en hund är kanske inte en dator,
men den har ett halsband
och det har kanske en inbyggd dator.
Livsmedelsbutiker,
har många olika datorsystem,
som kassasystem och inbrottslarm.
Barn, vet ni vad?
I Japan är toaletterna datorer
och det finns personer som hackar dem.
(Skratt)
Och vi fortsätter
barnen får de här små klisterlapparna
med en av- och på-knapp.
Jag säger, "Idag har ni
den fantastiska möjligheten
att göra om allt
i det här rummet till en dator."
Återigen, säger barnen,
"Det låter jättesvårt, jag kan inte."
Jag svarar, "Var inte oroliga,
era föräldrar kan inte heller.
De har precis börjat höra talas om
Sakernas Internet.
Men ni barn, ni är de
som kommer att leva i den här världen
där allting är en dator."
En liten flicka kom till mig
tog en cykellampa och sade,
"Om den här cykellampan var en dator,
skulle den kunna byta färg".
Jag svarade, "Bra idé!
Vad skulle den mer kunna?"
Hon tänkte och tänkte,
och sade, "Om den här
lampan var en dator, skulle vi kunna
göra en cykelutflykt med min pappa,
vi skulle sova i tält
och cykellampan skulle också
vara en videoprojektor."
Det är såna ögonblick jag letar efter,
tillfällena då barnen förstår
att världen långt ifrån är färdig,
att ett riktigt häftigt sätt
att göra den mer färdig
är genom att bygga teknik
och att vi alla kan vara en del av detta.
Slutligen byggde vi också en dator.
Vi lärde känna den bussiga CPU:n
och de hjälpsamma RAM och ROM
som minns saker.
När vi tillsammans monterat ihop datorn,
byggde vi också en applikation till den.
Min favorithistoria rör den lille killen,
som är sex år gammal
och som drömmer om att bli en astronaut.
Pojken har enorma hörlurar på sig
och han är helt absorberad
av sin lilla pappersdator
för ni förstår, han har byggt sitt eget
intergalaktiska planetnavigationssystem.
Hans pappa, den ensamma astronauten
i omloppsbana runt Mars,
finns på andra sidan av rummet
och pojkens viktiga uppdrag
är att få ner pappan till jorden igen.
De här barnen kommer att ha
en väsensskild bild av världen
och hur vi bygger den med teknik.
Slutligen, ju mer tillgänglig
och ju mer inkluderande,
och varierande vi utvecklar tekniken,
desto mer färgrik och bra
kommer världen att bli.
Föreställ er för en stund följande,
en värld där de historier vi berättar
om hur saker och ting skapas
inte bara innefattar
killar-runt-tjugo-nånting
i Silicon Valley,
utan också kenyanska skolflickor
och norska bibliotekarier.
Föreställ er en värld
där morgondagens unga Ada Lovelaces,
som lever i en värld av ettor och nollor,
kommer att växa upp till modiga
och optimistiska teknikkramare.
De tar tillvara både styrkan
och möjligheterna
samt också begränsningarna.
En värld av teknik
som är fantastisk, nyckfull,
och en smula galen.
När jag var liten flicka,
ville jag bli historieberättare.
Jag älskade fantasivärldar
och min favoritsysselsättning var
att vakna i Mumindalen.
På eftermiddagarna strövade jag omkring
på planeten Tatooine.
På kvällarna somnade jag i Narnia.
Programmering visade sig vara
det perfekta yrket för mig.
Jag skapar fortfarande världar.
Men istället för att skriva,
skapar jag dem med kod.
Programmering ger mig
den fantastiska möjligheten
att bygga små universum
med sina egna regler,
paradigm och sätt att fungera.
Att skapa något av ingenting
med enbart logikens kraft.
Tack.
(Applåder)