God morgon. Hur mår ni? Detta har varit underbart, visst har det?

Jag är som bortblåst av det hela.

I själva verket, är jag borta. (skratt)

Det har funnits tre teman, eller hur?

den röda tråden genom konferensen, som är relevant

för vad jag vill tala om.

Ett är de extraordinära bevisen för mänsklig kreativitet.

i alla presentationerna som vi har haft

och alla människor här. Bara variationen.

och bredden. Det andra är att

det har sätt oss på en plats där vi inte har någon aning om vad som kommer att hända,

i framtiden. Ingen aning

hur detta kommer utvecklas.

Jag är intresserad av utbildning --

i själva verket, så tycker jag att alla har ett intresse av utbildning.

Tror inte ni? Jag tycker detta är väldigt intressant.

Om du är på middag, och säger

att du jobbar inom utbildning --

i själva verket så är du inte så ofta på middag, i ärlighetens namn, om du jobbar inom utbildning.

(Skratt) Du blir inte tillfrågad.

Och du frågar inte tillbaka heller, konstigt nog. Jag tycker det är konstigt.

Men om du är, och du säger till någon,

vet du att dom säger, "Vad vet du?"

och du säger att du jobbar med utbildning,

man kan se blodet rusa till deras ansikte. De är som,

"Gode gud. Varför jag? Min enda ute kväll på veckan." (skratt)

Men om du frågar om deras utbildning,

nålar dom upp dig på väggen. För att det är en av de sakerna

som sitter djupt i människor, har jag rätt?

Som religion, och pengar och andra saker.

Jag har ett stort intresse för utbildning, och jag tror att vi alla har det.

Vi har ett enormt oantastbart intresse i det,

delvis för att det är utbildning som är menat att

ta oss in i framtiden som vi inte kan greppa.

Om du tänker på det, barn som börjar skolan i år

kommer pensioneras 2065. Ingen har en aning --

trots all den expertis som har visats upp under de senaste fyra dagarna --

hur kommer världen se ut

om fem år. Och trots det är vi menade

att undervisa dem för det. Så oförutsägbarheten, tror jag,

är extraordinär.

Och den tredje delen i detta är att

vi kom alla överens, ändå, om att

verkliga extraordinära kapaciteter som barn har --

deras kapaciteter för innovation. Jag menar, Sirena igår var ett underverk,

visst var hon? Bara att se vad hon kunde göra.

Och hon är exceptionell, men jag tror inte hon är det, så att säga,

exceptionell i hela barndomen.

Vad man har här är en person med extraordinär hängivenhet

som fann en talang. Och mitt påstående är,

alla barn har kolosala talanger.

Och vi slösar bort dem, ganska hänsynslöst.

Så jag vill prata om utbildning och

jag vill prata om kreativitet. Mitt påstående är att

kreativitet nu är lika viktigt i utbildning som läs-och skrivkunnighet,

och vi borde behandla det med samma status.

(Applåder) Tack så mycket. Det var det föresten.

Tack så väldigt mycket. (Skratt) Så, 15 minuter kvar.

Nå, jag föddes -- nej (skratt)

Jag hörde en bra historia nyligen -- Jag älskar att berätta den --

om en liten flicka som hade bild lektion. Hon var sex

och hon satt långt bak, ritade,

och läraren sa att denna lilla flicka nästan aldrig

lyssnade , och på bildlektionen så gjorde hon det.

Läraren var fascinerad och hon gick till henne

och hon sa, "Vad ritar du?"

Och den lilla flickan sa, "Jag ritar en bild av gud".

Och läraren sa, "Men ingen vet hur gud ser ut."

Och flickan sa, "Det kommer dom om en minut."

(Skratt)

När min son var fyra år i England --

han var faktiskt fyra år överallt , för att vara ärlig. (Skratt)

Om vi skall vara stränga, vart än han gick var han fyra det året.

Har var med i julspelet.

Kommer ni ihåg historien? Nej, den var stor.

Det var en stor historia. Mel Gibson gjorde uppföljaren.

Du kan ha sett den: "Julspelet ll." Men James fick rollen som Josef,

vilket vi var överlyckliga för.

Vi ansåg att detta var en av huvudrollerna.

Vi hade stället packa med agenter i t-shirt:

"James Robinson ÄR Joseph" (Skratt)

Han behövde inte prata, men ni kan den delen

där de tre kungarna kommer in. De kommer med gåvor,

och har med sig guld, rökelse och myrra.

Detta hände verkligen. Vi satt där.

och jag tror att de bara kom av sig,

för att det talade till den lille pojken efteråt och vi sa,

"Är du OK med det?" Och han sa, "Ja, varför, va det fel?"

Dom bara bytte och så var det klart.

I vilket fall, så kom dom tre pojkarna in,

fyraåringar med handdukar kring huvudet,

och de ställde ner dessa lådor,

och första pojken sa, "Jag giver dig guld."

Och den andra pojken sa, "Jag giver dig myrra."

Och den tredje pojken sa, "Frank skickade detta." (Skratt)

Vad dessa saker har gemensamt är att barn tar chanser.

Om de inte vet, så försöker dom.

Har jag rätt? De är inte rädda för att ha fel.

Jag menar inte att ha fel är samma sak som att vara kreativ.

Vad vi vet är,

om du inte är beredd att ha fel,

så kommer du aldrig komma på något orginellt.

Om du inte är beredd att ha fel. Och när dom blir vuxna,

förlorar de flesta barn den förmågan.

Dom har blivit rädda för att ha fel.

Och vi driver våra företag såhär, föresten.

Vi stigmatiserar misstag. Och vi driver nu

nationella utbildnings system där

misstag är det värsta du kan göra.

Och resultatet av det är att vi utbildar folk ut ur

deras kreativa förmåga. Picasso sa en gång:

han sa att alla barn är födda konstnärer.

Problemet är att förbli en konstnär när vi växer upp. Jag tror passionerat detta

att vi inte växer in i kreativitet,

vi växer ur den. Eller hellre, vi utbildas ur det.

Så varför sker det?

Jag bodde i Stratford-on-Avon tills ungefär för fem år sen.

Vi flyttade faktiskt från Stratford till Los Angeles.

Så ni kan tänka er vilken sömlös övergång det var.

(Skratt) Faktiskt,

så bodde vi på ett ställe som hette Snitterfield,

precis utanför Stratford, vilket är där

Shakespeare's far var född. Slog det er något nu? Något slog mig.

Man tänker inte på att Shakepeare hade en far, eller hur?

Gör ni? För att man tänker inte på

Shakespeare som ett barn, eller?

Shakepeare sju år? Jag har aldrig tänkt på det. Jag menar, han var

varit sju vid någon tidpunkt. Han har varit på

någons engelska lektion, har han inte? Hur irriterande skulle det vara?

(Skratt) "Måste försöka mer." Blivit körd i säng av sin far, ni vet,

till Shakespeare, "Bums i säng, nu,"

till William Shakespeare, "och lägg ner pennan.

Och sluta prata sådär. Det förvirrar alla."

(Skratt)

I vilket fall, vi flyttade from Stratford till Los Angeles,

och jag vill bara nämna några ord om övergången.

Min son ville inte med.

Jag har två barn. Han är 21 nu och min dotter är 16.

Han ville inte följa med till Los Angeles. Han älskade det,

men han hade en flickvän i England. Detta var hans livs kärlek, Sarah.

Han hade känt henne i en månad.

Kom ihåg, de hade haft sin fjärde åminnesdag,

eftersom det är en lång tid när man är 16.

I vilket fall, han var väldigt upprörd på planet,

och han sa, "jag kommer aldrig hitta en annan tjej som Sarah."

Och vi var ganska nöjda över detta, ärligt talat,

eftersom hon var den främsta anledning till att vi lämnade landet.

(Skratt)

Men något slår en när man flyttar till Amerika

och när du reser runt om i världen:

varje utbildnings system på jorden har samma hierarki av ämnen.

Alla. Det spelar ingen roll vart man åker.

Man skulle kunna tro att det skulle vara annorlunda, med inte.

I topp ligger matte och språk,

sen kommer humaniora, och i botten ligger estetiska ämnen.

Överallt på jorden.

Och i så gott som varje system också,

finns det hierarki inom de estetiska ämnena.

Bild och musik har normalt högre status i skolorna

sen drama och dans. Det finns inte ett utbildningssystem på vår planet

som lär ut dans varje dag till barn

på samma sätt vi lär ut matte. Varför?

Varför inte? Jag tror att detta är ganska viktigt.

Jag tycker matte är väldigt viktigt, men det är dans också.

Barn dansar hela tiden om de får det, det gör vi alla.

Vi har alla kroppar, eller hur? Missade jag ett möte?

(Skratt) Sanningenligt, vad som händer är,

när barn växer upp, vi börjar utbilda dem

fortlöpande från midjan och uppåt. Och då fokuserar vi på deras huvuden.

Och något ensidigt.

Om man skulle besöka utbildning, som en utomjording,

och säga "Vad är det till för, allmän utbildning?"

Jag tror att du skulle behöva till slut -- om du tittar på output,

den som verkligen lyckas på detta sätt,

den som gör allt på det sätt den borde,

den som får alla fjäsk poäng, som är vinnare --

jag tror att man skulle komma fram till att meningen med allmän utbildning

över hela världen

är att producera universitets professorer. Eller?

De är dom människorna som hamnar på toppen.

Och jag har varit en av dom. (Skratt)

Och jag gillar universitets professorer, men ni vet,

vi borde inte hålla upp dem som högvattensmärken på all mänsklig bedrift.

Dom är bara en form av liv,

en annan form av liv. Men de är ganska nyfikna,

och jag säger detta i ren tillgivenhet till dem.

Det finns något nyfiket med professorer enligt mina erfarenheter --

inte alla, men typiskt -- de lever sina liv i sitt huvud.

Dom lever up där, och lite mer ensidigt.

De är befriade från kroppen, ni vet, på ett ganska bokstavligt sätt.

De ser på sin kropp

som en form av transportmedel för deras huvuden, visst gör dom?

(Skratt) Det är ett sätt att få deras huvuden till möten.

Om du vill ha verkliga bevis för utanförkroppsliga upplevelser,

föresten, se till att gå på konferens

med äldre akademiker,

och titta in på diskotek sista kvällen.

(Skratt) Och du kommer se det, vuxna män och kvinnor

åla sig obekvämt, i otakt,

väntande på att det skall sluta så de kan åka hem och skriva en artikel om det.

Nu proklamerar vårt utbildningssystem idéen om akademisk förmåga.

Och det finns en anledning.

Hela systemet uppfanns -- runt om i världen, det fanns

faktiskt ingen allmän utbildning innan 1800-talet,

De blev alla till

för att möta industrialismens behov.

Så hierarkin ligger rotad i dessa två idéer.

Nummer ett, att de mest användbara ämnena för arbete

finns på toppen. Så ni blev förmodligen välvilligt styrda från

de saker i skolan när ni var barn, saker ni gillade,

grundat på att du skulle

aldrig få ett jobb genom att göra det. Stämmer det?

Håll inte på med musik, du kommer inte bli musiker;

håll inte på med konst, kommer inte bli konstnär.

Godhjärtade råd -- djupa misstag. Hela världen

är uppslukade i en revolution.

Och den andra är akademisk förmåga, som har blivit den dominanta

vår syn på intelligens,

för att universitet designade systemet i deras avbild.

Om ni tänker på det, hela systemet

av allmän utbildning runt om i världen är en utdraget process

av universitets antagning.

Och konsekvensen är att många mycket talangfulla,

brillianta, kreativa människor tror att det inte är det.

för att de saker de var duktiga på i skolan

var inte högt värderat, eller var stigmatiserad.

Och jag tror att vi inte har råd med att förtsätta på den vägen.

Under de nästa 30 åren, enligt UNESCO,

kommer mer människor världen över ta examen

genom utbildning som sedan historiens början.

Mer människor, och det är kombinationen

av alla de saker vi har pratat om --

teknologi och dess transformations effekt på arbete, och demografi

och den enorma explosion i populationen.

Plötsligt, är examina värt någonting. Stämmer det inte?

När jag var student, hade du en examen så hade du ett jobb.

Om du inte hade ett jobb var det för att du inte ville ha ett.

Och jag ville inte ha ett, om vi skall vara ärliga. (Skratt)

Men nu är ungdomar med examen ofta

på väg hem för att fortsätta att spela tv-spel,

för att du behöver en Master där det forut behövdes en Kandidat,

och nu behöver man en doktorsexamen för de andra.

Det är en process av akademiskinflation.

Och detta indikerar att utbildnings hela struktur

förändras under våra fötter. Vi behöver radikalt tänka om

vår syn på intelligens.

Vi vet tre saker om intelligens.

Ett, det är skiftande. Vi tänker på världen på alla sätt

som vi upplever den. Vi tänker visuellt,

vi tänker i ljud, vi tänker kinestetiskt.

Vi tänker i abstrakta termer, vi tänker i rörelser.

Två, intelligens är dynamiskt.

Om man ser på interaktioner i människans hjärna, som vi har hört

igår från flera presentationer,

intelligens är underbart interaktivt.

Hjärnan är inte uppdelad i olika fack.

Faktiskt, kreativitet -- som jag definerar som processen

av att ha en orginell idé av värde --

oftare än inte kommer fram genom interaktionen

av olika disciplinäriska vägar att se saker.

Hjärnan är avsiktlig -- föresten,

det finns en samling nerver som förenar de två hjärnhalvorna

kallad hjärnbalken. Den är tjockare hos kvinnor.

En uppföljning av Helen från igår, tror jag

detta är förmodligen varför kvinnor är bättre på multi-tasking.

För att det är ni, eller hur?

Det finns en massa forskning, men jag vet detta från mitt privatliv.

Om min fru lagar mat hemma --

vilket inte är så ofta, tack och lov. (Skratt)

Men ni vet, hon gör -- nej, hon är bra på vissa saker --

men om hon lagar mat, ni vet,

pratar hon i telefon med folk,

hon pratar hon med barnen, hon målar taket,

hon utför hjärtoperationer.

Om jag lagar mat, dörren är stängd, barnen är ute,

telefonluren är på, om hon kommer in blir jag irriterad.

Jag säger, " Terry, snälla, för försöker steka ett ägg här. Lämna mig i fred." (Skratt)

Faktiskt, ni vet den gamla filosofiska tanken,

om ett träd faller i skogen och ingen hör det,

hände det? Kommer ni ihåg den gamla nöten?

Jag såg en underbar t-shirt för ett tag sen där det stod, "Om en man säger vad han tycker

i en skog, och ingen kvinna hör honom,

har han fortfarande fel?" (Skratt)

Och den tredje saken om intelligens är,

det är distinkt. Jag håller på med en ny bok för tillfället

kallad "Epiphany", som är baserad på en serie av

intervjuer med människor om hur de upptäckte

sin talang. Jag är fascinerad av hur människor kom dit.

Det är verkligen framkallat av en konversation jag hade

men en underbar kvinna som kanske dom flesta människor

aldrig hört talas om, hon heter Gillian Lynne,

har ni hört talas om henne? Några har. Hon är en koreograf

och alla känner till hennes arbete.

Hon har gjort "Cats" och "Fantomen på Operan."

Hon är underbar. Jag brukade sitta i styrelsen för den kungliga balletten, i England,

som ni förstår.

I vilket fall, Gillian och jag åt lunch en dag och jag sa,

"Gillian, hur blir man en dansare?" Och hon sa

det var intressant, när hon gick i skolan,

hon var väldigt hopplös. Och skolan på 30-talet,

skrev till hennes föräldrar och sa, "Vi tror

Gillian har en inlärningssvårigheter." Hon kunde inte koncentrera sig,

hon var otålig. Jag tror att nu skulle de säga

att hon hade ADHD. Skulle inte ni? Men detta var på 1930-talet,

och ADHD hade inte blivit uppfunnet då.

Det var inte ett tillgängligt tillstånd. (Skratt)

Folk var inte medvetna om att de kunde ha det.

I vilket fall, hon fick träffa en specialist. Så, i detta rum med ek-panel

Och hon var där med sin mamma,

och hon blev satt på en stol längst ner,

och hon satt på sina händer i 20 minuter medan

denna man pratade med hennes mamma om alla

Gillians problem i skolan. Och i slutet --

eftersom hon störde folk,

hennes läxor var alltid sena, och så vidare,

ett litet barn på åtta år -- i slutet gick doktorn och satte sig

bredvid Gillian och sa, "Gillian,

jag har lyssnat på alla dessa saker som din mamma

berättat för mig och jag behöver prata med henne ensam."

Han sa, "Vänta här, vi kommer tillbaka, det tar inte lång tid."

och de lämnade henne.

Men så fort dom hade lämnat rummet satte han på radion

som stod på hans skrivbord. Och när dom

gick ut ur rummer sa han till modern,

"Stå bara och titta på henne." Och i det ögonblick de lämnade rummet,

sa hon att hon var på fötter i rörelse till musiken.

Och de tittade under några minuter

och han vände sig till modern och sa

"Fru. Lynne, Gillians är inte sjuk, hon är en dansare.

Ta med henne till en dansskola."

Jag sa, "Vad hände?"

Hon sa, "Hon gjorde det. Jag kan inte säga hur underbart det var.

Vi gick in i detta rum och det var fullt av

människor som mig. Människor som inte kunde sitta stilla.

Människor som var tvungna att röra sig för att tänka.

Dom dansade ballet, dom dansad stepp, dom dansade jazz,

dom dansade moderndans, dom dansade samtida dans.

Hon gjorde så småning om audition för den Kungliga Ballett skolan,

hon blev en solodansare, hon hade en fantastisk karriär

vid den Kungliga Balletten. Hon tog examen tillslut

från den Kungliga Ballett skolan och

grundade sitt egna danskompani, the Gillian Lynne Dance Company,

träffade Anrew Lloyd Weber. Hon blev ansvarig för

några av de mest framgångsrika musikal

produktionerna i historien, hon har givit njutning åt miljoner,

och hon är multimiljonär. Någonannan

kanske hade givit henne medicin och sagt åt henne

att lugna ner sig.

Nu, tror jag --(Applåder) Vad jag tror det slutar med är detta:

Al Gore talade härom kvällen

om ekologi, och revolutionen som triggades av Rachel Carson.

Jag tror vårt enda hopp för framtiden

är att ta in ett nytt koncept av humanekologi,

där vi börjar med att ombilda vår uppfattning

om människans rika kapacitet.

Våra utbildningssystem har styrt våra intellekt i den riktning

så vi dagbryter jorden: för en speciell vara.

Och i framtiden kommer det inte tjäna oss.

Vi måste tänka om dom fundamentala principerna

som vi utbildar våra barn i. Det finns

ett fantastiskt citat från Jonas Salk som sa, "Om alla insekter

skulle försvinna från jorden,

skulle allt liv inom 50 år på jorden vara borta.

Om alla människor skulle försvinna från jorden,

inom 50 år skulle alla former av liv frodas."

Och han har rätt.

Vad TED firar är gåvan av den mänskliga fantasin.

Vi måste vara försiktiga med hur vi använder den gåvan

förståndigt, och vi måste förhindra några scenarion

scenarion som vi har talat om. Och det enda sättet

vi kan göra detta på är genom att se vår kreativa förmåga

så rik som den är, och se

våra barn för det hopp de är. Och våran uppgift

är att utbilda deras hela person, så att de kan möta denna framtid.

Föresten -- vi kanske inte möter denna framtid,

med dom kommer göra det. Och det är vårt jobb att hjälpa

dem göra något av den. Tack så mycket.