Mitt namn är Katrina Spade och jag växte upp i en läkarfamilj där det var vanligt att prata om döden vid middagsbordet. Jag studerade dock inte medicin likt många i min familj. Istället började jag studera arkitektur för att lära mig formgivning. Medan jag studerade där blev jag nyfiken på vad som händer med min fysiska kropp efter att jag dött. Vad skulle mina nära och kära göra med min kropp? Om inte livet och vår dödlighet gör dig nedstämd, så kommer vår nuvarande begravningspraxis att göra det. Nästan 50% av amerikanerna väljer i dagsläget en traditionell begravning. Den börjar med balsamering, där begravningspersonalen tömmer kroppen på kroppsvätskor och ersätter dem med en blandning som ska konservera kroppen och ge den en livslyster. Sedan, som ni vet, begravs kroppen i en kista i en betongkantad grav på en begravningsplats. I USA:s begravningsplatser gräver vi ned tillräckligt med metall för att bygga en Golden Gate Bridge, tillräckligt med virke för att bygga 1800 egnahemshus, och tillräckligt med formaldehydrik balsameringsvätska för att fylla hela åtta OS-simbassänger. Dessutom är begravningsplatser runtom i världen snart fulla. Det har visat sig vara en dålig affärsidé att sälja en jordlott åt någon för all evighet. (Skratt) Vem hittade på det? På vissa ställen kan du inte köpa en jordlott, hur rik du än är. Därför har antalet kremeringar ökat i snabb takt. Om du 1950 föreslog att din mormor skulle brännas efter hennes död skulle du nog blivit utsparkad från familjegraven. Men idag väljer nästan hälften av amerikanerna kremering, eftersom det är enklare, billigare och mer ekologiskt, enligt dem. Förut trodde jag att kremering var ett mer hållbart alternativ, men tänk nu efter. Kremering förstör den möjlighet vi har att ge tillbaka till jorden efter att vi dött. Den använder en energirik process för att omvandla våra kroppar till aska, samtidigt som den förorenar luften och bidrar till klimatförändringen. Sammanlagt släpper USA:s kremeringar årligen ut hela 270 miljoner kg koldioxid i atmosfären. Den hemska sanningen är att det sista de flesta av oss gör här på jorden är att förgifta den. Det är som om vi skapat, accepterat och dödsförnekat oss till en situation som fjärmar oss från naturen så mycket som möjligt. Dagens begravningspraxis är skapad för att avvärja den naturliga processen som en död kropp genomgår. Med andra ord hindrar den oss från att sönderfalla. Men sanningen är att naturen är väldigt bra på döden. Vi har alla sett det. När organiskt material dör i naturen bryter mikrober och bakterier ner det till näringsrik jord och på så vis sluts livscykeln. I naturen skapar döden liv. Jag tänkte på allt detta under mina arkitektstudier och jag började ta fram en plan för att omforma dödsvården. Kunde jag skapa ett system som var bra för jorden och som tog lärdom av naturen istället för att skrämmas? Något som var skonsamt för vår planet? Denna planet upprätthåller ju våra levande kroppar under hela vårt liv. Och medan jag funderade på detta vid mitt arbetsbord ringde telefonen. Det var min vän Kate. Hon sade: "Hej, har du hört om de här bönderna som komposterar hela kor?" Och jag bara: "Mmmm." (Skratt) Det visade sig att bönder i agrara institutioner idkat något som kallas mortalitetskompostering av boskap i årtionden. Mortalitetskompostering går ut på att du tar ett kväverikt djur och täcker det med samkomposterande, kolrika material. Det är en aerobisk process, så den kräver syre och mycket fukt. I det enklaste systemet täcks en ko med en halv meter träflis som är rikt på kol, och sedan lämnas den ute där vinden tillför syre och regnet fukt till processen. Efter ungefär nio månader finns bara näringsrik kompost kvar. Köttet har sönderfallit helt och det har också skelettet. Jag vet. (Skratt) Så jag kallar definitivt mig själv en förruttnelsenörd, men jag är långt ifrån en vetenskapsman, och ett sätt det märks på är att jag ofta kallat komposteringsprocessen "magi". (Skratt) Så det vi människor i princip behöver göra är att skapa den rätta miljön för naturen att göra sitt. Det är som motsatsen till antibakteriell tvål. Istället för bekämpa dem välkomnar vi mikroberna och bakterierna med öppna armar. Dessa små fantastiska varelser bryter sönder molekyler till mindre molekyler och atomer som sedan bildar nya molekyler. Med andra ord omformas kon. Den är inte längre en ko. Den har återvunnits till naturen. Märker ni? Magi. Ni kan säkert föreställa er den aha-upplevelse jag hade efter telefonsamtalet. Jag började skapa ett system baserat på principerna av mortalitetskompostering av boskap som skulle omforma människokroppar till jord. Fem år senare hade projektet utvidgats på sätt jag aldrig kunde ha föreställt mig. Vi har skapat en skalbar, reproducerbar icke-vinstdrivande urban modell baserad på vetenskapen bakom mortalitetskompostering av boskap som omformar människor till jord. Vi har samarbetat med experter av jord, förruttnelse, alternativ dödsvård, juridik och arkitektur. Fonder och privatpersoner har finansierat oss för att skapa en prototyp av detta system och tiotusentals människor runtom i världen har kontaktat oss och visat sitt intresse för detta. Okej. Under de kommande åren är vårt mål att bygga det första fullskaliga komposteringsverket för människor mitt i Seattle. (Applåder) Tänk er, dels allmän park, dels begravningsbyrå, dels en minneslund för våra kära, ett ställe där vi kan återkoppla till naturens kretslopp och behandla kroppar med ömhet och respekt. Infrastrukturen är enkel. Inuti en upprätt stomme genomgår kroppar och träflis en försnabbad naturlig upplösning, eller kompostering, och omvandlas till jord. När en person dör, tas deras kropp till ett komposteringsverk för människor. Efter att den avlidne virats in i ett enkelt tyg bär familj och vänner kroppen till toppen av stommen som innehåller det naturliga upplösningssystemet. Under insänkningsceremonin placerar de närmaste kroppen i stommen och täcker den med träflis. Detta är början till den milda omvandlingen från kropp till jord. Under de kommande veckorna sönderfaller kroppen naturligt. Mikrober och bakterier bryter ned kol, sedan protein, för att skapa nytt material: en rik, fyllig jord. Jorden kan sedan användas till att skapa nytt liv. Du blir kanske ett citronträd. (Applåder) Tack. (Applåder) Vem tänker på citronmarängpaj just nu? (Skratt) Kanske en citronkaramell? Något starkare? Förutom att inhysa stommen fungerar byggnaderna som ett stöd för de sörjande genom att erbjuda utrymmen för minnesstunder och planering inför döden. Möjligheterna för ombyggnad är stora. Gamla kyrkor och industrihallar kan byggas om till ställen där vi skapar jord och ärar liv. Vi vill återskapa den rituella sidan som urvattnats under det senaste århundradet då antalet kremeringar ökat och anknytning till religioner minskat. Anläggningen i Seattle kommer att fungera som en modell för resten av världen. Samhällen i bl.a. Sydafrika, Australien, Storbritannien och Kanada har kontaktat oss. Vi skapar en designverktygslåda som hjälper andra att formge och bygga anläggningar, som innehåller teknisk information och regelgivande god praxis. Vi vill hjälpa individer, föreningar, och längre fram, kommuner, att formge och bygga anläggningar i sina egna städer. Tanken är att varje ställe ska se ut och kännas olika men ha samma system inuti. De är menade att byggas för området de placeras i och samhället de ska tjäna. Den andra tanken är att stödpersonal ska finnas på plats för att hjälpa familjer med vården och förberedelserna av kroppen. Vi utesluter praxis som förbryllar och försvagar och skapar ett system som är vackert och meningsfullt och transparent. Vi tror på att tillgång till ekologisk dödsvård är en mänsklig rättighet. Okej, känner ni till det gamla ordspråket kan du kompostera en ko kan du kompostera en människa? (Skratt) Det har visat sig vara sant. Sedan 2014 genomför vi ett pilotprojekt i North Carolinas berg tillsammans med Forensic Anthropology Department vid Western Carolina University. Sex stycken donerade kroppar har täckts med träflis, vindarna tillför syre och mikrober och bakterier gör sitt jobb. Pilotprojektet har låtit oss bevisa att det är möjligt att utnyttja den fantastiska styrkan i naturlig förruttnelse till att omvandla kroppar till jord, och vi samarbetar även med andra universitet. Experter på jord vid Washington State University, eller deras doktorander, arbetar med att kompostera tänder med amalgamfyllningar så att vi får veta vad som händer med kvicksilvret i dem. Härnäst kommer vi att utföra experiment för att bestämma vad som sker med olika slags mediciner under komposteringsprocessen, och ifall de kräver extra åtgärder. För övrigt, kompostering utsöndrar en hel del värme, framförallt den här typens kompostering. En vecka efter att vi börjat kompostera vår femte donationskropp hade temperaturen i träflishögen stigit till 70 grader Celsius. Tänk om man utnyttjade värmen till att skapa energi eller till att trösta de sörjande en kall dag. Revolutionen inom dödsvård har börjat. Vi lever i spännande tider. Tack. (Applåder)