1987 befann sig Tina Lord
i en rörig situation.
Lycksökerskan hade gift sig
med Cord Roberts
precis innan han ärvde miljoner.
Men när Cord insåg att Tina
älskade hans pengar
lika mycket som hon älskade honom,
dumpade han henne.
Cords mamma Maria var överlycklig
ända tills de blev ihop igen.
Så Maria betalade Max Holden
för att svärma för Tina
och såg till att Cord inte fick veta
att Tina väntade hans barn.
Så när Tina inte trodde
att Cord älskade henne
flög hon till Argentina med Max.
Till slut fattade Cord vad som pågick
och for efter dem, men det var för sent.
Tina hade redan blivit kidnappad,
och skickad nerför ett vattenfall
på en flotte.
Både hon och babyn
antogs vara döda.
Cord var ledsen ett tag,
men sen återhämtade han sig
med den supersmarta arkeologen Kate
och deras bröllop var makalöst
tills Tina kom inrusande i kyrkan
med barnet i famnen
"Stopp!" skrek hon.
"Kommer jag för sent?
Cord, jag har rest så långt.
Det här är din son."
Och det mina damer och herrar
är hur såpan "One life to live" inledde
en kärlekshistoria som varade i 25 år.
(Skratt)
Om du någonsin har sett en såpa så vet du
att både handling och rollfigurer
kan vara överdrivna
och om du är ett fan
så gillar du den överdriften
och är du inte ett fan
så är de kanske melodramatiska och simpla.
Kanske tycker du
att det är slöseri med tid
att titta på såpor,
att man inte kan lära något av dem
på grund av deras omfattning.
Men jag tror att det är
raka motsatsen.
Såpor speglar livet, fast större.
Så vi kan lära oss om livet genom såpor
och de lärdomarna
är lika stora och äventyrliga
som handlingen
i vilken såpopera som helst.
Jag har varit ett fan sedan andra klass
när jag sprang hem från bussen
för att hinna se slutet
av Luke och Lauras bröllop,
det största ögonblicket
i "Sjukhusets" historia.
(Applåder)
Så ni kan förstå hur mycket
jag älskade mina åtta år
som assisterande rollsättare
av "As the World Turns".
Det var mitt jobb att titta på såpor.
läsa såpoperamanus
och låta skådespelare
provspela för såpoperor.
Så jag vet vad jag pratar om.
(Skratt)
Och ja, såpoperor
är överdrivna
draman i stor skala,
men våra liv kan fyllas
med precis lika mycket intensitet
och insatserna kan kännas
lika dramatiska.
Vi rör oss genom tragedi och glädje
på samma sätt som dessa rollfigurer.
Vi börjar om, slåss med demoner
och finner oväntad räddning
och vi gör det igen och igen och igen,
men precis som i såpor kan vi ändra manus
och vi kan lära oss av dessa rollfigurer
som likt humlor
slingrar sig genom livet.
Och vi kan använda dessa lärdomar
för att forma våra egna livsöden.
Såpor kan lära oss att jaga bort tvivel
och tro på vår förmåga
till mod, sårbarhet
och förmåga till anpassning
och återhämtning.
Och viktigast av allt, de visar oss
att det aldrig är för sent
att ändra sin historia.
Låt oss nu börja
med såpoperalektion nummer ett:
Att ge upp är inte ett alternativ.
(Skratt)
Erica Kane i "All My Children"
var en dagtidsversion av Scarlett O'Hara,
en självupptagen prinsessa
som innerst inne var kamplysten och djärv.
Efter 41 år på TV är Ericas
kanske mest kända scen
när hon ensam i skogen
plötsligt möter en grizzlybjörn.
Hon skrek åt björnen
"Du får inte göra det här!
Förstår du mig?
Du får inte komma nära mig!
Jag är Erica Kane
och du är en smutsig best!"
(Skratt)
Och naturligtvis så gick björnen
och vad det lär oss
är att vi kommer att stöta på motstånd
och vi kan välja att ge upp eller kämpa.
Pandoras Tim Westergren
vet det här bättre än de flesta.
Man skulle kunna kalla honom
Silicon Valleys Erica Kane.
Tim och hans medgrundare
startade företaget
med 2 miljoner dollar i finansiering.
Året efter hade de slut på pengar.
Men Tim valde att kämpa.
Han maxade 11 kreditkort och drog på sig
stora personliga skulder
men det räckte ändå inte.
Så varannan vecka i två år års tid
stod han framför de anställda
och han bad dem offra sina löner
och det fungerade.
Drygt 50 personer överlät
2 miljoner dollar
och nu, mer än ett decennium senare
är Pandora värt miljarder.
När du tror att det finns ett sätt
att komma runt eller igenom
det som väntar,
att det inte är ett alternativ att ge upp,
då kan du kan övervinna enorma hinder.
Vilket för oss till såpoperalektion två:
Släpp ditt ego och känslan
av överlägsenhet.
Det här är läskigt.
Det är en bekräftelse av behov
eller ofullkomlighet.
Kanske är det ett erkännande
att vi inte är så speciella
som vi kanske vill tro.
Stephanie Forrester i "Glamour"
tyckte att hon var väldigt speciell.
Hon tyckte att hon var så speciell,
att hon inte behövde beblanda sig
med slöddret från dalen
och hon såg till att Brooke visste om det.
Men efter nästan 25 år
av storslaget bråkande,
blev Stephanie sjuk och släppte in Brooke.
De försonades,
ärkefiender blev själsfränder
och Stephanie dog i Brookes armar,
och här är vad vi lär oss.
Släpp ditt ego.
Livet handlar inte om dig.
Det handlar om oss
och vår förmåga
att uppleva lycka och kärlek
och att förbättra vår verklighet
kommer bara när vi
gör oss själva sårbara
och tar ansvar för våra handlingar
och vår overksamhet,
lite som Howard Schultz,
VD för Starbucks.
Efter stora framgångar som VD,
drog sig Howard tillbaka år 2000
och Starbucks överansträngde sig snabbt
och aktiepriserna föll.
2008 kom Howard tillbaka
och en av de första saker han gjorde
var att be om ursäkt
till alla 180 000 anställda.
Han bad om ursäkt.
Och sedan bad han om hjälp,
uppriktighet och idéer i gengäld.
Och nu har Starbucks mer än fördubblat
sin nettointäkt sedan Howard kom tillbaka.
Så släpp din önskan om att ha rätt
eller vara säker hela tiden.
Det hjälper inte någon,
allra minst dig själv.
Släpp ditt ego.
Såpoperalektion nummer tre:
Utveckling är verklig.
Det är inte meningen
att ni ska vara statiska personer.
På tv är statiskt lika med tråkigt
och tråkigt är lika med sparkad.
Det är meningen att rollfigurer
ska växa och utvecklas.
På tv kan de dynamiska förändringarna
leda till en del grova övergångar,
speciellt när en rollfigur
spelas av en skådespelare igår
och en annan idag.
(Skratt)
Rollerna omfördelas hela tiden i såpor.
Under de senaste 20 åren
har fyra olika skådespelare
spelat samma huvudroll
som Carly Benson i "Sjukhuset".
Varje nytt ansikte ledde till utveckling
i rollfigurens liv och personlighet.
Det har hela tiden funnits
en viktig liten bit av Carly därinne,
men rollfiguren och handlingen
anpassades till den som spelade henne.
Och det här är vad det betyder för oss.
Även om vi inte kan byta ansikten
i våra egna liv
så kan vi också utvecklas.
Vi kan välja att rita en cirkel
runt våra fötter och stanna där,
eller kan vi öppna upp
oss själva för möjligheter
som Carly som gick från sjuksköterskeelev
till hotellägare,
eller som Julia Child.
Julia var spion under andra världskriget,
och när kriget var över, gifte hon sig,
flyttade till Frankrike,
och bestämde sig för att pröva på
en matlagningsskola.
Julia, hennes böcker och TV-program
har förändrat amerikansk matlagning.
Vi har alla kraften att sätta igång
en förändring i våra liv,
att utveckla och anpassa oss.
Vi gör det valet,
men ibland väljer livet åt oss
och vi får ingen förvarning.
Överrumplingen slår undan benen på oss.
Du ligger platt på marken,
luften är borta
och du behöver bli återupplivad.
Så tack och lov för såpoperalektion
nummer fyra:
Återuppståndelse är möjlig.
(Skratt)
(Applåder)
1983 dog Stefano DiMera
i "Våra bästa år" av en stroke,
fast inte egentligen, för 1984
dog han när hans bil
körde rakt ner i hamnen,
trots det var han tillbaka 1985
med en hjärntumör.
(Skratt)
Men innan tumören tog livet av honom
hade Marlena skjutit honom
och han föll mot sin död från en catwalk.
Och så höll det på i 30 år.
(Skratt)
Trots att vi såg kroppen,
så visste vi bättre.
Han kallas Fågel Fenix av en anledning.
Och här är vad det betyder för oss.
Så länge som programmet fortfarande sänds
eller du fortfarande andas,
så är ingenting permanent.
Återuppståndelse är möjlig.
Men naturligtvis, precis som i livet
så kommer såpoperor slutligen
till den stora finalen.
CBS ställde in min show
"As the world turns" i december 2009
och vi spelade in sista avsnittet
i juni 2010.
Det var sex plågsamma månader
och jag var med på tåget
rakt in i bergväggen.
Och trots att vi var mitt i
en djup lågkonjunktur
och miljoner människor kämpade
för att hitta jobb,
så trodde jag att allt skulle ordna sig.
Så jag packade ihop ungarna
och lägenheten i Brooklyn
och vi flyttade in hos mina svärföräldrar
i Alabama.
(Skratt)
Tre månader senare var ingenting okej.
Det var då jag såg
det sista avsnittet sändas
och jag insåg att showen
inte var det enda dödsfallet.
Jag var också ett.
Jag var arbetslös
och bodde på andra våningen
hos mina svärföräldrar
och det räcker för att
känna sig död på insidan.
(Skratt)
Men jag visste
att min historia inte var slut,
att den inte kunde vara slut.
Jag behövde bara använda
allt jag hade lärt mig om såpoperor.
Jag behövde vara modig som Erica
och vägra att ge upp,
så varje dag valde jag att kämpa.
Jag var tvungen
att vara sårbar som Stephanie
och släppa mitt ego.
Jag var tvungen att be om hjälp
många gånger, i många stater.
Jag var tvungen att vara
anpassningsbar som Carly
och utveckla min skicklighet,
mitt tänkesätt och mina omständigheter
och sedan var jag tvungen
att återhämta mig som Stefano,
och återuppväcka mig själv och min karriär
som en Fågel Fenix ifrån askan.
Till slut fick jag en intervju.
Efter 15 år inom nyheter
och underhållning,
nio månaders arbetslöshet
och den här enda intervjun,
fick jag ett jobberbjudande
på ingångsnivå.
Jag var 37 år gammal
och jag var tillbaka från de döda.
Vi kommer alla att uppleva
vad som verkar vara slutet,
och vi kan välja att se det
som en nystart.
Lite som Tina som mirakulöst
överlevde det där vattenfallet,
och då jag inte vill låta
en spännande historia dröja,
Tina och Cord skiljde sig,
men gifte om sig tre gånger
innan showen avslutades 2012.
Så kom ihåg
att så länge du andas
är det aldrig för sent
att ändra din historia.
Tack så mycket.
(Applåder)