”Det var en Begravning i min hjärna Och Sörjande som fram och åter Trampade - och trampade - tills det var Som Sinnet bröt igenom - Och när de alla satt sig ner, En Mässa, likt en Trumma - Slog - och slog - tills dess jag trodde Min Tanke skulle domna - Och då hörde jag dem lyfta en Kista Och gnida mot min Själ Med samma Skor av Bly, igen, Då började Rymden klämta Som om alla Himlar vore en Klocka, Och att Vara - blott ett Öra är, Och jag, och Tystnaden, ett underligt Släkte Skeppsbrutna, avskilda, här - Och då - en Planka i Förnuftet, brast Och jag föll ner och ner - Och slog mot en Värld, i varje Duns Och upphörde att veta - då - " Vi känner till depression genom metaforer. Emily Dickinson lyckades lyfta fram den i ord, Goya genom en bild. Halva syftet med konst är att beskriva sådana ikoniska tillstånd. Jag hade alltid sett mig själv som tuff, en av dem som kunde överleva om jag skickats till ett koncentrationsläger. 1991 led jag flera förluster. Min mor dog, ett förhållande tog slut, jag flyttade tillbaks till USA efter några år utomlands, och jag klarade mig genom alla dessa händelser. Men 1994, tre år senare, började jag tappa intresset för nästan allt. Jag ville inte göra saker som jag tidigare velat göra och jag visste inte varför. Motsatsen till depression är inte lycka, utan livskraft, och det var livskraften som tycktes rinna av mig just då. Allt som skulle göras verkade som alltför mycket arbete. När jag kom hem, och såg den röda lampan blinka på telefonsvararen, blev jag inte glad av att vänner hört av sig utan jag tänkte, ”Så många personer jag måste ringa upp.” Eller, då jag bestämde mig för att äta lunch tänkte jag, men jag måste ta ut maten från kylskåpet, lägga den på en tallrik, skära upp den, tugga den och svälja den och det kändes som en golgatavandring. En av de saker som ofta glöms bort då man talar om depression är att man vet att det är skrattretande. Man vet att det är skrattretande när man är inne i det. Man vet att de flesta klarar av att lyssna av sina meddelanden och äta lunch, organisera sig för att ta en dusch och gå ut genom dörren, inte stora saker att göra men trots det är man fast i dess grepp och det går inte att ta sig ur det. Så jag fann mig själv göra mindre, tänka mindre och känna mindre. Det var en sorts likgiltighet. Sedan kom ångesten. Om du sagt till mig att jag måste vara deprimerad i en månad hade jag svarat, ”Vet jag att det är över i november så går det”. Men om du hade sagt, ”Du måste ha akut ångest i en månad”, skär jag hellre upp mina handleder. Det var känslan hela tiden, som du får när du halkar eller snubblar och marken rusar emot dig, men istället för att den varar en halv sekund så varade den i sex månader. Det är en känsla av att vara rädd hela tiden men att inte ens veta vad det är du är rädd för. Det var vid det laget jag började tänka att det var alltför smärtsamt att leva, och den enda orsaken att inte ta mitt eget liv var för att inte göra illa andra människor. Slutligen en dag vaknade jag upp och trodde att jag kanske fått en stroke eftersom jag låg helt stelfrusen i sängen, tittade på telefonen och tänkte, ”Något är fel och jag borde ringa efter hjälp”, men jag kunde inte sträcka ut armen, lyfta luren och slå numret. Slutligen efter att ha stirrat på telefonen i fyra timmar ringde den, på något sätt lyckades jag svara och det var min far. Jag sade, "Jag har allvarliga problem. Vi måste göra något". Nästa dag påbörjade jag medicinering och terapi. Jag började tampas med denna hemska frågeställning: Om jag inte är den tuffa personen som skulle klarat mig genom ett koncentrationsläger, vem är jag då? Och om jag måste ta medicin, gör medicinen att jag är mer som mig själv, eller gör den mig till någon annan? Och isåfall, vad känner jag inför att den gör mig till någon annan? Jag hade två saker som talade till min fördel. Den första var att jag, ur ett objektivt perspektiv, hade ett bra liv, och om jag bara kunde bli bra igen så fanns något i andra änden som var värt att leva för. Den andra var att jag hade tillgång till god behandling. Men trots detta dök den upp och jag fick återfall, den dök upp igen och jag fick återfall, och sedan igen och igen, och till slut förstod jag att jag skulle behöva mediciner och terapi för alltid. Jag funderade, "Men är det ett kemiskt problem eller ett psykologiskt problem? Behöver jag ett medicinskt eller ett filosofiskt botemedel?" Jag kunde inte komma fram till vilket. Sedan förstod jag att vi i sanning inte är tillräckligt bra inom något område för att helt kunna förklara saker. Både det medicinska och psykologiska botemedlet har en egen roll, och jag kom också fram till att depression är något som är så djupt rotat inom oss att det inte går att separera den från vår karaktär och personlighet. Jag vill säga att de behandlingar vi har mot depression är avskyvärda. De fungerar inte så bra. De är extremt dyra. Det medföljer otaliga biverkningar. De är katastrofala. Men jag är så tacksam att jag lever nu och inte för 50 år sedan, då det knappt fanns något som kunde göras. Jag hoppas att folk kommer höra om mina behandlingar om 50 år och bli förfärade över att man måste stå ut med sådan primitiv vetenskap. Depression är sprickan i kärleken. Om du var gift med någon och tänkte, "Om min fru dör så hittar jag en annan.", så skulle det inte vara kärlek som vi känner den. Det finns inget sådant som kärlek utan vetskapen om förlust, och förtvivlans spöke kan vara drivkraften för intimiteten. Det finns tre saker som folk förväxlar: Depression, sorg och ledsamhet. Sorg är uttryckligen en reaktion. Om du drabbas av en förlust och du blir oerhört ledsen och du efter sex månader fortfarande är mycket ledsen men du klarar dig lite bättre, så handlar det förmodligen om sorg som till slut kommer att lösa sig i viss mån. Om du drabbas av en hemsk förlust, du mår riktigt dåligt, och efter sex månader ännu knappt kan fungera, då har du troligen utvecklat en depression på grund av de hemska omständigheterna. Riktningen säger oss rätt mycket. Man tänker på depression som enbart ledsamhet. Det är alltför, alltför mycket ledsamhet, alltför mycket sorg, för alltför liten orsak. Då jag bestämt mig för att förstå depression och intervjuade personer som varit med om det, kom jag underfund med att det fanns personer som på ytan verkade ha en rätt så mild depression men som trots det var ytterst handikappade av den. Andra personer verkade ha, som de beskrev det, en fruktansvärt djup depression men som trots det hade goda liv mellan sina depressiva perioder. Jag bestämde mig för att ta reda på vad som är orsaken till att vissa är mer motståndskraftiga än andra. Vilka mekanismer är det som gör så att folk överlever? Jag intervjuade person efter person som led av depression. En av de första som jag intervjuade beskrev depression som ett långsamt sätt att vara död på, och det var bra för mig att höra i tidigt eftersom det påminde mig om att ett långsamt sätt att vara död på faktiskt kan leda till verklig död och att detta är allvarliga saker. Det är det främsta handikappet i världen och folk dör av det varje dag. En av dem jag talade med då jag försökte förstå detta var en kär vän till mig som jag hade känt i många år och som hade en psykotisk episod under sitt första år på universitetet, och som sedan snabbt föll ner i en hemsk depression. Hon hade bipolär sjukdom, manodepression, som det kallades förut. Hon klarade sig bra i många år med litium och så småningom prövade man att sluta med litium för att se hur det skulle gå och hon fick då en ny psykos för att sedan dyka ner i den värsta depression jag någonsin sett; hon satt i sina föräldrars lägenhet mer eller mindre katatonisk, i princip utan att röra sig, dag efter dag. När jag intervjuade henne om denna erfarenhet några år senare -- hon, Maggie Robbins, är poet och psykoterapeut -- när jag intervjuade henne sade hon: "Jag sjöng 'Where Have All The Flowers Gone' om och om för att sysselsätta mitt sinne.” Jag sjöng för att sudda bort de saker som min hjärna sade till mig som var, 'Du är ingenting. Du är en nolla. Du förtjänar inte ens att leva.' Det var då jag på allvar började fundera på att ta mitt eget liv". När man är deprimerad tror man inte att man har tagit på en grå slöja och ser världen genom en dimma av dåligt humör. Man tror att slöjan har lyfts bort, slöjan av lycka, och att man nu ser verkligheten. Det är lättare att hjälpa schizofrena som tror att det finns något främmande inom dem som måste drivas ut, än att hjälpa deprimerade personer, eftersom vi tror att vi ser verkligheten. Men sanningen ljuger. Jag blev besatt av denna mening: ”Men sanningen ljuger.” Jag upptäckte då jag talade med deprimerade personer att de har många inbillade uppfattningar. Folk säger, ”Ingen älskar mig.” Du säger, ”Jag älskar dig, din hustru älskar dig, din mamma älskar dig.” Du kan svara på det rätt snabbt, i alla fall de flesta av oss. Men deprimerade personer säger också, ”Vad än vi gör så kommer vi ju alla bara att dö till slut.” Eller, ”Det finns inte någon sann gemenskap mellan två människor. Vi är ju alla fast i våra egna kroppar.” På detta måste man svara, ”Det är sant, men just nu tycker jag vi fokuserar på vad vi ska äta till frukost.” (Skratt) Allt som oftast är vad de uttrycker inte sjukligt, utan insiktsfullt, och man kommer då att tänka på hur otroligt det är att de flesta av oss är medvetna om de existentiella frågorna men de distraherar oss inte så mycket. Det gjordes en studie som jag gillade i vilken en grupp deprimerade och en grupp icke deprimerade personer ombads att spela ett videospel i en timme och vid slutet av timmen frågade man dem hur många små monster de trodde att de hade dödat. De deprimerade svarade oftast korrekt, inom en marginal av tio procent, och de icke-deprimerade gissade på mellan 15 till 20 gånger så många små monster (Skratt) än de verkligen hade dödat. Många sade till mig, när jag valde att skriva om min depression, att det måste ha varit svårt att erkänna, att veta att andra vet. De sa, ”Talar folk med dig annorlunda nu?” Jag sa, ”Ja, de talar med mig annorlunda. De talar med mig annorlunda på det sättet att de börjar berätta för mig om sina upplevelser, eller om sin systers upplevelser, eller sin väns upplevelse.” Saker är annorlunda nu eftersom jag vet att depression är en familjehemlighet som alla har. För några år sedan var jag på en konferens och på fredagen på denna tredagars konferens så drog en av deltagarna mig åt sidan och hon sade, ”Jag lider av depression och jag skäms lite för det, men jag har tagit dessa mediciner och jag ville fråga dig vad du tycker om det?" Jag gjorde mitt bästa och gav henne de råd jag kunde ge. Sedan sade hon, "Du förstår, min man skulle aldrig förstå detta. Han är en sådan man som inte skulle förstå detta alls, så detta stannar mellan oss”. Och jag sade, ”Ja, det är ok”. På söndagen på samma konferens så drog hennes man mig åt sidan och sa, "Min fru skulle inte tycka att jag var mycket till man om hon visste detta, men jag har kämpat med depression och tar vissa mediciner, och jag undrar vad du tycker om det?” De gömde samma mediciner på två olika ställen i samma sovrum. Så jag sade att kanske kommunikation inom deras äktenskap kunde vara en av orsakerna till problemen. (Skratt) Jag slogs också av den betungande naturen hos sådant gemensamt hemlighetsmakeri. Depression är så utmattande. Den tar upp så mycket av din tid och energi, och att vara tyst om den gör den faktiskt bara värre. Då började jag tänka på allt som folk gör för att må bättre. Jag var i början medicinskt konservativ. Jag trodde det fanns få fungerade behandlingar, det var uppenbart vilka de var -- det fanns mediciner, det fanns olika psykoterapier, möjligen elektrokonvulsiv behandling och allt annat var bara struntsaker. Men sedan kom jag på något. Om du har cancer i hjärnan och du säger att stå på huvudet i 20 minuter varje morgon får dig att må bättre, så må det göra att du mår bra men du har kvar hjärncancern, och du kommer troligen att dö av den. Men om du säger att du är deprimerad och att 20 minuters dagligt huvudstående gör så du mår bättre, då har det fungerat, eftersom depression är en sjukdom om hur du mår, och om du mår bättre så är du egentligen inte längre deprimerad. Så jag blev därför mer tolerant mot den stora mängden alternativa behandlingar. Jag får brev, hundratals brev från folk som berättar vad som fungerat för dem. Någon bakom scenen idag frågade mig om meditation. Min favorit bland de brev jag fick var från en kvinna som som skrev till mig att hon hade prövat terapi, hon hade prövat mediciner, alltså i princip allt, men hon hittade en kur som hon hoppades jag skulle sprida och den var att göra små saker av garn. (Skratt) Hon skickade några till mig. (Skratt) Jag bär dem inte på mig idag. Jag föreslog att hon också skulle läsa på om tvångssyndrom i psykologihandboken. På samma gång som jag undersökte alternativa behandlingar förstod jag att det fanns ytterligare behandlingar. Jag var med om en andeutdrivning i en folkstam i Senegal som involverade mycket blod från en vädur och jag ska inte gå in på några detaljer, men några år senare var jag i Rwanda och arbetade med ett annat projekt och jag råkade berätta om mina upplevelser för en man och han sade, ”Tja, du vet att vi är på andra sidan av Afrika nu, och ritualerna är delvis annorlunda, men vi har en del ritualer som har något gemensamt med det du beskriver.” Jag sade, "Aha". Han sade, "Ja, men vi har haft problem med terapeuter från väst, speciellt de som anlände direkt efter folkmorden.” Jag frågade, ”Vilka sorts problem hade ni?” Han svarad, "Tja, de gjorde en riktigt bisarr sak. De tog inte ut folk i solskenet där man faktiskt börjar må bättre. De inkluderade varken trummor eller musik för att få igång blodet. De involverade inte hela samhället. De behandlade inte depressionen som en påträngande ande. Istället tog de människor, en åt gången, in ett litet mörkt rum för att tala i en timme om hemska saker som hade hänt dem”. (Skratt) (Applåder) Han sade, ”Vi fick be dem lämna landet”. (Skratt) Om vi ska prata om helt andra alternativa behandlingar, låt mig berätta för er om Frank Russakoff. Frank Russakoff hade den värsta depressionen som jag någonsin påträffat hos en människa. Han var konstant deprimerad. Han var, då jag träffade honom, i det skedet att han varje månad fick elektrokonvulsiv behandling. Sedan kände han sig rätt vilsen i en vecka. Sedan var han okej i en vecka. Sedan kom veckan då det gick neråt. Sedan fick han en till elektrokonvulsiv behandling. Han sa när vi träffades, "Det är outhärdligt att genomleva mina veckor så här. Jag kan inte fortsätta så här, och jag har kommit på hur jag ska få slut på det om jag inte blir bättre”. Han sade, ”Jag har hört om en operation på Mass General-sjukhuset som kallas cingulotomi, som är en hjärnoperation, och jag tror jag ska ge det ett försök”. Jag minns hur förbluffad jag blev då, av att höra att någon som haft så många hemska upplevelser med så många olika behandlingar, fortfarande hade tillräckligt med optimism för att pröva ännu en till. Han gjorde operationen och den var oerhört lyckad. Han är nu vän till mig. Han har en underbar fru och två vackra barn. Han skrev ett brev till mig, julen efter operationen, och han sade, ”Min far skickade två gåvor detta år, den första var en motordriven CD-hylla som jag egentligen inte behövde men jag fick den för att fira att jag nu bodde på egen hand och hade ett jobb som jag tyckte om. Den andra gåvan var ett foto på min farmor, som begick självmord. Då jag öppnade den började jag gråta, min mor kom över till mig och frågade, 'Gråter du över de släktingar du aldrig kände?' Jag svarade, 'Hon hade samma sjukdom som mig'. Jag gråter när jag skriver till dig. Jag är inte så ledsen, men överväldigad, och det är för att jag kunde ha tagit mitt liv men mina föräldrar höll mig uppe, och detsamma gjorde läkarna, och jag gjorde operationen. Jag lever och jag är tacksam. Vi lever i rätt tidevarv, även om det inte alltid känns så.” Jag slogs av att depression är vida uppfattad att vara en västerländsk, medelklass-sjukdom, och jag började studera hur den verkade i ett antal andra sammanhang, och en av de saker som intresserade mig mest var depression bland fattiga. Jag bestämde mig för att studera vad som gjordes för fattiga människor med depression. Jag upptäckte att de flesta fattiga inte får behandling för sin depression. Depression är resultatet av genetisk sårbarhet, som förmodligen är jämnt fördelad hos befolkningen, och utlösande omständigheter som troligen är mer allvarliga bland människor som lever i fattigdom. Men det har visat sig att om man har ett riktigt bra liv men är olycklig hela tiden så tänker man, ”Varför känner jag så här? Jag måste vara deprimerad.” Man bestämmer sig för att hitta en kur. Men om man har ett fruktansvärt liv, och är olycklig hela tiden, så är det du känner förenligt med ditt liv, och tanken faller dig inte in, att kanske detta går att behandla. Vi har alltså en epidemi i vårt land av depression bland fattiga människor som inte upptäcks och således inte behandlas och som inte heller adresseras, och det är en tragedi i stor skala. Jag hittade en akademiker som höll på med ett forskningsprojekt i slumområdena utanför Washington där hon tog hand om kvinnor som kom in för andra hälsoproblem och diagnostiserade deras depression, och försåg dem sedan sex månader av den experimentella behandlingen. En av dem, Lolly, kom in, och detta sade hon dagen då hon kom in; Hon sade - hon var förresten en kvinna som hade sju barn. Hon sade, ”Jag hade ett jobb men jag var tvungen att sluta eftersom jag inte kan gå utanför mitt hus. Jag har inget att säga till mina barn, och på morgonen kan jag knappt vänta tills de gått och då kryper jag ner i sängen och drar täcket över huvudet, och klockan tre då de kommer hem så har allt gått så snabbt.” Hon berättade, ”Jag har tagit mycket Tylenol, jag tar vad som helst för att sova mer. Min man har sagt till mig att jag är dum och ful. Jag önskar jag kunde få ett slut på smärtan.” Hon togs med i det experimentella projektet och när jag intervjuade henne sex månader senare hade hon tagit ett jobb inom barnomsorgen i den amerikanska flottan, hon hade lämnat sin våldsamme make, och hon sade till mig, ”Mina barn är så mycket gladare nu. Det finns ett rum i mitt nya hus för pojkarna och ett för flickorna, men på kvällen så kryper de alla upp i min säng, och vi gör läxorna, alla tillsammans. En av dem vill bli predikant, en annan vill bli brandman, och en av flickorna säger att hon vill bli advokat. De gråter inte som de brukade göra och de bråkar inte heller som förut. Allt jag behöver nu är mina barn. Saker förändras, hur jag klär mig, hur jag känner mig, hur jag beter mig. Jag kan lämna huset utan att vara rädd längre, och jag tror inte att de där hemska känslorna kommer tillbaks, och om det inte hade varit för Dr Miranda så hade jag fortfarande legat hemma med täcket över mitt huvud, om jag alls varit levande. Jag bad Gud att sända en ängel och han hörde min bön”. Jag blev verkligen rörd av dessa upplevelser och bestämde mig för att skriva om dem, inte bara i min bok men också i en artikel, och fick i uppdrag av New York Times Magazine att skriva om depression bland de fattiga. Jag lämnade in min artikel och min redaktör sade, ”Vi kan inte publicera detta.” Jag frågade, ”Varför inte?” Han svarade, ”Det är alltför långsökt. Dessa människor är liksom på botten av samhället och behandlas några månader och sedan är de i princip redo att leda Morgan Stanley? Det är alltför osannolikt. Jag har aldrig hört om något liknande.” Jag sade då, ”Att du aldrig hört talas om det är en vink om att det är nyheter.” (Skratt) (Applåder) ”Och ni driver en nyhetstidskrift.” Efter en del förhandlingar gick de med på det. Jag tror att mycket av vad de sa var sammanlänkat på något konstigt sätt med den avsmak som folk fortfarande har inför tanken på behandling, föreställningen att om vi tog oss ut och behandlade massvis med fattiga människor så skulle det vara att exploatera dem eftersom vi skulle ändra på dem. Det finns ett falskt moraliskt imperativ överallt omkring oss att behandling av depression, att mediciner och så vidare, är ett bedrägeri, och att det inte är naturligt. Jag tycker det är mycket vilseledande. Det är alltså naturligt att folks tänder faller ut men det är ingen som är emot tandkräm, i alla fall inte i min vänkrets. Då säger man, ”Men, är inte depression en del av vad vi är menade att uppleva? Är inte depression evolutionärt? Är det inte en del av vår personlighet?” På det skulle jag svara att humör är anpassningsbart. Att kunna vara ledsen och rädd och känna glädje och lust och alla de andra humör vi har är oerhört värdefullt. En djup depression är något som sker när systemet går sönder. Det hindrar en från att anpassa sig. Folk kommer till mig och säger, ”Jag tror att om jag uthärdar ett år till så kan jag ta mig igenom detta.” Jag säger då, ”Du kanske tar dig igenom det men du kommer aldrig att vara 37 igen. Livet är kort och det är ett helt år du pratar om att ge upp. Tänk igenom det.” Det är en märklig brist inom det engelska språket och också inom många andra språk, att vi använder samma ord - depression- för att beskriva känslan hos ett barn då det regnar på dess födelsedag och att beskriva hur någon känner sig sekunden innan de begår självmord. Folk frågar mig, ”Men är det samma sak som vanlig ledsamhet?" Jag svarar, att på sätt och vis så är det som vanlig ledsamhet. Det går att jämföra till en viss mån, men på samma sätt som du skulle jämföra att ha ett järnstaket utanför ditt hus som får en liten rostfläck som du måste skrubba bort och måla om, och vad som sker om du lämnar huset i hundra år och staketet rostar sönder till en hög av orangefärgat damm. Och det är den orangea dammfläcken, det där orangea dammproblemet som vi vill ta itu med. Då frågar folk, ”Så du tar dessa lyckopiller och känner dig lycklig?” Det gör jag inte. Men jag känner mig inte ledsen över att behöva äta lunch eller över min telefonsvarare, och jag är inte ledsen inför att ta en dusch. Jag känner mer, tror jag, eftersom jag kan känna ledsamhet utan likgiltighet. Jag blir ledsen över besvikelser i mitt yrke, och över förstörda relationer, den globala uppvärmningen. De här är saker som gör mig ledsen nu. Jag sade då till mig själv, vilken är slutsatsen? Vad gjorde de som lyckades leva ett bättre liv med ännu värre depression, för att klara sig igenom? Vad är motståndskraften? Jag kom så småningom fram till att de som förnekar sina upplevelser, som säger, ”Jag var deprimerad förr, jag vill aldrig tänka på det igen och tänker inte se på det, jag vill bara gå vidare med mitt liv,” ironiskt nog så är det de som är de mest förslavade. Att undertrycka depressionen gör den starkare. Medan du gömmer dig ifrån den, växer den. De som klarar sig bättre är de som kan finna sig i faktumet att de har denna sjukdom. De som kan tolerera sin depression är de som kan uppnå motståndskraft. Frank Russakoff sade till mig, ”Om jag varit tvungen att göra om det hade jag nog inte gjort det på samma sätt men på ett märkligt sätt är jag tacksam för vad jag upplevt. Jag är glad att ha varit på sjukhus 40 gånger. Det har lärt mig så mycket om kärlek och relationen med mina föräldrar och mina läkare har varit så värdefulla för mig, och kommer alltid att vara det. Maggie Robbins sade, ”Jag brukade frivilligarbeta på en AIDS-klinik, och jag brukade prata och prata, och de människor jag hade att göra med var inte så mottagliga och jag tänkte, ”Det är ju inte så vänligt eller hjälpsamt av dem.” Sedan insåg jag att de inte skulle göra mer än att småprata under några fåtal minuter. Det skulle helt enkelt vara en situation där jag inte hade AIDS och inte var döende men kunde tolerera att de hade det och de var döende.” Våra behov är våra största tillgångar. Jag har lärt mig att ge av allt det som jag själv behöver. Att värdesätta sin depression förhindrar inte ett återfall men det kan göra att tanken på ett återfall eller till och med ett riktigt återfall blir lättare att tolerera. Det handlar inte så mycket om att hitta en större mening eller att bestämma att din depression har varit meningsfull. Det handlar om att söka efter meningen och att tänka när den kommer på nytt, ”Detta kommer vara fruktansvärt men jag kommer lära mig något av det.” Jag har lärt mig av min egen depression hur stark en känsla kan vara, hur den kan vara verkligare än alla fakta, och jag har funnit att denna upplevelse har tillåtit mig att uppleva mer positiva känslor på ett intensivare och mer fokuserat sätt. Motsatsen till depression är inte lycka utan livskraft och just nu är mitt liv vitalt även de dagar då jag är ledsen. Jag kände den där begravningen i min hjärna, och jag satt bredvid kolossen vid världens kant och jag hade upptäckt något inom mig själv som jag är manad att kalla en själ och som jag inte hade namngett fram till den där dagen för 20 år sedan då helvetet kom på oväntat besök. Jag tror att fastän jag avskydde att vara deprimerad och skulle avsky att vara det igen, så har jag hittat ett sätt att älska min depression. Jag älskar den för den har tvingat mig att hitta och hålla fast vid glädjen. Jag älskar den för varje dag beslutar jag mig, ibland djärvt och ibland emot stundens förnuft, att hålla fast vid orsakerna att leva. Och det är, enligt mig, en hänförelse som gör mig privilegierad. Tack. (Applåder)