”Det var en Begravning i min hjärna
Och Sörjande som fram och åter
Trampade - och trampade - tills det var
Som Sinnet bröt igenom -
Och när de alla satt sig ner,
En Mässa, likt en Trumma -
Slog - och slog - tills dess jag trodde
Min Tanke skulle domna -
Och då hörde jag dem lyfta en Kista
Och gnida mot min Själ
Med samma Skor av Bly, igen,
Då började Rymden klämta
Som om alla Himlar vore en Klocka,
Och att Vara - blott ett Öra är,
Och jag, och Tystnaden, ett underligt Släkte
Skeppsbrutna, avskilda, här -
Och då - en Planka i Förnuftet, brast
Och jag föll ner och ner -
Och slog mot en Värld, i varje Duns
Och upphörde att veta - då - "
Vi känner till depression genom metaforer.
Emily Dickinson lyckades
lyfta fram den i ord,
Goya genom en bild.
Halva syftet med konst
är att beskriva sådana ikoniska tillstånd.
Jag hade alltid sett mig själv som tuff,
en av dem som kunde överleva
om jag skickats till ett
koncentrationsläger.
1991 led jag flera förluster.
Min mor dog,
ett förhållande tog slut,
jag flyttade tillbaks till USA
efter några år utomlands,
och jag klarade mig genom
alla dessa händelser.
Men 1994, tre år senare,
började jag tappa intresset
för nästan allt.
Jag ville inte göra saker
som jag tidigare velat göra
och jag visste inte varför.
Motsatsen till depression
är inte lycka, utan livskraft,
och det var livskraften
som tycktes rinna av mig just då.
Allt som skulle göras
verkade som alltför mycket arbete.
När jag kom hem,
och såg den röda lampan
blinka på telefonsvararen,
blev jag inte glad av att
vänner hört av sig
utan jag tänkte,
”Så många personer jag måste ringa upp.”
Eller, då jag bestämde
mig för att äta lunch
tänkte jag, men jag måste ta
ut maten från kylskåpet,
lägga den på en tallrik,
skära upp den, tugga den och svälja den
och det kändes som en golgatavandring.
En av de saker som ofta glöms bort
då man talar om depression
är att man vet att det är skrattretande.
Man vet att det är skrattretande
när man är inne i det.
Man vet att de flesta klarar av
att lyssna av sina meddelanden
och äta lunch,
organisera sig för att ta en dusch
och gå ut genom dörren,
inte stora saker att göra
men trots det är man fast i dess grepp
och det går inte att ta sig ur det.
Så jag fann mig själv göra mindre,
tänka mindre
och känna mindre.
Det var en sorts likgiltighet.
Sedan kom ångesten.
Om du sagt till mig att jag måste vara
deprimerad i en månad
hade jag svarat, ”Vet jag att det är
över i november så går det”.
Men om du hade sagt,
”Du måste ha akut ångest i en månad”,
skär jag hellre upp mina handleder.
Det var känslan hela tiden,
som du får när du
halkar eller snubblar
och marken rusar emot dig,
men istället för
att den varar en halv sekund
så varade den i sex månader.
Det är en känsla av
att vara rädd hela tiden
men att inte ens veta
vad det är du är rädd för.
Det var vid det laget jag började tänka
att det var alltför smärtsamt att leva,
och den enda orsaken
att inte ta mitt eget liv
var för att inte göra illa
andra människor.
Slutligen en dag vaknade jag upp
och trodde att jag kanske fått en stroke
eftersom jag låg helt stelfrusen i sängen,
tittade på telefonen och tänkte,
”Något är fel och jag borde
ringa efter hjälp”,
men jag kunde inte sträcka ut armen,
lyfta luren och slå numret.
Slutligen efter att ha stirrat
på telefonen i fyra timmar
ringde den,
på något sätt lyckades jag svara
och det var min far.
Jag sade, "Jag har allvarliga problem.
Vi måste göra något".
Nästa dag påbörjade jag medicinering
och terapi.
Jag började tampas med
denna hemska frågeställning:
Om jag inte är den tuffa personen
som skulle klarat mig genom
ett koncentrationsläger,
vem är jag då?
Och om jag måste ta medicin,
gör medicinen att jag är
mer som mig själv,
eller gör den mig till någon annan?
Och isåfall, vad känner jag inför
att den gör mig till någon annan?
Jag hade två saker
som talade till min fördel.
Den första var att jag,
ur ett objektivt perspektiv,
hade ett bra liv,
och om jag bara kunde bli bra igen
så fanns något i andra änden
som var värt att leva för.
Den andra var att jag hade
tillgång till god behandling.
Men trots detta dök den upp
och jag fick återfall,
den dök upp igen och jag fick återfall,
och sedan igen och igen,
och till slut förstod jag
att jag skulle behöva mediciner
och terapi för alltid.
Jag funderade, "Men är det
ett kemiskt problem
eller ett psykologiskt problem?
Behöver jag ett medicinskt
eller ett filosofiskt botemedel?"
Jag kunde inte komma fram till vilket.
Sedan förstod jag att vi i sanning
inte är tillräckligt bra inom något område
för att helt kunna förklara saker.
Både det medicinska och
psykologiska botemedlet
har en egen roll,
och jag kom också fram till
att depression är något
som är så djupt rotat inom oss
att det inte går att separera den
från vår karaktär och personlighet.
Jag vill säga att de behandlingar vi har
mot depression är avskyvärda.
De fungerar inte så bra.
De är extremt dyra.
Det medföljer otaliga biverkningar.
De är katastrofala.
Men jag är så tacksam att jag lever nu
och inte för 50 år sedan,
då det knappt fanns något som
kunde göras.
Jag hoppas att folk kommer höra
om mina behandlingar om 50 år
och bli förfärade över
att man måste stå ut med
sådan primitiv vetenskap.
Depression är sprickan i kärleken.
Om du var gift med någon och tänkte,
"Om min fru dör så hittar jag en annan.",
så skulle det inte vara kärlek
som vi känner den.
Det finns inget sådant som kärlek
utan vetskapen om förlust,
och förtvivlans spöke
kan vara drivkraften för intimiteten.
Det finns tre saker som folk förväxlar:
Depression, sorg och ledsamhet.
Sorg är uttryckligen en reaktion.
Om du drabbas av en förlust
och du blir oerhört ledsen
och du efter sex månader
fortfarande är mycket ledsen
men du klarar dig lite bättre,
så handlar det förmodligen om sorg
som till slut kommer att lösa sig
i viss mån.
Om du drabbas av en hemsk förlust,
du mår riktigt dåligt,
och efter sex månader ännu
knappt kan fungera,
då har du troligen utvecklat en depression
på grund av de hemska omständigheterna.
Riktningen säger oss rätt mycket.
Man tänker på depression
som enbart ledsamhet.
Det är alltför, alltför mycket ledsamhet,
alltför mycket sorg,
för alltför liten orsak.
Då jag bestämt mig för
att förstå depression
och intervjuade personer
som varit med om det,
kom jag underfund med
att det fanns personer
som på ytan verkade ha en rätt så
mild depression
men som trots det
var ytterst handikappade av den.
Andra personer verkade ha,
som de beskrev det,
en fruktansvärt djup depression
men som trots det hade goda liv
mellan sina depressiva perioder.
Jag bestämde mig för att ta reda på vad
som är orsaken till att vissa
är mer motståndskraftiga än andra.
Vilka mekanismer är det som
gör så att folk överlever?
Jag intervjuade person efter person
som led av depression.
En av de första som jag intervjuade
beskrev depression
som ett långsamt sätt att vara död på,
och det var bra för mig att höra i tidigt
eftersom det påminde mig om
att ett långsamt sätt att vara död på
faktiskt kan leda till verklig död
och att detta är allvarliga saker.
Det är det främsta handikappet i världen
och folk dör av det varje dag.
En av dem jag talade med
då jag försökte förstå detta
var en kär vän till mig
som jag hade känt i många år
och som hade en psykotisk episod
under sitt första år på universitetet,
och som sedan snabbt
föll ner i en hemsk depression.
Hon hade bipolär sjukdom,
manodepression, som det kallades förut.
Hon klarade sig bra
i många år med litium
och så småningom
prövade man att sluta med litium
för att se hur det skulle gå
och hon fick då en ny psykos
för att sedan dyka ner
i den värsta depression
jag någonsin sett;
hon satt i sina föräldrars lägenhet
mer eller mindre katatonisk,
i princip utan att röra sig,
dag efter dag.
När jag intervjuade henne
om denna erfarenhet några år senare --
hon, Maggie Robbins, är poet
och psykoterapeut --
när jag intervjuade henne sade hon:
"Jag sjöng
'Where Have All The Flowers Gone'
om och om för att sysselsätta mitt sinne.”
Jag sjöng för att sudda bort de saker
som min hjärna sade till mig
som var, 'Du är ingenting. Du är en nolla.
Du förtjänar inte ens att leva.'
Det var då jag på allvar började fundera
på att ta mitt eget liv".
När man är deprimerad
tror man inte att man
har tagit på en grå slöja
och ser världen genom en dimma
av dåligt humör.
Man tror att slöjan har lyfts bort,
slöjan av lycka,
och att man nu ser verkligheten.
Det är lättare att hjälpa
schizofrena som tror
att det finns något främmande inom dem
som måste drivas ut,
än att hjälpa deprimerade personer,
eftersom vi tror att vi ser verkligheten.
Men sanningen ljuger.
Jag blev besatt av denna mening:
”Men sanningen ljuger.”
Jag upptäckte då jag talade
med deprimerade personer
att de har många inbillade uppfattningar.
Folk säger, ”Ingen älskar mig.”
Du säger, ”Jag älskar dig,
din hustru älskar dig,
din mamma älskar dig.”
Du kan svara på det rätt snabbt,
i alla fall de flesta av oss.
Men deprimerade personer säger också,
”Vad än vi gör
så kommer vi ju alla
bara att dö till slut.”
Eller, ”Det finns inte
någon sann gemenskap
mellan två människor.
Vi är ju alla fast i våra egna kroppar.”
På detta måste man svara,
”Det är sant,
men just nu tycker jag vi fokuserar på
vad vi ska äta till frukost.”
(Skratt)
Allt som oftast
är vad de uttrycker inte sjukligt,
utan insiktsfullt,
och man kommer då att tänka på
hur otroligt det är
att de flesta av oss är medvetna
om de existentiella frågorna
men de distraherar oss inte så mycket.
Det gjordes en studie som jag gillade
i vilken en grupp deprimerade
och en grupp icke deprimerade personer
ombads att spela ett videospel i en timme
och vid slutet av timmen
frågade man dem hur många små monster
de trodde att de hade dödat.
De deprimerade svarade oftast korrekt,
inom en marginal av tio procent,
och de icke-deprimerade
gissade på mellan 15 till 20
gånger så många
små monster (Skratt)
än de verkligen hade dödat.
Många sade till mig,
när jag valde att skriva om min depression,
att det måste ha varit svårt
att erkänna, att veta att andra vet.
De sa, ”Talar folk med dig
annorlunda nu?”
Jag sa, ”Ja, de talar
med mig annorlunda.
De talar med mig annorlunda
på det sättet
att de börjar berätta för mig
om sina upplevelser,
eller om sin systers upplevelser,
eller sin väns upplevelse.”
Saker är annorlunda nu eftersom jag vet
att depression är en familjehemlighet
som alla har.
För några år sedan var jag på en konferens
och på fredagen på denna
tredagars konferens
så drog en av deltagarna mig
åt sidan och hon sade,
”Jag lider av depression
och jag skäms lite för det,
men jag har tagit dessa mediciner
och jag ville fråga dig
vad du tycker om det?"
Jag gjorde mitt bästa och gav henne
de råd jag kunde ge.
Sedan sade hon, "Du förstår,
min man skulle aldrig förstå detta.
Han är en sådan man som inte
skulle förstå detta alls,
så detta stannar mellan oss”.
Och jag sade, ”Ja, det är ok”.
På söndagen på samma konferens
så drog hennes man mig åt sidan
och sa, "Min fru skulle inte tycka
att jag var mycket till man
om hon visste detta,
men jag har kämpat med depression
och tar vissa mediciner,
och jag undrar vad du tycker om det?”
De gömde
samma mediciner på två olika ställen
i samma sovrum.
Så jag sade att kanske
kommunikation inom deras äktenskap
kunde vara en av orsakerna till problemen.
(Skratt)
Jag slogs också
av den betungande naturen
hos sådant gemensamt hemlighetsmakeri.
Depression är så utmattande.
Den tar upp så mycket
av din tid och energi,
och att vara tyst om den
gör den faktiskt bara värre.
Då började jag tänka på allt
som folk gör för att må bättre.
Jag var i början medicinskt konservativ.
Jag trodde det fanns få
fungerade behandlingar,
det var uppenbart vilka de var --
det fanns mediciner,
det fanns olika psykoterapier,
möjligen elektrokonvulsiv behandling
och allt annat var bara struntsaker.
Men sedan kom jag på något.
Om du har cancer i hjärnan
och du säger att stå på huvudet
i 20 minuter varje morgon
får dig att må bättre,
så må det göra att du mår bra
men du har kvar hjärncancern,
och du kommer troligen att dö av den.
Men om du säger att du är deprimerad
och att 20 minuters dagligt huvudstående
gör så du mår bättre, då har det fungerat,
eftersom depression är en sjukdom
om hur du mår,
och om du mår bättre
så är du egentligen inte
längre deprimerad.
Så jag blev därför mer tolerant
mot den stora mängden
alternativa behandlingar.
Jag får brev, hundratals brev
från folk som berättar
vad som fungerat för dem.
Någon bakom scenen idag frågade mig
om meditation.
Min favorit bland de brev jag fick
var från en kvinna som
som skrev till mig att hon
hade prövat terapi,
hon hade prövat mediciner,
alltså i princip allt,
men hon hittade en kur som hon
hoppades jag skulle sprida
och den var att göra små saker av garn.
(Skratt)
Hon skickade några till mig. (Skratt)
Jag bär dem inte på mig idag.
Jag föreslog att hon också
skulle läsa på om
tvångssyndrom i psykologihandboken.
På samma gång som jag undersökte
alternativa behandlingar
förstod jag att det fanns
ytterligare behandlingar.
Jag var med om en andeutdrivning
i en folkstam i Senegal
som involverade mycket blod från en vädur
och jag ska inte gå in på några detaljer,
men några år senare var jag i Rwanda
och arbetade med ett annat projekt
och jag råkade berätta om mina
upplevelser för en man
och han sade, ”Tja, du vet
att vi är på andra sidan av Afrika nu,
och ritualerna är delvis annorlunda,
men vi har en del ritualer som har något
gemensamt med det du beskriver.”
Jag sade, "Aha". Han sade, "Ja,
men vi har haft problem
med terapeuter från väst,
speciellt de som anlände
direkt efter folkmorden.”
Jag frågade, ”Vilka sorts
problem hade ni?”
Han svarad, "Tja,
de gjorde en riktigt bisarr sak.
De tog inte ut folk i solskenet
där man faktiskt börjar må bättre.
De inkluderade varken trummor eller musik
för att få igång blodet.
De involverade inte hela samhället.
De behandlade inte depressionen
som en påträngande ande.
Istället tog de människor,
en åt gången, in ett litet mörkt rum
för att tala i en timme
om hemska saker som hade hänt dem”.
(Skratt) (Applåder)
Han sade, ”Vi fick be dem lämna landet”.
(Skratt)
Om vi ska prata om helt andra
alternativa behandlingar,
låt mig berätta för er om Frank Russakoff.
Frank Russakoff hade den
värsta depressionen
som jag någonsin påträffat
hos en människa.
Han var konstant deprimerad.
Han var, då jag träffade honom,
i det skedet att han varje månad
fick elektrokonvulsiv behandling.
Sedan kände han sig
rätt vilsen i en vecka.
Sedan var han okej i en vecka.
Sedan kom veckan då det gick neråt.
Sedan fick han en till
elektrokonvulsiv behandling.
Han sa när vi träffades,
"Det är outhärdligt att genomleva
mina veckor så här.
Jag kan inte fortsätta så här,
och jag har kommit på hur
jag ska få slut på det
om jag inte blir bättre”.
Han sade, ”Jag har hört om en operation
på Mass General-sjukhuset som kallas
cingulotomi, som är en hjärnoperation,
och jag tror jag ska ge det ett försök”.
Jag minns hur förbluffad jag blev då,
av att höra att någon
som haft så många hemska upplevelser
med så många olika behandlingar,
fortfarande hade tillräckligt med optimism
för att pröva ännu en till.
Han gjorde operationen
och den var oerhört lyckad.
Han är nu vän till mig.
Han har en underbar fru
och två vackra barn.
Han skrev ett brev till mig,
julen efter operationen,
och han sade,
”Min far skickade två gåvor detta år,
den första var en motordriven CD-hylla
som jag egentligen inte behövde
men jag fick den för att fira
att jag nu bodde på egen hand
och hade ett jobb som jag tyckte om.
Den andra gåvan
var ett foto på min farmor,
som begick självmord.
Då jag öppnade den började jag gråta,
min mor kom över till mig och frågade,
'Gråter du över de släktingar
du aldrig kände?'
Jag svarade, 'Hon hade samma
sjukdom som mig'.
Jag gråter när jag skriver till dig.
Jag är inte så ledsen, men överväldigad,
och det är för att jag
kunde ha tagit mitt liv
men mina föräldrar höll mig uppe,
och detsamma gjorde läkarna,
och jag gjorde operationen.
Jag lever och jag är tacksam.
Vi lever i rätt tidevarv,
även om det inte alltid känns så.”
Jag slogs av att depression
är vida uppfattad att vara
en västerländsk, medelklass-sjukdom,
och jag började studera hur den verkade
i ett antal andra sammanhang,
och en av de saker
som intresserade mig mest
var depression bland fattiga.
Jag bestämde mig för att studera
vad som gjordes för fattiga
människor med depression.
Jag upptäckte att de flesta fattiga
inte får behandling för sin depression.
Depression är resultatet
av genetisk sårbarhet,
som förmodligen är jämnt fördelad
hos befolkningen,
och utlösande omständigheter
som troligen är mer allvarliga
bland människor som lever i fattigdom.
Men det har visat sig att
om man har ett riktigt bra liv
men är olycklig hela tiden
så tänker man, ”Varför känner jag så här?
Jag måste vara deprimerad.”
Man bestämmer sig för att hitta en kur.
Men om man har ett fruktansvärt liv,
och är olycklig hela tiden,
så är det du känner
förenligt med ditt liv,
och tanken faller dig inte in,
att kanske detta går att behandla.
Vi har alltså en epidemi i vårt land
av depression bland fattiga människor
som inte upptäcks och
således inte behandlas
och som inte heller adresseras,
och det är en tragedi i stor skala.
Jag hittade en akademiker
som höll på med ett forskningsprojekt
i slumområdena utanför Washington
där hon tog hand om kvinnor
som kom in för andra hälsoproblem
och diagnostiserade deras depression,
och försåg dem sedan sex månader
av den experimentella behandlingen.
En av dem, Lolly, kom in,
och detta sade hon dagen då hon kom in;
Hon sade - hon var förresten en kvinna
som hade sju barn. Hon sade,
”Jag hade ett jobb men jag
var tvungen att sluta
eftersom jag inte kan gå utanför mitt hus.
Jag har inget att säga till mina barn,
och på morgonen kan jag
knappt vänta tills de gått
och då kryper jag ner i sängen
och drar täcket över huvudet,
och klockan tre då de kommer hem
så har allt gått så snabbt.”
Hon berättade,
”Jag har tagit mycket Tylenol,
jag tar vad som helst för att sova mer.
Min man har sagt till mig
att jag är dum och ful.
Jag önskar jag kunde få
ett slut på smärtan.”
Hon togs med i det
experimentella projektet
och när jag intervjuade henne
sex månader senare
hade hon tagit ett jobb inom barnomsorgen
i den amerikanska flottan,
hon hade lämnat sin våldsamme make,
och hon sade till mig,
”Mina barn är så mycket gladare nu.
Det finns ett rum i mitt nya hus
för pojkarna och ett för flickorna,
men på kvällen så kryper
de alla upp i min säng,
och vi gör läxorna, alla tillsammans.
En av dem vill bli predikant,
en annan vill bli brandman,
och en av flickorna säger
att hon vill bli advokat.
De gråter inte som de brukade göra
och de bråkar inte heller som förut.
Allt jag behöver nu är mina barn.
Saker förändras, hur jag klär mig,
hur jag känner mig, hur jag beter mig.
Jag kan lämna huset
utan att vara rädd längre,
och jag tror inte att de där hemska
känslorna kommer tillbaks,
och om det inte hade varit för Dr Miranda
så hade jag fortfarande legat hemma
med täcket över mitt huvud,
om jag alls varit levande.
Jag bad Gud att sända en ängel
och han hörde min bön”.
Jag blev verkligen rörd
av dessa upplevelser
och bestämde mig för att skriva om dem,
inte bara i min bok
men också i en artikel,
och fick i uppdrag av
New York Times Magazine
att skriva om depression bland de fattiga.
Jag lämnade in min artikel
och min redaktör sade,
”Vi kan inte publicera detta.”
Jag frågade, ”Varför inte?”
Han svarade, ”Det är alltför långsökt.
Dessa människor är liksom
på botten av samhället
och behandlas några månader
och sedan är de i princip redo
att leda Morgan Stanley?
Det är alltför osannolikt.
Jag har aldrig hört om något liknande.”
Jag sade då,
”Att du aldrig hört talas om det
är en vink om att det är nyheter.”
(Skratt)
(Applåder)
”Och ni driver en nyhetstidskrift.”
Efter en del förhandlingar
gick de med på det.
Jag tror att mycket av vad de sa
var sammanlänkat på något konstigt sätt
med den avsmak som folk fortfarande har
inför tanken på behandling,
föreställningen att om vi tog oss ut
och behandlade massvis
med fattiga människor
så skulle det vara att exploatera dem
eftersom vi skulle ändra på dem.
Det finns ett falskt moraliskt imperativ
överallt omkring oss
att behandling av depression,
att mediciner och så vidare,
är ett bedrägeri,
och att det inte är naturligt.
Jag tycker det är mycket vilseledande.
Det är alltså naturligt
att folks tänder faller ut
men det är ingen som är emot tandkräm,
i alla fall inte i min vänkrets.
Då säger man, ”Men, är inte depression
en del av vad vi är menade att uppleva?
Är inte depression evolutionärt?
Är det inte en del av vår personlighet?”
På det skulle jag svara
att humör är anpassningsbart.
Att kunna vara ledsen och rädd
och känna glädje och lust
och alla de andra humör vi har
är oerhört värdefullt.
En djup depression är något som sker
när systemet går sönder.
Det hindrar en från att anpassa sig.
Folk kommer till mig och säger,
”Jag tror att om jag uthärdar ett år till
så kan jag ta mig igenom detta.”
Jag säger då, ”Du kanske
tar dig igenom det
men du kommer aldrig att vara 37 igen.
Livet är kort och det är ett helt år
du pratar om att ge upp.
Tänk igenom det.”
Det är en märklig brist
inom det engelska språket
och också inom många andra språk,
att vi använder samma ord - depression-
för att beskriva känslan hos ett barn
då det regnar på dess födelsedag
och att beskriva hur någon känner sig
sekunden innan de begår självmord.
Folk frågar mig, ”Men är det samma sak
som vanlig ledsamhet?"
Jag svarar, att på sätt och vis
så är det som vanlig ledsamhet.
Det går att jämföra till en viss mån,
men på samma sätt som du skulle jämföra
att ha ett järnstaket utanför ditt hus
som får en liten rostfläck
som du måste skrubba bort och måla om,
och vad som sker
om du lämnar huset i hundra år
och staketet rostar sönder till en hög
av orangefärgat damm.
Och det är den orangea dammfläcken,
det där orangea dammproblemet
som vi vill ta itu med.
Då frågar folk,
”Så du tar dessa lyckopiller
och känner dig lycklig?”
Det gör jag inte.
Men jag känner mig inte ledsen
över att behöva äta lunch
eller över min telefonsvarare,
och jag är inte ledsen
inför att ta en dusch.
Jag känner mer, tror jag,
eftersom jag kan känna ledsamhet
utan likgiltighet.
Jag blir ledsen
över besvikelser i mitt yrke,
och över förstörda relationer,
den globala uppvärmningen.
De här är saker som gör mig ledsen nu.
Jag sade då till mig själv,
vilken är slutsatsen?
Vad gjorde de som lyckades
leva ett bättre liv
med ännu värre depression,
för att klara sig igenom?
Vad är motståndskraften?
Jag kom så småningom fram till
att de som förnekar sina upplevelser,
som säger, ”Jag var deprimerad förr,
jag vill aldrig tänka på det igen
och tänker inte se på det,
jag vill bara gå vidare med mitt liv,”
ironiskt nog så är det de
som är de mest förslavade.
Att undertrycka depressionen
gör den starkare.
Medan du gömmer dig ifrån den, växer den.
De som klarar sig bättre
är de som kan finna sig i faktumet
att de har denna sjukdom.
De som kan tolerera sin depression
är de som kan uppnå motståndskraft.
Frank Russakoff sade till mig,
”Om jag varit tvungen att göra om det
hade jag nog inte gjort det på samma sätt
men på ett märkligt sätt är jag tacksam
för vad jag upplevt.
Jag är glad att ha varit
på sjukhus 40 gånger.
Det har lärt mig så mycket om kärlek
och relationen med mina föräldrar
och mina läkare
har varit så värdefulla för mig,
och kommer alltid att vara det.
Maggie Robbins sade,
”Jag brukade frivilligarbeta
på en AIDS-klinik,
och jag brukade prata och prata,
och de människor jag hade att göra med
var inte så mottagliga och jag tänkte,
”Det är ju inte så vänligt eller
hjälpsamt av dem.”
Sedan insåg jag
att de inte skulle göra mer
än att småprata under några fåtal minuter.
Det skulle helt enkelt vara en situation
där jag inte hade AIDS och inte var döende
men kunde tolerera att de hade det
och de var döende.”
Våra behov är våra största tillgångar.
Jag har lärt mig att ge av allt det
som jag själv behöver.
Att värdesätta sin depression
förhindrar inte ett återfall
men det kan göra
att tanken på ett återfall
eller till och med ett riktigt återfall
blir lättare att tolerera.
Det handlar inte så mycket om
att hitta en större mening
eller att bestämma
att din depression har varit meningsfull.
Det handlar om att söka efter meningen
och att tänka när den kommer på nytt,
”Detta kommer vara fruktansvärt
men jag kommer lära mig något av det.”
Jag har lärt mig av min egen depression
hur stark en känsla kan vara,
hur den kan vara verkligare än alla fakta,
och jag har funnit att denna upplevelse
har tillåtit mig att uppleva
mer positiva känslor
på ett intensivare och mer fokuserat sätt.
Motsatsen till depression är inte lycka
utan livskraft
och just nu är mitt liv vitalt
även de dagar då jag är ledsen.
Jag kände den där begravningen
i min hjärna,
och jag satt bredvid kolossen
vid världens kant
och jag hade upptäckt
något inom mig själv
som jag är manad att kalla en själ
och som jag inte hade namngett
fram till den där dagen för 20 år sedan
då helvetet kom på oväntat besök.
Jag tror att fastän jag avskydde
att vara deprimerad
och skulle avsky att vara det igen,
så har jag hittat ett sätt
att älska min depression.
Jag älskar den för den har tvingat mig
att hitta och hålla fast vid glädjen.
Jag älskar den för varje dag
beslutar jag mig,
ibland djärvt
och ibland emot stundens förnuft,
att hålla fast vid orsakerna att leva.
Och det är, enligt mig,
en hänförelse som gör mig privilegierad.
Tack.
(Applåder)