När jag tänker på drömmar,

tänker jag, som många av er,

på den här bilden.

Jag var åtta när jag såg Neil Armstrong

kliva ur månlandaren, ut på månens yta.

Jag hade aldrig tidigare
sett något liknande,

och jag har aldrig sett
något liknande efter det.

Vi tog oss till månen
av en enkel anledning:

John Kennedy förband oss till en deadline.

Och i avsaknad av en deadline,

skulle vi fortfarande bara drömma om det.

Leonard Bernstein sa att två saker
är nödvändiga för stora bedrifter:

en plan och inte tillräckligt mycket tid.

(Skratt)

Deadlines och åtaganden

är de stora och bleknande
lärdomarna från Apollo.

Och det är vad som ger ordet
"månfärd" dess mening.

Vår värld är i desperat behov
av politiska ledare

som är villiga att sätta djärva deadlines

för att uppnå djärva drömmar
i Apolloklass igen.

När jag tänker på drömmar,

tänker jag på dragqueens
i LA och Stonewall,

och miljontals andra människor
som riskerade allt

för att komma ut
när det var riktigt farligt,

och på den här bilden av Vita Huset
upplyst i regnbågens färger,

ja -

(Applåder) -

för att fira homosexuellas rätt
att gifta sig i Amerika.

Det är en bild som jag inte i mina 
vildaste drömmar kunnat föreställa mig

när jag var 18,

listade ut att jag var homosexuell

och kände mig fjärmad från mitt land

och mina drömmar på grund av det.

Jag tänker på den här bilden av min familj

som jag aldrig trodde
att jag skulle kunna ha -

(Applåder) -

och våra barn 
som håller i den här löpsedeln

som jag aldrig trodde skulle tryckas,
om Högsta Domstolens domslut.

Vi behöver mer av modet 
hos dragqueens och astronauter.

(Skratt)

(Applåder)

Men jag vill tala om
vårt behov av att drömma

i mer än en dimension,

för det var något med Apollo
som jag inte visste när jag var 8,

och något med organisation
som regnbågen målar över.

Av de 30 astronauterna i de ursprungliga
Mercury-, Gemini- och Apollo-programmen,

överlevde bara sju äktenskap.

De där ikoniska bilderna
av astronauter som studsar på månen

visar inte alkoholismen
och depressionen på jorden.

Trappistmunken Thomas Merton

frågade under Apolloperioden,

"Vad kan vi vinna på att segla till månen

om vi inte förmår korsa avgrunden
som skiljer oss från oss själva?"

Och vad kan vi vinna
på rätten till giftermål

om vi inte kan korsa den bitterhet

och känslomässiga distans 
som så ofta skiljer oss från vår kärlek?

Och inte bara i äktenskap.

Jag har sett de mest sårande, destruktiva,

tragiska bråken inom HBTQ- och AIDS-,

bröstcancer- och ideell aktivism,

allt i kärlekens namn.

Thomas Merton skrev också
om krig bland helgon

och att "Det finns ett slags
genomträngande nutida våld

för vilket idealisten 
mycket enkelt dukar under:

aktivism och överarbete.

Ihärdigheten i vår aktivism
neutraliserar vårt arbete för fred.

Det förstör vår egen inre plats för fred."

Alltför ofta blir våra drömmar
dessa uppdelade fixeringar

vid någon slags framtid

som förstör förmågan
att vara närvarande i våra liv nu.

Våra drömmar om ett bättre liv
för en framtida mänsklighet

eller en mänsklighet i något annat land,

fjärmar oss från de vackra människor
som sitter bredvid oss

i detta ögonblick.

Nåväl, säger vi,
det är priset för framsteg.

Man kan åka till månen,

eller ha stabilitet i sitt familjeliv.

Och vi kommer inte ens på tanken
att drömma i båda dimensionerna samtidigt.

Vi sätter inte ribban mycket högre
än vid stabilitet

när det kommer till vårt känsloliv.

Vilket är varför vår teknik
för att tala med varandra

har gått spikrakt uppåt,

vår förmåga att lyssna och förstå varandra

ligger platt.

Vår tillgång till information är enorm,

vår tillgång till glädje är liten.

Men den här tanken, att vår nutid
och vår framtid är ömsesidigt uteslutande,

att för att uppnå vår potential
att göra, måste vi ge upp

vår grundläggande potential att vara,

att antalet transistorer på en krets
kan fördubblas och fördubblas,

men vår förmåga till medkänsla,
mänsklighet, lugn och kärlek

på något vis är begränsad,

är ett falskt och kvävande val.

Jag förespråkar inte

bara den oinspirerade tanken
om bättre balans mellan arbete och liv.

Vad gör det för nytta för mig
att vara hemma med mina barn mer,

om mina tankar alltid är
någon annanstans under tiden?

Jag talar inte ens om mindfulness.

Mindfulness håller plötsligt på att bli
ett verktyg för ökad produktivitet.

(Skratt)

Eller hur?

Jag talar om att drömma

lika djärvt i dimensionen av vårt väsen,

som vi gör när det gäller
industri och teknik.

Jag talar om en djärv äkthet

som tillåter oss att gråta tillsammans,

en hjältemodig ödmjukhet som tillåter oss
att ta av våra masker och vara äkta.

Det är vår oförmåga att vara med varandra,

vår rädsla för att gråta med varandra
som skapar så många

av de problem som vi frenetiskt
försöker lösa från första början,

från låsningar i kongressen
till ekonomisk omänsklighet.

(Applåder)

Jag talar om vad Jonas Salk
kallade Epok B,

en ny tidsålder i vilken vi blir
lika uppspelta och nyfikna

och vetenskapliga kring 
mänsklighetens utveckling

som vi är kring utvecklingen av teknik.

Vi bör inte rygga undan
från denna möjlighet

bara för att vi inte riktigt förstår den.

Det fanns en tid
då vi inte förstod rymden.

Eller för att vi är mer vana vid
teknik och aktivism.

Det är definitionen av att vara
fast i en bekvämlighetszon.

Vi är vi väldigt bekväma med att tänka oss
otänkbara tekniska framsteg.

2016 är det dimensionen av vårt väsen

som är i skriande behov av vår fantasi.

Vi är alla här för att drömma,

men om vi är ärliga

så jagar alla sin egen dröm.

Ni vet, att titta på namnskyltarna för att
se vem som kan hjälpa mig med min dröm,

och ibland se rakt förbi
varandras mänsklighet.

Jag har inte tid med dig just nu.
Jag har en plan för att rädda världen.

Eller hur?

(Skratt)

För många år sedan, en gång i tiden,
hade jag ett underbart företag

som skapade långa resor
för heroiskt civilengagemang.

Vi hade ett mantra:

"Human. Kind. Var båda."

Vi uppmanade människor att experimentera
överdrivet mycket med vänlighet.

Typ, "Hjälp alla att sätta upp sina tält."

Och det fanns många tält.

(Skratt)

"Köp glasspinnar till alla."

"Hjälp folk fixa sina punkteringar

trots att du vet att matkön
kommer att bli längre."

Och folk hakade verkligen på,

såpass att om du fick punka 
på AIDS-cykelturen,

var det svårt att fixa det, 
för så många människor frågade

om du behövde hjälp.

Under några dagar skapade vi,
för tiotusentals människor,

dessa världar

som alla sa var så som de önskar
att världen alltid skulle vara.

Tänk om vi experimenterade
med att skapa en sån värld

under de kommande dagarna?

Istället för att gå fram till någon
och fråga, "Vad jobbar du med?"

fråga istället, "Vilka är dina drömmar?"

eller "Vilka är dina brustna drömmar?"

Ni vet, "TED."
Ta hand om Era Drömmar.

(Applåder)

Kanske det är "Jag vill hålla mig nykter."

eller "Jag vill bygga
en trädkoja med mitt barn."

Istället för att gå fram till
personen som alla vill träffa,

gå fram till personen som är ensam

och fråga om de vill ta en kopp kaffe.

Jag tror det vi är mest rädda för

är att vi ska förvägras möjligheten
att uppfylla vår sanna potential,

att vi föddes till att drömma

och att vi kan dö
utan att nånsin ha fått chansen.

Tänk er en värld

där vi helt enkelt ser den djupa,
existentiella rädslan hos varandra

och älskar varandra djärvt för att vi vet

att livet som människa
är att leva med den rädslan.

Det är dags för oss att drömma
i flera dimensioner samtidigt,

och någonstans som överträffar
alla förunderliga saker

som vi kan och kommer och måste göra,

finns sfären med alla otroliga saker
som vi skulle kunna vara.

Det är dags att vi kliver in
i den dimensionen

och kommer ut med det faktum
att vi har drömmar där också.

Om månen kunde drömma,

tror jag att det skulle vara
dess dröm för oss.

Det är en ära att vara här med er.

Tack så mycket.

(Applåder)