Jag blir 44 nästa månad,

och det känns som om 44 kommer att bli
ett väldigt bra år,

ett år av uppfyllda mål
och självförverkligande.

Det känns så, inte för att

det finns något särskilt
som jag väntar på,

utan för att jag har läst
att det är ett bra år

i en bok av Norman Mailer från 1968.

"Han kände sin egen ålder, fyrtiofyra ..."

skrev Mailer i "Nattens arméer"

" ... kände sig som den stabila kropp

av ben, muskler, hjärta, tankar och 
känslor som krävdes för att vara man,

som om han hade nått fram."

Jo, jag vet att Mailer inte skrev om mig.

Men att han samtidigt gjorde det;

eftersom vi alla - du, jag
och huvudpersonen i hans bok -

åldras steg för steg.

Vi följer samma fantastiska bana, 
från det att vi föds:

genom barndomens mirakler 
och begränsningar;

genom ungdomens frigörelseprocess 
och frustrationer;

till kraften och ansvaret hos de vuxna

och de insikter och den försoning
som hör de äldre till.

Det finns livsmönster,

och dem delar vi.

Thomas Mann skrev: "Det kommer att
hända mig likväl som dem."

Vi inte bara lever de här mönstren;

vi bevarar dem.

Vi skriver ned dem i böcker, 
där de blir till berättelser

som sedan kan läsas och kännas igen.

Böcker säger oss vilka vi har varit,

vilka vi är - och vilka vi kommer att bli.

Och så har de gjort i tusentals år.

James Salter skrev:

"Livet omvandlas till sidor, 
om det omvandlas till någonting alls."

För sex år sedan slog mig en tanke:

om livet omvandlas till sidor,
då skulle det ju någonstans finnas

skrivna texter om alla åldrar.

Om jag kunde hitta dem, så kunde jag 
sätta ihop dem till en berättelse.

Jag kunde sätta samman dem till ett liv,

ett långt liv, ett hundraårigt liv,

hela den långa fantastiska banan

som de mest lyckligt lottade
bland oss får följa.

Då var jag 37,

"urskillningens ålder"
skrev William Trevor.

Jag funderade mycket över tiden 
och åldrandet.

Efter en sjukdom i familjen och
när jag själv blev skadad

visste jag sedan länge att det inte är 
självklart att bli gammal.

Och att bli gammal var bara att 
skjuta upp det oundvikliga.

Tiden genomskådade det som 
omständigheterna inte gjorde.

Det var ju ganska nedslående.

Men en förteckning
skulle i alla fall överleva.

Att nedteckna ett liv,
det ena sårbara året efter det andra,

skulle bli som att fånga upp och 
förankra det som flöt omkring,

skulle ge mig själv och andra 
en glimt in i framtiden

oavsett om vi nådde dit.

När jag väl börjat samla ihop min lista
blev jag som besatt.

Jag letade sida efter sida 
efter alla möjliga åldrar.

Nu var vi här på varje års steg 
genom våra första hundra år.

"Tjugo-sju ... en period av 
plötsliga uppenbarelser,"

"sextiotvå ... av subtila
minskande förmågor."

Naturligtvis visste jag
att sådana insikter var relativa.

Nu för tiden lever vi längre,
och åldras mer långsamt.

Christopher Isherwood använde 
uttrycket "det gula bladet"

för att beskriva en 53-årig man,

bara ett sekel efter att Lord Byron hade
använt det om sig själv när han var 36.

(Skratt)

Jag visste också att livet kan förändras
ohyggligt och oförutsägbart

från ett år till ett annat,

och att olika människor kan känna samma
ålder på olika sätt.

Men trots det: när listan växte fram,

uppenbarades också på sidorna,
lika klart som en spegelbild

det liv som jag dittills hade levt:

och insåg att vid 20 "... blir man allt 
mindre säker på vem man är;"

och vid 30 uppstår man från "... ödelandet 
där man förbereder sig för ett aktivt liv;"

till att vid 40 " ... mjukt stänga dörrar
till sådana rum som

[jag] inte kommer att återvända till."

Och där stod jag.

Där står vi alla, naturligtvis.

Milton Glaser, den store grafiske
designern

vars vackra visualiseringar ni ser här,

och som idag är 85 -

alla dessa år "... ett mognande och en
apoteos", skrev Nabokov -

påpekade för mig att 
precis som konst och färg

kan litteraturen hjälpa oss att minnas
vad vi har upplevt.

Och när jag läste listan för min farfar

bekräftade han den, nickande.

Då var han 95 och skulle snart dö,

vilket, som Roberto Bolaño skrev,

"... är detsamma som att aldrig dö."

Och när jag ser tillbaka
var det han sa att ja,

Proust hade rätt i att när vi är 22,
är vi säkra på att vi aldrig ska dö,

precis som tanatologen Edwin Scheidman
hade rätt i

att vid 90 är vi säkra på att vi ska det.

Det hände honom

liksom dem.

Nu är listan klar:

ett hundra år.

Och när jag går igenom den

vet jag att jag inte är färdig.

Jag ska fortfarande leva mitt liv

och har många fler sidor att nå fram till.

Och med Mailer i bakhuvudet

ser jag fram emot 44.

Tack.

(Applåder)