Jag växte upp med min enäggstvilling,
min otroligt kärleksfulla bror.
Är man tvilling blir man expert
på millimeterrättvisa.
Om hans kaka var det allra minsta
större än min, ifrågasatte jag det.
Självfallet svalt jag inte.
(Skratt)
När jag blev psykolog, började jag
uppmärksamma en annan typ av favorisering,
nämligen hur mycket mer vi värdesätter
våra kroppar än våra sinnen.
Jag tillbringade nio år på universitetet
för att ta min doktorsexamen i psykologi,
och jag vet inte hur många av de
som läser mitt visitkort som säger,
"Oj, psykolog. Så du
är ingen riktig läkare,"
som om det skulle stå så på mitt kort.
(Skratt)
Att vi värdesätter kroppen
mer än sinnet, det märker jag överallt.
Nyligen besökte jag en vän,
då deras femåring skulle göra
sig iordning för natten.
Han stod på en pall framför handfatet
och borstade tänderna,
då han halkade,
och skrapade benet i pallen.
Han grät i någon minut,
men sedan reste han sig,
ställde sig på pallen, och sträckte sig
efter ett plåster att sätta på såret.
Ungen kunde knappt knyta sina skosnören,
men han visste hur han skulle
täcka såret för att skydda det,
som man måste ta hand om sina tänder
genom att borsta dem två gånger om dagen.
Vi vet alla hur vi ska
ta hand om vår fysiska hälsa
och våra tänder, eller hur?
Det har vi kunnat sedan vi var fem år.
Men vad vet vi om hur vi
tar hand om vår psykiska hälsa?
Ingenting, skulle jag vilja påstå.
Vad lär vi våra barn
om känslomässig hygien?
Ingenting.
Varför lägger vi mer tid på våra tänder
än på att vårda våra sinnen.
Varför är vår fysiska hälsa
så mycket viktigare för oss
än vår psykiska hälsa?
Vi utstår psykisk ohälsa
mycket oftare än fysisk,
själsliga sår orsakade av misslyckande,
avvisande eller ensamhet.
De kan också bli värre
om vi ignorerar dem,
och de kan få en
dramatisk inverkan på våra liv.
Trots att det finns
vetenskapligt beprövade tekniker
för den här typen av psykiska skador
använder vi dem inte.
Vi slås inte ens av tanken att vi kan.
"Oj, är du deprimerad? Skaka av dig det,
det sitter bara i huvudet."
Kan du tänka dig att säga så
till någon som brutit benet:
"Oj, bara gå av dig det,
det sitter bara i benet."
(Skratt)
Det är dags att vi sluter gapet
mellan vår fysiska och psykiska hälsa.
Det är dags att hantera dem
mer jämbördigt,
mer som tvillingar.
På tal om det, min bror är också psykolog.
Så han är inte heller någon riktig läkare.
(Skratt)
Men vi studerade inte tillsammans.
Faktum är, att det svåraste
jag gjort i mitt liv
var att flytta över Atlanten till New York
för att ta min doktorsexamen i psykologi.
Det var första gången
som vi var ifrån varandra,
och separationen var hemsk för oss båda.
Men medan han stannade kvar
bland familj och vänner,
var jag ensam i ett nytt land.
Vi saknade varandra oerhört,
och internationella telefonsamtal
var mycket dyra på den tiden
så vi hade bara råd att prata
fem minuter i veckan.
När vår födelsedag närmade sig,
var det första gången
vi inte skulle fira den ihop.
Vi bestämde oss för att storsatsa,
den veckan skulle vi prata i tio minuter.
Jag tillbringade morgonen med att vanka
i mitt rum och väntande på hans samtal -
och väntade och väntade
men telefonen ringde aldrig.
Med tanke på tidsskillnden, tänkte jag,
"Ok, han är ute med sina
vänner, han ringer senare."
Då fanns inga mobiltelefoner.
Men det gjorde han inte.
Då gick det upp för mig att eftersom
jag varit borta i tio månader,
så saknade han inte längre mig
lika mycket som jag saknade honom.
Jag tänkte att han ringer nästa dag,
men den kvällen var en av de sorgligaste
och längsta i hela mitt liv.
När jag vaknade nästa morgon,
tittade jag på telefonen och upptäckte
att jag sparkat luren ur klykan
när jag vankat fram
och tillbaka dagen innan.
Jag snubblade ur sängen,
lade tillbaka luren i klykan,
och den ringde direkt,
det var min bror, och oj, vad arg han var.
(Skratt)
Det hade varit hans längsta
och ledsammaste natt också.
Jag försökte förklara
vad som hänt, men han sade,
"Jag förstår inte. Om du såg
att jag inte ringde dig,
varför ringde inte du mig?"
Han hade ju rätt.
Varför hade jag inte ringt honom?
Då hade jag inget svar,
men det har jag idag,
det är enkelt: ensamhet.
Ensamhet skapar ett djupt mentalt sår,
som förvränger vår varseblivning
och våra tankar.
Den får oss att tro vår omgivning
bryr sig mycket minde än de verkligen gör.
Den gör oss rädda för att kontakta andra,
för varför utsätta sig
för avvisande och smärta
när hjärtat redan värker
mer än man står ut med?
På den tiden hade ensamheten
sitt grepp om mig,
men jag var aldrig själv
så det gick inte upp för mig.
Men ensamhet är en subjektiv upplevelse.
Den beror enbart på om du känner dig
känslomässigt eller socialt
avskärmad från de omkring dig.
Det gjorde jag.
Mycket forskning är gjord kring ensamhet,
och resultaten är skräckinjagande.
Ensamhet gör dig inte bara sårbar,
den tar död på dig.
Jag skojar inte.
Kronisk ensamhet ökar sannolikheten
att dö för tidigt med fjorton procent.
Ensamhet orsakar högt blodtryck,
höga kolesterolvärden.
Den hämmar till och med ditt immunsystem,
och gör dig känsligare
för infektioner och sjukdomar.
Faktum är att forskare
har dragit slutsatsen att sammantaget,
utgör kronisk ensamhet en lika stor risk
för din långsiktiga hälsa
och livslängd som rökning gör.
På cigarettpaket trycks varningen
"Cigaretter kan döda dig".
Men ingen varnar för risken med ensamhet.
Det är därför det är så viktigt
att vi prioriterar vår psykiska hälsa,
att vi praktiserar emotionell hygien.
Du kan inte behandla ett psykiskt sår
om du inte vet att du är skadad.
Ensamhet är inte den enda psykiska skadan
som stör vår varseblivning
och leder oss fel.
Ett misslyckande får samma konsekvenser.
Jag besökte en gång ett daghem,
där några småbarn lekte
med identiska plastleksaker.
Sköt de den röda knappen åt sidan,
dök en söt hundvalp upp.
En liten flicka försökte med att dra
i den lila knappen, och sen trycka på den,
och efteråt satt hon bara och tittade
på lådan med darrande underläpp.
Den lille pojken bredvid henne såg det,
vände sig mot sin låda och brast i gråt
utan att ens ha provat själv.
Under tiden provade en annan flicka
med allt hon kunde komma på
tills hon sköt på den röda knappen,
den söta hunden dök upp,
och hon skrek av förtjusning.
Så, tre barn med identiska plastleksaker,
men med olika reaktioner
på att misslyckas.
De första två var fullt kapabla
att skjuta på den röd knappen.
Det enda som hindrade dem från att lyckas
var att deras hjärnor lurade dem
att tro att de inte kunde.
Vuxna lurar sig själva
på samma sätt, hela tiden.
Faktum är att vi har
en standarduppsättning
känslor och övertygelser som triggas igång
varje gång vi råkar ut för
hinder och bakslag.
Är du medveten om hur du
reagerar på misslyckande?
Det behöver du vara.
Därför att om din hjärna
försöker övertyga dig
om att du är inkapabel
och du tror på det,
kommer du att - precis som de
båda barnen - känna dig hjälplös
och snart kommer du att sluta försöka,
kanske innan du ens börjat.
Sen kommer du bli ännu mer
övertygad om att du inte kan lyckas.
Detta är varför så många
fungerar långt under sin förmåga.
För något längs vägen,
något enstaka misslyckande
övertygade dem om att de inte kunde,
och de trodde på det.
När vi väl blivit övertygade,
har vi väldigt svårt att ändra oss.
Jag lärde mig den läxan den hårda vägen
när jag och min bror var tonåringar.
Vi var ute och körde bil
tillsammans med några vänner en natt,
då vi blev stoppade av polisen.
Ett rån hade begåtts i området
och de letade nu efter misstänkta.
Polisen närmade sig bilen,
lyste först med ficklampan på föraren,
sedan på min bror i framsätet,
och därefter på mig.
Hans ögon blev vidöppna och så sade han,
"Var har jag sett dig förut?"
(Skratt)
Jag svarade, "I framsätet."
(Skratt)
Det betydde ingenting för honom.
Nu trodde han istället
att vi var drogpåverkade.
(Skratt)
Så han drar ut mig ur bilen,
visiterar mig,
marscherar över med mig till polisbilen,
och inte förrän han verifierat
att jag inte fanns i brottsregistret
kunde jag visa honom
att min tvilling satt i framsätet.
Men till och med när vi körde iväg
kunde vi se på hans ansiktsuttryck
att han var övertygad om
att jag kommit undan med något.
(Skratt)
Våra tankar är svåra att ändra
när vi väl blivit övertygade.
Det är därför naturligt
att känna sig missmodig och besegrad
efter ett misslyckande.
Men du kan inte tillåta dig själv
att tro att du inte kan lyckas.
Du måste kämpa emot
känslorna av hjälplöshet.
Du måste ta kontroll över situationen.
Du måste bryta den negativa spiralen
redan innan den börjar.
Vårt sinne och våra känslor,
är inte de trofasta vänner
vi tror att de är.
De är mer som lynniga vänner,
väldigt stöttande ena minuten,
och riktigt otrevliga i nästa.
Jag arbetade en gång med en kvinna
som efter tjugo år som gift
och en hemsk skilsmässa,
var redo för sin första träff.
Hon hade träffat en man online,
som verkade både trevlig och framgångsrik,
samt viktigast av allt,
intresserad av henne.
Hon var väldigt förväntansfull,
hon köpte en ny klänning,
och de träffades på en finare bar
i New York för att ta en drink.
Efter tio minuter
reser sig mannen och säger,
"Jag är inte intresserad," och går iväg.
Ett avvisande är kolossalt smärtsamt.
Kvinnan var så sårad
att hon knappt kunde röra sig.
Hon ringde en vän.
Vännen svarade;
"Vad hade du förväntat dig?
Du har stora höfter,
du har inget intressant att säga,
varför skulle en stilig, framgångsrik man
någonsin gå ut med en förlorare som du?"
Chockerande, att en vän
kan vara så grym, eller hur?
Men det skulle vara mindre chockerande
om jag berättade att det inte
var vännen som sade så.
Det var kvinnan
som sade så till sig själv.
Det är något vi alla säger oss själva,
i synnerhet efter ett avvisande.
Vi börjar alla tänka på våra fel
och tillkortakommanden,
vad vi önskar att vi vore, och inte vore,
vi förminskar oss.
Kanske inte så mycket, men vi gör det.
Det är intressant att vi gör det,
för vår självkänsla gör ju redan ont.
Varför skulle vi skada den ännu mer?
Vi skulle inte medvetet
förvärra en fysisk skada.
Efter ett skärsår i armen skulle
du inte tänka, "Åh, jag vet!
Jag tar en kniv och ser
hur djupt jag kan skära."
Men vi gör hela tiden så
med våra psykiska sår.
Varför? På grund av dålig
känslomässig hygien.
För att vi inte prioriterar
vår mentala hälsa.
Från dussintals studier vet vi
att när självkänslan är låg,
är vi mottagligare för stress och ångest,
misslyckanden och avvisanden sårar oss mer
och återhämtningen tar längre tid.
När du blir avvisad
är det första du bör göra
att blåsa liv i självkänslan och inte gå
med i Fight club och slå på den.
När du upplever känslomässig smärta,
behandla dig själv med samma medkänsla
som du förväntar dig från en god vän.
Vi måste ta tag i
våra ohälsosamma psykiska vanor
och förändra dem.
En av de ohälsosammaste
och vanligaste är grubbel.
Att grubbla innebär att älta någonting.
Det är när chefen skriker åt dig,
eller din lärare får dig
att känna dig korkad,
eller om du bråkat med en vän
och inte kan sluta spela upp scenerna
för dig själv, om och om igen,
ibland under flera veckors tid.
Att på det här viset grubbla
över jobbiga händelser,
kan lätt bli en vana,
och den är mycket kostsam.
Genom att ägna mycket tid åt att fokusera
på upprörande och negativa tankar
sätter du dig själv i riskzonen
för att utveckla klinisk depression,
alkoholism, ätstörningar,
och till och med hjärt-kärlsjukdomar.
Problemet är att driften att grubbla
kan kännas väldigt stark och viktig,
så det är en vana som är svår att bryta.
Jag vet det av egen erfarenhet,
för att för drygt ett år sedan
utvecklade jag själv denna vana.
Min tvillingbror fick diagnosen
Non-Hodgkins lymfom i tredje fasen.
Cancern var extremt aggressiv.
Han hade synliga tumörer
över hela kroppen.
Och han hade påbörjat
en tuff cellgiftsbehandling.
Jag kunde inte sluta tänka på
vad han gick igenom.
Jag kunde inte sluta tänka
på hur mycket han led,
även om han aldrig klagade, inte en gång.
Han hade en otroligt positiv inställning.
Hans mentala hälsa var fantastisk.
Jag var fysiskt frisk,
men ett psykiskt vrak.
Men jag visste vad jag behövde göra.
Studier visar att det räcker
med två minuters distraktion
för att bryta behovet
att grubbla i det ögonblicket.
Varje gång jag fick en oroande,
upprörande, negativ tanke,
tvingade jag mig att koncentrera mig på
någonting annat, tills känslan gick över.
Inom en vecka förändrades min inställning
till att bli mer positiv och hoppfull.
Nio veckor efter påbörjad
cellgiftsbehandling, skannades min bror,
och jag var vid hans sida
när han fick resultatet.
Alla tumörerna var borta.
Han hade tre cellgiftsbehandlingar kvar,
men han visste att han skulle bli frisk.
Bilden togs för två veckor sedan.
Genom att agera när du är ensam,
genom att förändra
din reaktion vid misslyckande,
genom att skydda din självkänsla,
genom att slåss mot negativt tänkade,
kommer du inte enbart
att hela dina mentala sår,
du bygger upp din känslomässiga
motståndskraft, och du kommer att må bra.
För hundra år sedan
började vi utföra personlig hygien,
och förväntad livslängd ökade
med över femtio procent
på bara några decennier.
Jag är övertygad om att vår livskvalitet
kan öka lika dramatiskt
om vi alla börjar praktisera
emotionell hygien.
Kan ni föreställa er hur
världen skulle se ut
om alla mådde bättre psykiskt?
Om det fanns mindre
av ensamhet och depression?
Om folk visste hur de ska
hantera sina misslyckanden?
Om de kände sig mer tillfreds
med sig själva och starkare?
Om de var gladare och kände att de
kunde förverkliga sig själva?
Det kan jag, för det är
den värld jag vill leva i,
och det är den värld
som också min bror vill leva i.
Om du bara blir medveten
och ändrar på några enkla ovanor,
ja, då kan vi få den värld
vi alla vill leva i.
Tack så mycket.
(Applåder)