(Klickljud)

Jag föddes med bilateralt retinoblastom,

cancer i näthinnan.

Mitt högra öga togs bort

vid sju månaders ålder.

Jag var 13 månader gammal
när man tog bort mitt vänstra öga.

Det första jag gjorde när jag vaknade
efter den där sista operationen

var att klättra ur barnsängen

och börja vandra runt på
intensivvårdsavdelningen för barn,

antagligen på jakt efter den
som gjort detta mot mig.

(Skratt)

Uppenbarligen var att gå runt
på barnavdelningen

inget problem för mig utan ögon.

Problemet var att bli upptäckt.

Det är intryck av blindhet

som är mycket mer hotfulla

för blinda människor än själva blindheten.

Tänk ett ögonblick
på era egna intryck av blindhet.

Tänk på era reaktioner 
när jag först kom ut på scenen,

eller tanken på att själva bli blinda,

eller att en närstående blir blind.

Skräcken är obegriplig
för de flesta av oss,

eftersom blindhet

anses personifiera ignorans
och omedvetenhet,

olycklig utsatthet för det mörka 
och okändas härjningar.

Så poetiskt.

Som tur är var inte
mina föräldrar poetiska.

De var pragmatiska.

De förstod att ignorans och rädsla
bara fanns i sinnet,

och att sinnet är anpassningsbart.

De ansåg att jag borde växa upp

och åtnjuta samma friheter
och skyldigheter som alla andra.

Med deras egna ord skulle jag flytta ut -

vilket jag gjorde när jag var 18 -

jag skulle betala skatt -

tack - (Skratt) -

och de visste skillnaden
mellan kärlek och rädsla.

Rädsla lamslår oss
när vi möter utmaningar.

De visste att blindhet skulle bli
en stor utmaning.

Jag uppfostrades inte med rädsla.

De satte min frihet före allt annat,

för det är vad kärleken gör.

Om jag går vidare, 
hur klarar jag mig idag?

Världen är en mycket större barnavdelning.

Som tur är har jag
min pålitliga långa käpp,

längre än de käppar som används
av de flesta blinda.

Jag kallar den min frihetsstav.

Den hindrar mig till exempel

från att lämna scenen
på ett ovärdigt sätt. (Skratt)

Jag kan se den där klippkanten.

De varnade oss tidigare och sa
att varje tänkbart missöde

har drabbat talare här på scenen.

Jag vill inte sätta ett nytt exempel.

Men utöver detta,

hörde kanske många av er mitt klickljud
när jag kom ut på scenen -

(Klickljud)

med min tunga.

Det är blixtar av ljud

som skickas ut och reflekteras
från ytor runt omkring mig,

precis som fladdermusens ekolod,

och återvänder till mig med mönster,
med bitar av information,

på samma sätt som ljus gör för er.

Och min hjärna har,
tack vare mina föräldrar,

aktiverats för att skapa bilder
i mitt syncentrum,

som vi nu kallar systemet
för bildskapande,

av dessa informationsmönster,
på samma sätt som era hjärnor gör.

Jag kallar denna process blixt-sonar.

På så vis har jag lärt mig se
genom min blindhet,

att navigera min resa

genom det mörka okända
i mina egna utmaningar,

vilket har givit mig smeknamnet

"Den märkvärdige Läderlappen". (Skratt)

Alltså, Läderlappen är ok.

Fladdermöss är coola. Läderlappen är cool.

Men jag uppfostrades inte till att se
mig själv som märkvärdig på något vis.

Jag har alltid sett mig själv
som alla andra

som navigerar genom sina egna
mörka okända utmaningar.

Är det så märkvärdigt?

Jag använder inte mina ögon,
jag använder min hjärna.

Nå, någonstans tycker någon

att det är märkvärdigt, annars skulle
jag inte vara här uppe,

men låt oss tänka på
det här ett ögonblick.

Alla ni där ute

som möter eller någon gång
har mött en utmaning,

sträck upp en hand.

Okej.

Många händer sträcks upp, vänta lite,
låt mig räkna dem.

(Klickljud)

Det här tar ett tag.
(Klickljud) (Skratt)

Okej, många händer i luften.

Håll dem kvar där. Jag har en idé.

De av er som använder sina hjärnor
för att navigera genom dessa utmaningar

kan ta ner era händer.

Okej, om någon av er fortfarande
sträcker upp en hand

har ni alldeles egna utmaningar. (Skratt)

Så alla av oss möter utmaningar,

och alla av oss står inför
det mörka okända,

som är inneboende i de flesta utmaningar,
och de flesta av oss fruktar, eller hur?

Men vi har alla hjärnor

som tillåter oss, som aktiveras
för att tillåta oss

att navigera genom dessa utmaningar. Okej?

Ett exempel: jag klev upp här

och - (Klickljud) - de talade inte om

var talarstolen var.

Så man kan inte lita på
de där TED-människorna.

"Hitta den själv", sa de.

Så - (Skratt)

Och rundgången från högtalarna
hjälper inte alls.

Så nu ger jag er en utmaning.

Skulle ni alla kunna blunda
en liten stund?

Och ni ska få lära er lite blixt-sonar.

Jag ska skapa ett ljud.

Jag ska hålla den här skivan framför mig,
utan att flytta på den.

Lyssna bara på ljudet ett ögonblick.

Schhhhhhhh.

Okej, inte så värst intressant.

Lyssna nu på vad som händer
med precis samma ljud

när jag flyttar på skivan.

Schhhhhhhhh. 
(Tonhöjden blir högre och lägre)

Ni vet inte vilken makt
den mörka sidan har.

(Skratt)

Jag kunde inte låta bli.

Okej, fortsätt nu att blunda

för kunde ni höra skillnaden?

Okej, låt oss bli säkra på saken.

Er utmaning är

att säga "nu" när ni hör
att skivan börjar förflyttas.

Okej? Vi tar det lugnt.

Schhhhhhh.

Publik: Nu.
Daniel Kish: Bra. Utmärkt.

Öppna ögonen.

Alltså, bara några centimeter räcker

för att ni ska höra skillnaden.

Ni har upplevt sonar.

Ni skulle alla kunna bli riktigt bra
blinda människor. (Skratt)

Låt oss se vad som kan hända

när denna aktiveringsprocess

får lite tid och uppmärksamhet.

(Video) Juan Ruiz: Det är som om
ni ser med era ögon

och vi ser med våra öron.

Brian Bushway: Det är inte
att uppskatta det mer eller mindre,

det handlar om att uppskatta det olika.

Shawn Marsolais: Det går tvärs över.
DK: Ja.

SM: Och sedan går det
gradvis neråt igen.

DK: Ja!
SM: Det är otroligt.

Jag kan ju se bilen. Himmel!

J. Louchart: Jag älskar att vara blind.

Ärligt talat, även om jag fick chansen
vill jag inte kunna se igen.

JR: Ju högre mål, desto fler 
hinder stöter man på,

och på andra sidan målet

finns seger.

[På italienska]

(Applåder)

DK: Nå, ser de här människorna
skräckslagna ut?

Inte särskilt.

Vi har givit träning i aktivering

till tiotusentals blinda och seende
med alla möjliga bakgrunder

i nästan 40 länder.

När blinda lär sig se,

verkar seende bli inspirerade

till att vilja se på samma sätt;
bättre, klarare, med mindre rädsla,

eftersom detta är exempel på den
enorma kapaciteten inom oss alla

att navigera genom varje sorts utmaning,
genom varje sorts mörker,

till upptäckter vi inte föreställt oss,

när vi är aktiverade.

Jag önskar er alla en
högst aktiverande resa.

Tack så mycket.

(Applåder)

Chris Anderson: Daniel, min vän.

Som jag vet att du ser får du fantastiska
stående ovationer här på TED.

Tack för ett fenomenalt tal.

Bara en fråga om din värld,
den inre värld du konstruerar.

Vi tror att vi har sådant i vår värld
som du som blind inte har,

men hurdan är din värld?

Vad har du som vi inte har?

DK: Ett synfält på 360°,

min sonar fungerar ungefär lika bra
bakom mig som framför mig.

Den fungerar runt hörn.

Den fungerar genom ytor.

Man kan säga att det är en lite suddig
tredimensionell geometri.

En av mina elever,
som nu har blivit instruktör,

satt några månader
efter att han mist synen

i sitt trevåningshus

och insåg att han kunde höra
allt som pågick i hela huset:

samtal, människor i köket,
människor i badrummet,

flera våningar bort, genom flera väggar.

Han sa att det var lite
som att ha röntgensyn.

CA: Hur ser det ut där du är just nu?

Hur ser det ut här i salen?

DK: Ärligt talat, många högtalare.

Det är intressant.

När människor låter,

när de skrattar, skruvar på sig,
dricker något eller snyter sig

vad de än gör hör jag det.

Jag hör varje liten rörelse
som varenda individ gör.

Inget av det går mig egentligen förbi,

och sedan, ur ett sonar-perspektiv,

rummets storlek,
hur publiken sitter runt scenen,

det är rummets höjd.

Som jag sa är allt det en sorts
tredimensionell geometri

runt omkring mig.

CA: Daniel, du har gjort
ett fantastiskt jobb

med att hjälpa oss
att se världen på ett annat sätt.

Verkligen ett stort tack för det.

DK: Tack.

(Applåder)