Jag vill tala om tillit. Vi vet alla att tillit är grundläggande, men när det gäller tillit till människor håller något stort på att ske. Räck upp en hand om du någonsin varit värd eller gäst genom Airbnb. Oj. Det är många av er. Vem äger bitcoin? Fortfarande många av er. Okej. Och räck upp en hand om du någonsin använt Tinder för att hitta en partner. (Skratt) Den här är svår att räkna för ni gör liksom så här. (Skratt) Detta är olika exempel på hur teknik skapar nya mekanismer som gör det möjligt för oss att lita på okända människor, företag och idéer. Men på samma gång håller tillit till institutioner - banker, regeringar och även kyrkor - på att kollapsa. Så vad är det som sker, och vem kan man lita på? Låt oss börja i Frankrike med en plattform - ett företag, menar jag - med ett ganska lustigt namn, BlaBlaCar. Det är en plattform som matchar förare och passagerare som vill samåka på långa resor. Den genomsnittliga resan är 320 km. Så det är en bra idé att noga välja sina medresenärer. Sociala profiler och betyg hjälper människor välja. Man kan se om någon röker, man kan se vilken musik de gillar, man kan se om de tar med sin hund på resan. Men det har visat sig att den viktigaste sociala aspekten är hur mycket man tänker prata i bilen. (Skratt) Bla, inte så mycket, bla bla, man vill ha lite trevlig konversation, och bla bla bla, man tänker inte sluta prata alls under hela vägen från London till Paris. (Skratt) Det är anmärkningsvärt att den här idén fungerar alls, eftersom den går stick i stäv med det de flesta av oss lärt sig som barn: kliv aldrig in i en bil med en främling. Och ändå transporterar BlaBlaCar mer än fyra miljoner människor varenda månad. Som en jämförelse är det fler passagerare än vad Eurostar eller flygbolaget JetBlue har. BlaBlaCar är en perfekt beskrivning av hur teknik gör det möjligt för miljontals människor över hela världen att ta ett tillits-språng. Ett tillits-språng sker när vi tar risken att göra något nytt eller annorlunda jämfört med hur vi brukar göra det. Låt oss visualisera det här tillsammans. Okej. Jag vill att ni blundar. Där är en man som stirrar på mig med vidöppna ögon. Jag är här i den här stora röda cirkeln. Jag ser. Så slut ögonen. (Skratt) (Applåder) Jag gör detta med er. Jag vill att ni föreställer er att det finns ett mellanrum mellan er och något okänt. Det okända kan vara någon ni just har mött. Det kan vara en plats där ni aldrig varit. Det kan vara något ni aldrig provat på förut. Förstår ni? Okej. Nu kan ni öppna ögonen. För att ta ett språng från en trygg plats, till att ta en chans med någon eller något okänt, behövs en kraft som drar en över mellanrummet, och den märkvärdiga kraften är tillit. Tillit är ett svårfångat koncept, och ändå är vi beroende av det för att våra liv ska fungera. Jag litar på mina barn när de säger att de ska släcka lampan på natten. Jag litade på att piloten som flög mig hit skulle se till att jag var säker. Det är ett ord vi använder ofta, utan att alltid tänka på vad det faktiskt betyder och hur det fungerar i olika sammanhang i våra liv. Det finns faktiskt hundratals definitioner av tillit, och de flesta kan reduceras till någon sorts avvägning av risk, av hur troligt det är att det hela går bra. Men jag gillar inte denna definitionen av tillit, för den får tilliten att låta rationell och förutsägbar, och den kommer inte riktigt till den mänskliga kärnan i det som tillit låter oss göra och hur den ger oss kraft att knyta an till andra människor. Så jag definierar tillit lite annorlunda. Jag definierar tillit som en trygg relation med det okända. Om man ser på tillit ur det här perspektivet kan det förklara varför tillit har denna unika kapacitet att hjälpa oss klara av osäkerhet, att ha förtroende för främlingar, att fortsätta framåt. Människor är märkvärdigt bra på att ta tillits-språng. Minns ni första gången ni lämnade ut ert kontokortnummer på nätet? Det är ett tillits-språng. Jag minns tydligt hur jag sa till min pappa att jag ville köpa en marinblå begagnad Peugeot på eBay, och han påpekade med rätta att säljarens namn var "Osynlig Trollkarl" och att detta troligtvis inte var en särskilt bra idé. (Skratt) Så mitt arbete, min forskning, fokuserar på hur teknik håller på att omvandla samhällets sociala klister, tillit mellan människor, och det är ett fascinerande ämne att studera, för det är fortfarande så mycket vi inte vet. Till exempel, är män och kvinnor olika i sin tillit i digitala miljöer? Kan det sätt vi bygger tillit på ansikte mot ansikte översättas till internet? Kan tillit överföras? Om man har tillit till att man kan hitta en partner på Tinder, är det då troligare att man litar på att man kan hitta skjuts på BlaBlaCar? Men efter studier av hundratals nätverk och marknadsplatser, hittar man ett mönster som människor följer, och jag kallar det "klättra uppför tillitsstegen". Låt mig ta BlaBlaCar som ett exempel. På den första nivån, måste man ha tillit till idén. Så man måste lita på att idén om samåkning är trygg och värd att prova. Den andra nivån handlar om att ha förtroende för plattformen, att BlaBlaCar hjälper dig om något går snett. Och den tredje nivån handlar om att med hjälp av lite information avgöra om den andra personen är pålitlig. Första gången vi klättrar uppför tillitsstegen känns det konstigt, till och med riskabelt, men vi kommer till en punkt där dessa idéer verkar helt normala. Vårt beteende förändras, ofta relativt snabbt. Med andra ord möjliggör tillit förändring och nyskapande. Så en idé jag var nyfiken på, och som jag vill att ni tänker på, är om vi kan få bättre förståelse för stora störningar och förändringar hos individer i samhället genom att se på det med tillit som utgångspunkt. Det visar sig att tillit bara har utvecklats i tre avgörande kapitel genom hela människans historia: lokal, institutionell och den vi nu går in i, fördelad. Så under en lång tid, till mitten på 1800-talet, byggdes tillit runt nära relationer. Anta att jag bodde i en by tillsammans med de första fem raderna i publiken här, och alla vi kände varandra, och jag ville låna pengar. Mannen med de vidöppna ögonen skulle kanske låna mig pengarna och om jag inte betalade tillbaka, skulle ni alla veta att jag var opålitlig. Jag skulle få dåligt rykte, och ni skulle vägra att göra affärer med mig i framtiden. Tillit var oftast lokal och baserat på ansvarighet. I mitten på 1800-talet, gick samhället genom enorma förändringar. Människor flyttade till snabbväxande städer som London och San Francisco och där ersattes den lokala bankiren av stora företag som inte kände oss som individer. Vi började ha tillit till svarta lådan-system av auktoritet, saker som lagliga kontrakt och reglering och försäkring, och mindre tillit direkt till andra människor. Tillit blev institutionell och provisionsbaserad. Man talar mycket om hur tillit till institutioner och många varumärken stadigt minskat och fortsätter minska. Jag är ständigt förvånad över många stora fall av brott mot vår tillit: när News Corp hackade mobiltelefoner, skandalen kring Volkswagens fusk med utsläpp, de utbredda övergreppen inom katolska kyrkan, det faktum att bara en ynka bankir hamnade i fängelse efter den stora finanskrisen, eller på senare tid Panamadokumenten som avslöjade hur de rika utnyttjar skattesystem i andra länder. Och det som verkligen förvånar mig är varför ledare har så svårt för att be om ursäkt, jag menar uppriktigt be om ursäkt, när vår tillit svikits? Det vore lätt att dra slutsatsen att institutionell tillit inte fungerar för vi har fått nog av fräckheten hos den oärliga eliten, men det som sker nu går djupare än ifrågasättandet av storlek och struktur hos institutioner. Vi börjar inse att institutionell tillit inte är utformad för den digitala tidsåldern. Konventionella sätt att bygga, hantera, förlora och reparera tillit - för varumärken, ledare och hela system - håller på att vändas upp och ner. Detta är spännande, men också skrämmande, för det tvingar många av oss att tänka om kring hur vi skapar och förlorar tillit hos våra kunder, våra anställda, till och med våra nära och kära. Häromdagen pratade jag med VD:n för en ledande internationell hotellkedja, och som ofta sker började vi prata om Airbnb. Han erkände för mig att han var förbluffad över deras framgång. Han var förbluffad över hur ett företag som är beroende av främlingars villighet att lita på varandra kunde fungera så bra i 191 länder. Jag sade att jag hade något att bekänna, och han såg lite konstigt på mig, jag sade - jag är säker på att många av er också gör så här - jag hänger inte alltid upp mina handdukar när jag lämnar ett hotell, men jag skulle aldrig göra så som gäst genom Airbnb. Skälet till att jag aldrig skulle göra så som gäst genom Airbnb är att gäster vet att de blir klassade av värdar, och att dessa betyg troligtvis påverkar gästens möjligheter att boka i framtiden. Det är en enkel bild av hur tillit på nätet påverkar vårt beteende i den verkliga världen, och gör oss mer ansvariga på sätt vi inte ens kan föreställa oss än. Jag säger inte att vi inte behöver hotell eller traditionella former av auktoritet. Men vad vi inte kan förneka är att det sätt som tillit flödar genom samhället på håller på att förändras och det skapar denna stora svängning bort från 1900-talet, som definierades av institutionell tillit, till 2000-talet, som drivs av fördelad tillit. Tillit är inte längre uppifrån och ner. Den tas isär och vänds på. Den är inte längre dunkel och linjär. Ett nytt recept för tillit träder fram och återigen är tillit fördelad bland människor och baserad på ansvarighet. Och detta är en förändring som bara kommer att öka farten genom uppkomsten av blockkedjan, den nyskapande teknologin bakom Bitcoin. Nå, låt mig vara ärlig, att försöka förstå hur blockkedjan fungerar kan ge en svindel. Och ett av skälen till det är att det innebär förståelse för en del tämligen komplicerade koncept med riktigt dåliga namn. Jag menar, krypteringsalgoritmer och hashfunktioner, och så kallade gruvarbetare, som verifierar transaktioner - allt detta skapades av denna mystiska person, eller personer, som kallas Satoshi Nakamoto. Så det är ett enormt tillits-språng som inte inträffat än. (Applåder) Men föreställ er detta. "The Economist" beskrev på ett elegant sätt blockkedjan som den stora kedjan av att vara säker på saker och ting. Det enklaste sättet att beskriva det är att föreställa sig blocken som kalkylblad, fyllda med tillgångar. Så det kan vara ett lagfartsbevis. Det kan vara aktier. Det kan vara kreativa tillgångar, som rättigheterna till en sång. Varje gång någonting flyttas från en plats i registret till en annan får den överföringen av tillgångar en tidsmarkering och registreras offentligt i blockkedjan. Så enkelt är det. Okej. Så den verkliga följden av blockkedjan är att den tar bort behovet av en tredje part, som till exempel en advokat, eller en betrodd mellanhand, kanske inte en regering som mellanhand för att underlätta transaktionen. Så om vi går tillbaka till tillitsstegen behöver man fortfarande ha tillit till idén, man måste ha tillit till plattformen, men man behöver inte ha tillit till den andra personen i traditionell mening. Följderna av detta är enorma. På samma sätt som internet slog upp dörrarna till en informationsålder tillgänglig för alla, kommer blockkedjan att revolutionera tillit på en global skala. Jag har avsiktligt väntat till sist med att nämna Uber, eftersom jag förstår att det är ett omtvistat och överexploaterat exempel, men i sammanhanget av en ny tidsålder av tillit är det ett fantastiskt exempel. Vi kommer att se fall av missbruk av fördelad tillit. Vi har redan sett detta, och det kan gå väldigt snett. Jag är inte förvånad över att vi ser taxiförares organisationer protestera över hela världen för att få regeringar att förbjuda Uber på grund av bristande säkerhet. Jag råkade vara i London samma dag som dessa protester och jag råkade se en tweet från Matt Hancock, som är brittisk minister för affärslivet. Och han skrev, "Kan någon berätta mer om den där #Uber-appen som alla pratar om? (Skratt) Jag har inte hört talas om den förrän idag." Taxiförarorganisationerna gav legitimitet till första steget i tillitsstegen. De gav legitimitet till idén de försökte bli av med, och antalet användare ökade med 850 procent på 24 timmar. Så detta är en tydlig illustration av hur man efter att en skiftning i tillit kring ett beteende eller en sektor skett inte kan vrida klockan tillbaka. Varje dag gör fem miljoner människor ett tillits-språng och åker med Uber. I Kina används samåkningsplattformen Didi för 11 miljoner resor varje dag. Det är 127 resor per sekund, vilket visar att detta fenomen korsar kulturgränser. Och det som fascinerar är att både förare och passagerare säger att när de kan se någons namn och se någons foto och deras betyg känner de sig tryggare, och som ni kanske har upplevt, till och med vara lite trevligare i taxin. Uber och Didi är tidiga men starka exempel på hur teknik skapar tillit mellan människor på sätt och i en omfattning som aldrig varit möjliga förut. Idag har många av oss inga problem med att kliva in i bilar körda av främlingar. Vi träffar någon som vi matchats med genom att dra åt höger. Vi delar våra hem med människor vi inte känner. Det här är bara början, för den verkliga förändringen som sker är inte teknisk. Det är skiftningen i tillit som tekniken skapar, och för egen del vill jag hjälpa människor att förstå denna nya tidsålder av tillit så vi kan göra rätt och fånga möjligheterna att bygga om system så de blir mer transparenta, inkluderande och ansvariga. Tack så mycket. (Applåder) Tack. (Applåder)