Jag vill tala om tillit.
Vi vet alla att tillit är grundläggande,
men när det gäller tillit till människor
håller något stort på att ske.
Räck upp en hand
om du någonsin varit värd
eller gäst genom Airbnb.
Oj. Det är många av er.
Vem äger bitcoin?
Fortfarande många av er. Okej.
Och räck upp en hand
om du någonsin använt Tinder
för att hitta en partner.
(Skratt)
Den här är svår att räkna
för ni gör liksom så här.
(Skratt)
Detta är olika exempel på hur teknik
skapar nya mekanismer
som gör det möjligt för oss att lita på
okända människor, företag och idéer.
Men på samma gång
håller tillit till institutioner -
banker, regeringar och även kyrkor -
på att kollapsa.
Så vad är det som sker,
och vem kan man lita på?
Låt oss börja i Frankrike med
en plattform - ett företag, menar jag -
med ett ganska lustigt namn,
BlaBlaCar.
Det är en plattform som matchar
förare och passagerare
som vill samåka på långa resor.
Den genomsnittliga resan är 320 km.
Så det är en bra idé
att noga välja sina medresenärer.
Sociala profiler och betyg
hjälper människor välja.
Man kan se om någon röker,
man kan se vilken musik de gillar,
man kan se om de tar med
sin hund på resan.
Men det har visat sig
att den viktigaste sociala aspekten
är hur mycket man tänker prata i bilen.
(Skratt)
Bla, inte så mycket,
bla bla, man vill ha
lite trevlig konversation,
och bla bla bla, man tänker inte
sluta prata alls under hela vägen
från London till Paris.
(Skratt)
Det är anmärkningsvärt
att den här idén fungerar alls,
eftersom den går stick i stäv med det
de flesta av oss lärt sig som barn:
kliv aldrig in i en bil med en främling.
Och ändå transporterar BlaBlaCar
mer än fyra miljoner människor
varenda månad.
Som en jämförelse är det fler passagerare
än vad Eurostar
eller flygbolaget JetBlue har.
BlaBlaCar är en perfekt beskrivning
av hur teknik gör det möjligt för
miljontals människor över hela världen
att ta ett tillits-språng.
Ett tillits-språng sker när vi tar risken
att göra något nytt eller annorlunda
jämfört med hur vi brukar göra det.
Låt oss visualisera det här tillsammans.
Okej. Jag vill att ni blundar.
Där är en man som stirrar på mig
med vidöppna ögon.
Jag är här i den här
stora röda cirkeln. Jag ser.
Så slut ögonen.
(Skratt) (Applåder)
Jag gör detta med er.
Jag vill att ni föreställer er
att det finns ett mellanrum
mellan er och något okänt.
Det okända kan vara
någon ni just har mött.
Det kan vara en plats där ni aldrig varit.
Det kan vara något
ni aldrig provat på förut.
Förstår ni?
Okej. Nu kan ni öppna ögonen.
För att ta ett språng från en trygg plats,
till att ta en chans med någon
eller något okänt,
behövs en kraft som drar en
över mellanrummet,
och den märkvärdiga kraften är tillit.
Tillit är ett svårfångat koncept,
och ändå är vi beroende av det
för att våra liv ska fungera.
Jag litar på mina barn
när de säger att de
ska släcka lampan på natten.
Jag litade på att piloten som flög mig hit
skulle se till att jag var säker.
Det är ett ord vi använder ofta,
utan att alltid tänka på
vad det faktiskt betyder
och hur det fungerar
i olika sammanhang i våra liv.
Det finns faktiskt
hundratals definitioner av tillit,
och de flesta kan reduceras
till någon sorts avvägning av risk,
av hur troligt det är
att det hela går bra.
Men jag gillar inte
denna definitionen av tillit,
för den får tilliten att låta
rationell och förutsägbar,
och den kommer inte riktigt
till den mänskliga kärnan
i det som tillit låter oss göra
och hur den ger oss kraft
att knyta an till andra människor.
Så jag definierar tillit lite annorlunda.
Jag definierar tillit som
en trygg relation med det okända.
Om man ser på tillit
ur det här perspektivet
kan det förklara varför
tillit har denna unika kapacitet
att hjälpa oss klara av osäkerhet,
att ha förtroende för främlingar,
att fortsätta framåt.
Människor är märkvärdigt bra
på att ta tillits-språng.
Minns ni första gången ni lämnade ut
ert kontokortnummer
på nätet?
Det är ett tillits-språng.
Jag minns tydligt
hur jag sa till min pappa
att jag ville köpa en marinblå
begagnad Peugeot på eBay,
och han påpekade med rätta
att säljarens namn var "Osynlig Trollkarl"
och att detta troligtvis inte
var en särskilt bra idé.
(Skratt)
Så mitt arbete, min forskning,
fokuserar på hur teknik
håller på att omvandla
samhällets sociala klister,
tillit mellan människor,
och det är ett fascinerande
ämne att studera,
för det är fortfarande
så mycket vi inte vet.
Till exempel, är män och kvinnor olika
i sin tillit i digitala miljöer?
Kan det sätt vi bygger tillit på ansikte
mot ansikte översättas till internet?
Kan tillit överföras?
Om man har tillit till
att man kan hitta en partner på Tinder,
är det då troligare att man litar på
att man kan hitta skjuts på BlaBlaCar?
Men efter studier av hundratals
nätverk och marknadsplatser,
hittar man ett mönster
som människor följer,
och jag kallar det
"klättra uppför tillitsstegen".
Låt mig ta BlaBlaCar som ett exempel.
På den första nivån,
måste man ha tillit till idén.
Så man måste lita på
att idén om samåkning
är trygg och värd att prova.
Den andra nivån handlar om
att ha förtroende för plattformen,
att BlaBlaCar hjälper dig
om något går snett.
Och den tredje nivån handlar om
att med hjälp av lite information
avgöra om den andra personen är pålitlig.
Första gången vi klättrar
uppför tillitsstegen
känns det konstigt,
till och med riskabelt,
men vi kommer till en punkt
där dessa idéer verkar helt normala.
Vårt beteende förändras,
ofta relativt snabbt.
Med andra ord möjliggör tillit
förändring och nyskapande.
Så en idé jag var nyfiken på,
och som jag vill att ni tänker på,
är om vi kan få bättre förståelse för
stora störningar och förändringar
hos individer i samhället
genom att se på det
med tillit som utgångspunkt.
Det visar sig att tillit
bara har utvecklats
i tre avgörande kapitel
genom hela människans historia:
lokal, institutionell
och den vi nu går in i, fördelad.
Så under en lång tid,
till mitten på 1800-talet,
byggdes tillit runt nära relationer.
Anta att jag bodde i en by
tillsammans med de första
fem raderna i publiken här,
och alla vi kände varandra,
och jag ville låna pengar.
Mannen med de vidöppna ögonen
skulle kanske låna mig pengarna
och om jag inte betalade tillbaka,
skulle ni alla veta att jag var opålitlig.
Jag skulle få dåligt rykte,
och ni skulle vägra att göra affärer
med mig i framtiden.
Tillit var oftast lokal
och baserat på ansvarighet.
I mitten på 1800-talet,
gick samhället genom enorma förändringar.
Människor flyttade till snabbväxande
städer som London och San Francisco
och där ersattes den lokala bankiren
av stora företag
som inte kände oss som individer.
Vi började ha tillit
till svarta lådan-system av auktoritet,
saker som lagliga kontrakt
och reglering och försäkring,
och mindre tillit direkt till
andra människor.
Tillit blev institutionell
och provisionsbaserad.
Man talar mycket om hur tillit
till institutioner och många varumärken
stadigt minskat och fortsätter minska.
Jag är ständigt förvånad över många
stora fall av brott mot vår tillit:
när News Corp hackade mobiltelefoner,
skandalen kring Volkswagens
fusk med utsläpp,
de utbredda övergreppen
inom katolska kyrkan,
det faktum att bara en ynka bankir
hamnade i fängelse
efter den stora finanskrisen,
eller på senare tid Panamadokumenten
som avslöjade hur de rika
utnyttjar skattesystem i andra länder.
Och det som verkligen förvånar mig
är varför ledare har så svårt
för att be om ursäkt,
jag menar uppriktigt be om ursäkt,
när vår tillit svikits?
Det vore lätt att dra slutsatsen
att institutionell tillit inte fungerar
för vi har fått nog
av fräckheten hos den oärliga eliten,
men det som sker nu
går djupare än ifrågasättandet av storlek
och struktur hos institutioner.
Vi börjar inse
att institutionell tillit
inte är utformad för
den digitala tidsåldern.
Konventionella sätt att bygga,
hantera, förlora och reparera tillit -
för varumärken, ledare och hela system -
håller på att vändas upp och ner.
Detta är spännande,
men också skrämmande,
för det tvingar många av oss att tänka om
kring hur vi skapar och förlorar
tillit hos våra kunder, våra anställda,
till och med våra nära och kära.
Häromdagen pratade jag med VD:n
för en ledande internationell hotellkedja,
och som ofta sker
började vi prata om Airbnb.
Han erkände för mig att han
var förbluffad över deras framgång.
Han var förbluffad över hur ett företag
som är beroende av främlingars villighet
att lita på varandra
kunde fungera så bra i 191 länder.
Jag sade att jag hade något att bekänna,
och han såg lite konstigt på mig,
jag sade -
jag är säker på att många
av er också gör så här -
jag hänger inte alltid upp mina handdukar
när jag lämnar ett hotell,
men jag skulle aldrig göra så
som gäst genom Airbnb.
Skälet till att jag aldrig
skulle göra så som gäst genom Airbnb
är att gäster vet
att de blir klassade av värdar,
och att dessa betyg troligtvis
påverkar gästens möjligheter
att boka i framtiden.
Det är en enkel bild av hur tillit
på nätet påverkar vårt beteende
i den verkliga världen,
och gör oss mer ansvariga
på sätt vi inte ens kan föreställa oss än.
Jag säger inte att vi inte behöver hotell
eller traditionella former av auktoritet.
Men vad vi inte kan förneka
är att det sätt som tillit flödar genom
samhället på håller på att förändras
och det skapar denna stora svängning
bort från 1900-talet,
som definierades av institutionell tillit,
till 2000-talet,
som drivs av fördelad tillit.
Tillit är inte längre uppifrån och ner.
Den tas isär och vänds på.
Den är inte längre dunkel och linjär.
Ett nytt recept för tillit träder fram
och återigen är tillit
fördelad bland människor
och baserad på ansvarighet.
Och detta är en förändring
som bara kommer att öka farten
genom uppkomsten av blockkedjan,
den nyskapande teknologin bakom Bitcoin.
Nå, låt mig vara ärlig,
att försöka förstå
hur blockkedjan fungerar
kan ge en svindel.
Och ett av skälen till det är
att det innebär förståelse för
en del tämligen komplicerade koncept
med riktigt dåliga namn.
Jag menar, krypteringsalgoritmer
och hashfunktioner,
och så kallade gruvarbetare,
som verifierar transaktioner -
allt detta skapades
av denna mystiska person,
eller personer,
som kallas Satoshi Nakamoto.
Så det är ett enormt tillits-språng
som inte inträffat än.
(Applåder)
Men föreställ er detta.
"The Economist" beskrev på
ett elegant sätt blockkedjan
som den stora kedjan av
att vara säker på saker och ting.
Det enklaste sättet att beskriva det är
att föreställa sig blocken som kalkylblad,
fyllda med tillgångar.
Så det kan vara ett lagfartsbevis.
Det kan vara aktier.
Det kan vara kreativa tillgångar,
som rättigheterna till en sång.
Varje gång någonting flyttas
från en plats i registret till en annan
får den överföringen av tillgångar
en tidsmarkering
och registreras offentligt i blockkedjan.
Så enkelt är det. Okej.
Så den verkliga följden av blockkedjan
är att den tar bort behovet
av en tredje part,
som till exempel en advokat,
eller en betrodd mellanhand,
kanske inte en regering som mellanhand
för att underlätta transaktionen.
Så om vi går tillbaka till tillitsstegen
behöver man fortfarande
ha tillit till idén,
man måste ha tillit till plattformen,
men man behöver inte ha tillit till
den andra personen
i traditionell mening.
Följderna av detta är enorma.
På samma sätt som internet slog upp
dörrarna till en informationsålder
tillgänglig för alla,
kommer blockkedjan att revolutionera
tillit på en global skala.
Jag har avsiktligt väntat till sist
med att nämna Uber,
eftersom jag förstår
att det är ett omtvistat
och överexploaterat exempel,
men i sammanhanget av en ny tidsålder
av tillit är det ett fantastiskt exempel.
Vi kommer att se fall av missbruk
av fördelad tillit.
Vi har redan sett detta,
och det kan gå väldigt snett.
Jag är inte förvånad över att vi ser
taxiförares organisationer protestera
över hela världen
för att få regeringar att förbjuda Uber
på grund av bristande säkerhet.
Jag råkade vara i London
samma dag som dessa protester
och jag råkade se en tweet
från Matt Hancock,
som är brittisk minister för affärslivet.
Och han skrev,
"Kan någon berätta mer om den där
#Uber-appen som alla pratar om?
(Skratt)
Jag har inte hört talas
om den förrän idag."
Taxiförarorganisationerna
gav legitimitet till första steget
i tillitsstegen.
De gav legitimitet till idén
de försökte bli av med,
och antalet användare ökade
med 850 procent på 24 timmar.
Så detta är en tydlig illustration
av hur man efter att en skiftning i tillit
kring ett beteende eller en sektor skett
inte kan vrida klockan tillbaka.
Varje dag gör fem miljoner människor
ett tillits-språng
och åker med Uber.
I Kina används samåkningsplattformen Didi
för 11 miljoner resor varje dag.
Det är 127 resor per sekund,
vilket visar att detta fenomen
korsar kulturgränser.
Och det som fascinerar är att
både förare och passagerare säger
att när de kan se någons namn
och se någons foto och deras betyg
känner de sig tryggare,
och som ni kanske har upplevt,
till och med vara lite trevligare i taxin.
Uber och Didi är tidiga men starka exempel
på hur teknik skapar tillit
mellan människor
på sätt och i en omfattning
som aldrig varit möjliga förut.
Idag har många av oss inga problem med
att kliva in i bilar körda av främlingar.
Vi träffar någon som vi matchats med
genom att dra åt höger.
Vi delar våra hem med
människor vi inte känner.
Det här är bara början,
för den verkliga förändringen som sker
är inte teknisk.
Det är skiftningen i tillit
som tekniken skapar,
och för egen del vill jag hjälpa människor
att förstå denna nya tidsålder av tillit
så vi kan göra rätt
och fånga möjligheterna
att bygga om system
så de blir mer transparenta,
inkluderande och ansvariga.
Tack så mycket.
(Applåder)
Tack.
(Applåder)