Jenni Chang: När jag
berättade att jag är gay
sade mina föräldrar till mig:
"Vi tar dig tillbaka till Taiwan".
(Skratt)
De tänkte att min sexuella
läggning var USA:s fel.
Västvärlden hade fördärvat
mig med avvikande idéer
och om mina föräldrar
aldrig hade åkt från Taiwan
skulle detta aldrig ha
hänt deras enda dotter.
Jag funderade faktiskt på
ifall de hade rätt.
Självklart finns det
hbtq-personer i Asien,
precis som det finns
hbtq-personer överallt i världen.
Men är idén om att leva livet "ute" –
på ett "jag är gay, här är min partner,
vi är stolta över vårt
liv tillsammans"-sätt –
bara en västerländsk idé?
Om jag hade vuxit upp i Taiwan,
eller någonstans utanför västvärlden,
skulle jag ha hittat förebilder
på glada, livfulla hbtq-personer?
Lisa Dazols: Jag hade liknande tankar.
Som en hiv-socialarbetare i San Francisco
har jag träffat många gay-immigranter.
De berättade för mig om hur
de förföljdes i sina hemland
bara för att de var gay,
och anledningarna till
att de flydde till USA.
Jag såg hur utslagna de var.
Efter 10 år med denna typ av arbete
behövde jag bättre berättelser
för min egen skull.
Jag visste att världen inte är perfekt,
men alla gay-berättelser
är nog inte tragiska.
JC: Som par kände vi båda att vi
behövde hitta hoppfulla berättelser.
Så vi åtog oss ett uppdrag
att resa världen runt
och leta efter människor som vi sedan
kom att kalla för "Gayhjältar".
(Skratt)
Dessa skulle vara hbtq-personer
som gjorde något
extraordinärt ute i världen.
De skulle vara modiga, tuffa,
och framför allt stolta över sig själva.
De skulle vara sådana personer
som jag strävar efter att vara.
Våran plan var att dela med oss
av deras berättelser genom film.
LD: Det fanns dock ett problem.
Vi hade ingen erfarenhet av
reporteryrket eller filmskapande.
(Skratt)
Vi visste inte ens var
vi skulle hitta Gayhjältarna
så vi fick helt enkelt försöka
klura ut det på vägen.
Vi valde 15 länder i Asien,
Afrika och Sydamerika,
länder utanför västvärlden
som hade olika hbtq-rättigheter.
Vi köpte en videokamera,
beställde en bok om hur
man gör dokumentärer –
(Skratt)
man kan lära sig mycket nu för tiden –
och påbörjade vår jorden-runt-resa.
JC: En av de första länderna
vi åkte till var Nepal.
Trots mycket fattigdom,
ett tio år långt inbördeskrig,
och nyligen en förödande jordbävning,
har Nepal gjort stora framsteg
i striden om jämställdhet.
En av nyckelpersonerna
i rörelsen är Bhumika Shrestha.
En vacker, livlig, transsexuell kvinna.
Bhumika har fått leva med
att bli avstängd från skolan
och bli fängslad på grund av sin läggning.
Men år 2007
begärde Bhumika och Nepals
hbtq-rättsorganisation
att Nepals högsta domstol
skulle skydda mot hbtq-diskriminering
Här är Bhumika:
(Video) BS: Vad jag är mest stolt över?
Jag är en transsexuell person.
Jag är stolt över mitt liv.
21 december 2007
beslutade högsta domstolen
att Nepals regering
ska ge transsexuella personer id-kort
och samkönat äktenskap.
LD: Jag uppskattar Bhumikas
självsäkerhet i mitt vardagsliv.
Något så enkelt som att
gå på en offentlig toalett
kan bli en riktig utmaning
när man inte passar in
i folks strama uppfattning om kön.
När vi reste genom Asien
blev kvinnorna rädda för mig.
De var inte vana vid
att se en sådan som jag.
Jag fick komma på en strategi så
att jag kunde kissa i lugn och ro.
(Skratt)
Varje gång jag gick in på en toalett
fick jag trycka ut bröstkorgen
för att visa mina kurvor
och försöka att inte verka hotfull.
Räcka ut händerna och säga "hej",
så att de kunde höra min feminina röst.
Det blir ganska tröttsamt,
men det här är den jag är.
Jag kan inte vara något annat.
JC: Efter Nepal åkte vi till Inden.
Å ena sidan är Indien
ett hinduistiskt samhälle
utan någon tradition av homofobi.
Å andra sidan är det också
ett väldigt patriarkaliskt samhälle
som avvisar allt som hotar
ordningen mellan kvinnor och män.
När vi pratade med aktivister
berättade de att makt börjar med att
säkerställa jämställdhet mellan könen
där kvinnornas status
är etablerad i samhället.
Och på så sätt kan hbtq-personers
status också bejakas.
LD: Där träffade vi prins Manvendra.
Han är världens första
öppet homosexuella prins.
Prins Manvendra kom ut i "Oprah Winfrey
Show", väldigt internationellt.
Hans föräldrar avfärdade honom
och anklagade honom
för att ha vanärat kungafamiljen.
Vi satt med prins Manvendra
och pratade med honom om varför han
valde att komma ut så offentligt.
Här är han:
(Video) Prins Manvendra:
Jag kände att det fanns behov
av att stoppa diskrimineringen
som finns i vårt samhälle.
Det sporrade mig till att komma ut
öppet och prata om mig själv.
Vare sig vi är bögar, lesbiska,
transsexuella, bisexuella,
eller vilken sexuell minoritet
vi än kommer från
måste vi alla gå ihop och
kämpa för våra rättigheter.
Rättigheterna vinns inte i rättssalar,
utan i människors hjärtan och själar.
JC: När jag klippte håret
frågade frisören mig:
"Har du någon make?"
Denna fruktade fråga ställde
invånarna flera gånger under vår resa.
När jag förklarade för henne att jag
levde med en kvinna i stället för en man
blev hon skeptisk
och ställde många frågor
om mina föräldrars reaktioner
och ifall jag var ledsen för att jag
aldrig skulle kunna ha barn.
Jag berättade för henne att mitt liv
inte är inte är begränsat
och att Lisa och jag planerar
att skaffa familj någon gång.
Kvinnan var beredd att avfärda mig
som ytterligare en knäpp västerlänning.
Hon kunde inte begripa att något
sådant kunde ske i hennes eget land.
I alla fall tills jag visade henne
foton på våra Gayhjältar
som vi hade intervjuat i Indien.
Hon kände igen prins Manvendra från tv
och sedan kom det fler
frisörer som ville träffa mig.
(Skratt)
Och under den där vanliga eftermiddagen
fick jag möjlighet att introducera
hela skönhetssalongen
till de sociala förändringar
som sker i deras eget land.
LD: Från Indien åkte vi till Östafrika,
en region som är känd för sin
intolerans mot hbtq-personer.
I Kenya blir 89 procent av alla
som kommer ut för sin familj förskjutna.
Homosexuella beteenden är olagliga
och kan leda till fängelsestraff.
I Kenya träffade vi tystlåtna David Kuria.
David ville arbeta för de fattiga
och förbättra landets regeringsform.
Han bestämde sig för
att kandidera till senator.
Han blev Kenyas första politiska kandidat
som var öppet gay.
David ville bedriva sin kampanj
utan att behöva dölja vem han var.
Men vi ororade oss för hans säkerhet
eftersom att han började få dödshot.
[Video] David Kuria: Jag blev riktigt rädd
eftersom de verkligen ville
att jag skulle mördas.
Och, ja
det finns människor som skulle göra det,
de ser det som sin religiösa plikt.
JC: David skämdes inte över den han var.
Trots att han blev hotad
fortsatte han vara sig själv.
LD: På motsatta sidan har vi Argentina.
I Argentina identifierar sig 92 procent
av befolkningen som katoliker.
Ändå har Argentina mer utvecklade
hbtq-lagar än vad USA har.
År 2010 blev Argentina
det första landet i Latinamerika
och tionde i världen med att införa
en jämställd äktenskapslag.
Där träffade vi Maria Rachid.
Maria var en av drivkrafterna
bakom den rörelsen.
MR (spanska): Jag säger
alltid att jämställdhet i äktenskap
inte bara är till
för paren som gifter sig.
Det är till för alla de som,
trots att de aldrig gifter sig,
kommer att uppfattas
annorlunda av sina kollegor,
familjer och grannar
tack vare statens budskap om jämställdhet.
Jag känner mig stolt över Argentina
eftersom Argentina är ett
föredöme för jämställdhet i dag.
Och förhoppningsvis kommer hela världen
snart att ha samma rättigheter.
JC: När vi besökte mitt ursprungsland
önskade jag att jag kunde visa
mina föräldrar vad vi hittade.
Eftersom vi träffade de här:
(Video) Ett, två, tre: Välkomna
hbtq-personer till Shanghai!
(Skratt)
En hel grupp av unga,
vackra kinesiska hbtq-personer.
De har så klart haft sina motgångar,
men de kämpade tillbaka.
I Shanghai fick jag möjligheten
att prata med en lokal lesbisk grupp
och berätta vår historia
på min knaggliga kinesiska.
Varje gång vi åkte tunnelbana i Taipei
såg vi nya lesbiska par hålla handen.
Vi fick också veta att Asiens
största hbtq pride-evenemang
håller till bara några kvarter
från där mina farföräldrar bor.
Om mina föräldrar bara visste.
LD: När vi avslutade vår
inte-så-hetero resa runt jorden
(Skratt)
hade vi rest över 8000 mil och samlat
120 timmars filmat material.
Vi reste till 15 länder
och intervjuade 50 Gayhjältar.
Det visade sig att det inte alls
var svårt att hitta dem.
JC: Ja, tragedier sker fortfarande
på den krokiga vägen mot jämställdhet.
Och vi får inte glömma att 75 länder
fortfarande kriminaliserar homosexualitet.
Men det finns också berättelser
om hopp och mod överallt i världen.
Det vi slutligen tog med
oss från resan var:
jämställdhet är inget
västerländskt påfund.
LD: En av kärnfaktorerna i denna
jämställdhetsrörelse är styrka,
styrkan av att fler och
fler hyllar sina riktiga jag
och använder varje tillfälle
till att förändra sin del av världen,
och styrkan i att fler och fler länder
ser varandra som
förebilder för jämställdhet.
När Nepal skyddade mot
diskriminering av hbtq-personer
ville Indien vara bättre.
När Argentina erkände
jämställd äktenskapslag
följde Uruguay och
Brasilien deras exempel.
När Irland sa ja till jämställdhet
(Applåder)
uppmärksammades det i hela världen.
När USA:s högsta domstol spred
ett budskap till världen
som vi kan vara stolta över.
(Applåder)
JC: När vi granskade vårt material
insåg vi att vi tittade
på en kärleksberättelse.
Kärleksberättelsen var inte
som jag förväntade mig,
men den var fylld av mer
frihet, äventyr och kärlek
än vad jag kunde ha trott.
Ett år efter resan
kom lagen om jämställt
äktenskap till Kalifornien.
Och vi tror att kärleken
kommer att vinna till slut.
(Video) I kraft av mitt ämbete
i staten Kalifornien,
och inför Gud,
förklarar jag er makar
tills döden skiljer er åt.
Ni kan kyssa varandra.
(Applåder)