Demokrati. I väst begår vi ett kolossalt misstag när vi tar den för given. Vi ser på demokratin inte som den sköra blomma den är, utan som en av möblerna i vårt samhälle. Vi har en tendens att se den som en oböjlig självklarhet. Vi tror felaktigt att kapitalism oundvikligen bringar demokrati. Det gör den inte. Lee Kuan Yew i Singapore och de som imiterar honom i Beijing har visat bortom alla rimliga tvivel att det är helt möjligt att ha en blomstrande kapitalism, enastående tillväxt, medan politiken förblir fri från demokrati. Demokratin är faktiskt på tillbakagång här hos oss, här i Europa. Tidigare i år, då jag representerade Grekland - den nyvalda grekiska regeringen - som dess finansminister i Eurogruppen, gjorde man väldigt klart för mig att vår nations demokratiska process - våra val - inte kunde tillåtas påverka den ekonomiska politik som tillämpades i Grekland. I den stunden kände jag att det inte kunde finnas en större framgång för Lee Kuan Yew, eller det kinesiska kommunistpartiet, eller för några av mina motsträviga vänner som hela tiden sa till mig att demokrati skulle bannlysas om den någonsin hotade att förändra något. Här ikväll vill jag lägga fram ett ekonomiskt argument för en autentisk demokrati. Jag vill be er ansluta er till mig i övertygelsen att Lee Kuan Yew, Kinas kommunistparti och även Eurogruppen har fel när de tror att vi kan göra oss av med demokratin - att vi behöver en autentisk och livlig demokrati. Och att utan demokrati blir våra samhällen otäckare, vår framtid dyster, och vår fantastiska nya teknologi bortkastad. På tal om slöseri, låt mig peka på en intressant paradox som hotar vår ekonomi i detta ögonblick. Jag kallar den tvillingtopparnas paradox. En topp man kan förstå - ni känner till den redan - är berget av skulder som kastat en lång skugga över USA, Europa, hela världen. Vi känner alla igen berget av skulder. Men få känner till dess tvilling. Ett berg av overksamma pengar som tillhör rika sparare och storföretag, som är för rädda för att investera i de produktiva aktiviteter som kan generera inkomsterna som man kan tillintetgöra berget av skulder med och som kan producera allt det som mänskligheten så desperat behöver, som miljövänlig energi. Låt mig ge er två siffror. Under de sista tre månaderna i USA, Storbritannien och i euroområdet har vi kollektivt investerat 3,4 biljoner dollar i varor som genererar rikedom - sådant som industrifabriker, maskiner, kontor, skolor, vägar, järnvägar, maskiner och så vidare. 3,4 biljoner låter som mycket pengar tills man jämför det med de 5,1 biljoner som skvalpar runt i samma länder i våra finansinstitut, och under samma period inte gjort något alls utom att driva upp börser och huspriser. Så ett berg av skulder och ett berg av overksamt kapital bildar tvillingtoppar som inte neutraliserar varandra genom marknadens normala funktioner. Resultatet är stagnerande löner, mer än en fjärdedel av de mellan 25 och 54 år i USA, Japan och Europa är arbetslösa. Och som ett resultat, låg aggregerad efterfrågan, som i ett oändligt kretslopp förstärker investerarnas pessimism, som i sin rädsla för låg efterfrågan skapar den genom att inte investera - precis som Oidipus far, som vettskrämd av oraklets profetia att hans son skulle växa upp och döda honom, oavsiktligt skapade de omständigheter som säkerställde att Oidipus, hans son, skulle döda honom. Detta är min tvist med kapitalism. Dess grova slöseri, allt detta overksamma kapital, borde stimuleras till att förbättra liv, utveckla mänskliga talanger, och finansiera all denna teknik, miljövänlig teknik, som är absolut nödvändig för att rädda vår planet. Har jag rätt i att tro att demokrati kan vara lösningen? Jag tror det, men innan vi går vidare, vad menar vi med demokrati? Aristoteles definierade demokrati som den konstitution där de fria och fattiga, eftersom de är i majoritet, styr regeringen. Atens demokrati uteslöt förstås för många. Kvinnor, invandrare och förstås slavarna. Men det vore ett misstag att avfärda betydelsen av antikens demokrati i Aten på grund av vem den inte omfattade. Vad som var mer relevant, och fortfarande är det när det gäller antikens demokrati i Aten, var att de fattiga arbetarna inkluderades, och de fick inte bara yttrandefrihet, utan mer avgörande fick de rätten till politiska ställningstaganden som gavs lika mycket tyngd i statens beslutsfattande. Atens demokrati varade förstås inte särskilt länge. Liksom ett klart brinnande ljus brann den fort ned. Och faktum är, att dagens liberala demokratier inte har sina rötter i antikens Aten. De har sina rötter i Magna Carta, i 1688 års Ärorika revolution, i den amerikanska författningen. Medan Atens demokrati fokuserade på den härskarlösa medborgaren och gav inflytande åt de fattiga arbetarna, är våra liberala demokratier grundade på Magna Carta-traditionen, som ändå var ett kontrakt för överheten. Faktiskt uppstod liberal demokrati först när det blev möjligt att helt separera den politiska från den ekonomiska sfären, så att den demokratiska processen helt begränsades till den politiska sfären, och lät den ekonomiska sfären - affärsvärlden, om ni så vill - som en zon fri från demokrati. Så i dagens demokratier, gav denna separation av den ekonomiska från den politiska sfären, samma ögonblick som den startade, upphov till en obeveklig, episk kamp mellan de två, där den ekonomiska sfären koloniserade den politiska sfären, och började tära på dess makt. Har ni undrat över varför politiker inte är som förr? Det är inte för att deras DNA har degenererat. (Skratt) Det är snarare för att man idag kan vara i regeringen utan att ha makt, för makten har flyttats från den politiska till den ekonomiska sfären, som är separat. Ja, jag talade om min tvist med kapitalism. Man kan se på det lite som att en grupp rovdjur är så framgångsrik i sin jakt på de byten de behöver, att de till slut svälter. På samma sätt har den ekonomiska sfären koloniserat och kannibaliserat den politiska sfären i en sådan utsträckning att den undergräver sig själv, och orsakar ekonomisk kris. Företagens makt ökar, politiska ståndpunkter nedvärderas, ojämlikhet ökar, aggregerad efterfrågan minskar, och företagsledare är för rädda för att investera sina företags kapital. Så ju mer kapitalismen lyckas ta "demos" ur demokratin, desto högre tvillingtoppar och desto större slöseri med mänskliga resurser och mänsklighetens rikedom. Så om detta stämmer måste vi återförena den politiska med den ekonomiska sfären och helst låta demos ha kontroll liksom i antikens Aten, fast utan slavar eller uteslutandet av kvinnor och invandrare. Nu är det här ingen ny idé. Den marxistiska vänstern hade den idén för hundra år sedan och det gick ju inte så bra, eller hur? Läxan vi lärde oss av Sovjets misslyckande är att det krävs ett mirakel för att de fattiga arbetarna ska få inflytande, som de hade i antikens Aten, utan att man skapar nya former av brutalitet och slöseri. Men det finns en lösning: Avskaffa de fattiga arbetarna. Kapitalismen gör det genom att ersätta lågavlönade arbetare med automater, androider, robotar. Problemet är att så länge som den ekonomiska och den politiska sfären är separerade gör automatiseringen tvillingtopparna högre, slöseriet större och de sociala konflikterna djupare, även - snart, tror jag - i länder som Kina. Så vi behöver modifiera, återförena den ekonomiska med den politiska sfären, men vi behöver göra det genom att demokratisera den återförenade sfären, annars hamnar vi i ett övervakningsgalet hyper-envälde som får filmen Matrix att framstå som en dokumentär. (Skratt) Så frågan är inte om kapitalismen kommer att överleva de teknologiska uppfinningar den föder. Den mer intressanta frågan är om kapitalismen kommer att följas av något i stil med en Matrix-artad dystopi eller något som ligger närmare Star Treks samhälle, där maskiner tjänar människan och människan lägger sin energi på att utforska universum och hålla långa debatter om livets mening i något antikt Aten-liknande high-tech forum. Jag tror vi har råd att vara optimistiska. Men vad krävs, hur skulle det se ut, att ha denna Star Trek-liknande utopi istället för en Matrix-liknande dystopi? I praktiska termer, låt mig helt kort ge er ett par exempel. Föreställ er att det på företagsnivån finns en kapitalmarknad där man tjänar kapital allt eftersom man arbetar, och där kapitalet följer med en från ett jobb till nästa, från ett företag till nästa, och att företaget - oavsett vilket man arbetar för vid det tillfället - enbart ägs av de som arbetar där just då. Då kommer all inkomst från kapital, från vinster, och själva lönekonceptet kommer att bli föråldrat. Ingen mer separation mellan de som äger men inte arbetar i företaget och de som arbetar i men inte äger företaget; ingen mer dragkamp mellan kapital och arbetskraft; inget stort mellanrum mellaninvestering och besparing; faktiskt inga enorma tvillingtoppar. På den globalpolitiska ekonomins nivå, föreställ er ett ögonblick att våra nationella valutor har en fritt flytande växelkurs, med en universell, global digital valuta, utgiven av den Internationella valutafonden, G20, å hela mänsklighetens vägnar. Föreställ er också att all internationell handel sker i denna valuta - låt oss kalla den "kosmos" - i enheter av kosmos - och att alla regeringar är överens om att betala till en gemensam fond en summa kosmos-enheter i proportion till varje lands handelsunderskott eller handelsöverskott. Och föreställ er att den fonden används för att investera i miljövänlig teknologi, särskilt i de delar av världen där det är ont om resurser till investering. Detta är ingen ny idé. Det är i princip vad John Maynard Keynes föreslog vid Bretton Woods-konferensen 1944. Problemet är att då hade de inte teknologin för att genomföra det. Nu har vi den, särskilt om vi får en återförenad politisk-ekonomisk sfär. Världen jag beskriver för er är samtidigt libertarian eftersom den prioriterar inflytande för individen, marxistisk, eftersom den förflyttar uppdelningen mellan kapital och arbetskraft till historiens skräphög och keynesiansk, globalt keynesiansk. Men viktigast av allt; Det är en värld där vi kan föreställa oss en autentisk demokrati. Kommer en sådan värld att gry? Eller kommer vi sjunka ner i en Matrix-liknande dystopi? Svaret finns i det politiska val vi kollektivt kommer att göra. Det är vårt val, och vi borde göra det demokratiskt. Tack. (Applåder) Bruno Giussani: Yanis... Det var du som beskrev dig själv som en libertarian marxist. Vilken relevans har Marx analys idag? Yanis Varoufakis: Om det fanns någon relevans i vad jag just har sagt, så är Marx relevant, för hela poängen i att förena det politiska med det ekonomiska är - om vi inte gör det, kommer teknologisk innovation att skapa en så stor minskning av aggregerad efterfrågan, det som Larry Summers kallar sekulär stagnation. I och med att denna kris sprids från en del av världen, som den gör nu, kommer den inte bara att destabilisera våra demokratier, utan även den växande del av världen som inte är så pigg på liberal demokrati. Så om denna analys stämmer är Marx absolut relevant. Men det är också Hayek, därför är jag en libertarian marxist, det är Keynes också, så därför är jag totalt förvirrad. (Skratt) BG: Just det, och det är nog vi också nu. (Skratt) (Applåder) YV: Om man inte är förvirrad tänker man inte, eller hur? BG: Det där lät väldigt grekiskt filosofiskt - YV: Det var faktiskt Einstein - BG: Du nämnde Singapore och Kina, och vid talarnas middag igår kväll yttrade du ganska starka åsikter om hur vi i väst ser på Kina. Vill du säga något om det? YV: Ja, det finns mycket hyckleri. Våra liberala demokratier ger sken av demokrati. Det är för att vi har begränsat, som jag sa tidigare, demokratin till den politiska sfären medan vi låter den sfär där allt händer - den ekonomiska sfären - vara helt fri från demokrati. På ett sätt, om jag får provocera lite, är dagens Kina närmast 1800-talets Storbritannien. Kom ihåg att vi brukar associera liberalism med demokrati - ett misstag historiskt sett. Liberalism, liberal, det är som John Stuart Mill. John Stuart Mill var mycket skeptisk till den demokratiska processen. Så vad ni nu ser i Kina är en process som är väldigt lik den vi såg i Storbritannien under den industriella revolutionen, särskilt övergången från den första till den andra. Och att kritisera Kina för att de gör det man gjorde i väst på 1800-talet är rent hyckleri. BG: Jag är säker på att många här är nyfikna på dina erfarenheter som Greklands finansminister tidigare i år. YV: Jag visste det... BG: Ja. BG: Sex månader senare, hur ser du på det första halvåret? YV: Väldigt spännande, ur ett personligt perspektiv, och en stor besvikelse, eftersom vi hade en chans att ge euroområdet en omstart. Inte bara Grekland, euroområdet. Att gå ifrån självbelåtenheten och det eviga förnekandet av den enorma - och det finns en enorm arkitektonisk förkastningslinje som går genom euroområdet, som är ett enormt hot mot hela EU-processen. Vi hade en möjlighet baserad på det grekiska programmet - som förresten var det första programmet som manifesterade detta förnekande - att rätta till detta. Och tyvärr valde makthavarna i euroområdet i eurogruppen, att bibehålla förnekandet. Men ni vet vad som händer. Detta är Sovjetunionens erfarenhet. När man försöker hålla liv i ett ekonomiskt system som arkitektoniskt inte kan överleva, genom politisk vilja och genom totalitarism, kan man kanske förlänga det, men när förändringen sker blir den abrupt och katastrofal. BG: Vilken sorts förändring förutspår du? YV: Jag betvivlar inte att om vi inte ändrar arkitekturen av euroområdet, har euroområdet ingen framtid. BG: Begick du misstag som finansminister? YV: Varje dag. BG: Till exempel? YV: Alla som ser tillbaka - (Applåder) Nej, men seriöst. Om en finansminister, eller vilken minister som helst, efter sex månader i jobbet säger, särskilt i en så stressfylld situation, att de inte begått några misstag är de farliga människor. Jag gjorde förstås misstag. Det största misstaget var att skriva på ansökan om en förlängd låneöverenskommelse i slutet på februari. Jag trodde att det fanns genuint intresse från fordringsägarnas sida att vara överens. Det fanns det inte. De var bara intresserade av att krossa vår regering, bara för att de inte ville behöva handskas med den arkitektoniska förkastningslinje som går genom euroområdet. Och eftersom de inte ville medge att de i fem år hade tillämpat ett katastrofalt program i Grekland. Vi förlorade en tredjedel av vår nominella BNP. Det är värre än den stora depressionen. Och ingen har trätt fram från trojkan av långivare som tvingade fram denna policy för att säga, "Det här var ett kolossalt misstag". BG: Trots allt detta, och trots den aggressiva diskussionen, verkar du fortfarande ganska pro-Europa. YV: Absolut. Min kritik av EU och euroområdet kommer från någon som lever och andas Europa. Min största rädsla är att euroområdet inte ska överleva. För om det inte gör det, kommer centrifugalkrafterna som släpps lösa att vara demoniska, och de kommer att förstöra EU. Och det vore katastrofalt inte bara för Europa utan för hela den globala ekonomin. Vi är troligtvis den största ekonomin i världen. Och om vi tillåter oss själva att falla in i samma mönster som postmodernismens 30-tal, vilket verkar vara vad vi gör, så blir det till skada för framtiden för både européer och icke-européer. BG: Vi hoppas verkligen att du har fel där. Yanis, tack för att du kom till TED. YV: Tack. (Applåder)