Helt ärligt, om min personlighet,

jag är inte någon lipsill,

Men med tanke på min karriär 
så har det varit bra.

Jag är en civilrättsadvokat,

och jag har sett
fruktansvärda saker i världen.

Jag började min karriär 
med fall av polisvåld USA.

Och 1994 skickades jag till Rwanda

för att bli chef för FN:s 
utredning av folkmord.

Det visade sig att tårar
inte är till någon hjälp

när man försöker utreda ett folkmord.

De saker jag var tvungen att se,
och känna och ta i

var helt avskyvärda.

Det jag kan säga är följande:

att Rwandas folkmord

var ett av världens största misslyckanden
gällande vanlig medmänsklighet.

Det engelska ordet, "compassion",
kommer från två latinska ord;

cum passio, som betyder 
"att lida med."

Och de saker som jag såg och upplevde

i Rwanda när jag kom nära
mänskligt lidande,

kunde faktiskt, tidvis, 
röra mig till tårar.

Men jag bara önskar att jag,
och resten av världen,

hade blivit berörda tidigare.

Och inte bara till tårar,

utan till att faktiskt stoppa folkmordet.

Nu, som en kontrast,
jag har också varit inblandad

i en av världens största 
medmänskliga framgångar.

Och det är kampen mot global fattigdom.

Det är en kamp som troligtvis 
har omfattat alla oss här.

Jag vet inte om din första kontakt

kan ha varit refrängen
till "We are the World,"

eller kanske en bild av ett fadderbarn
på er kylskåpsdörr,

eller kanske en födelsedag
där du donerade till rent vatten.

Jag kommer inte riktigt ihåg
vad min första möte med fattigdom var

men jag kommer ihåg 
det mest skakande.

Det var när jag träffade Venus -

hon är en mamma från Zambia.

Hon har tre barn och hon är änka.

När jag träffade henne, 
hade hon gått två mil

i de enda kläder hon ägde,

för att komma till huvudstaden
för att dela med sig av sin historia.

Hon satt med mig i timmar,

och guidade mig in i världen av fattigdom.

Hon beskrev hur det var när kolet i spisen

slutligen blev helt kallt.

När den sista droppen
av matlagningsolja till sist tog slut.

När det sista av maten,
trots alla hennes ansträngningar,

tog slut.

Hon var tvungen att se 
sin yngsta son, Peter,

lida av undernäring,

när hans ben långsamt kröktes 
till oanvändbarhet.

Hur hans ögon blev dimmiga och mörknade.

Och slutligen hur Peter blev helt kall.

I över 50 år, har historier som denna
berört oss till medmänsklighet.

Vi, vars barn har massor att äta.

Och vi berörs inte bara till 
att bry oss om fattigdom,

utan faktiskt till att försöka
göra en insats för att stoppa lidandet.

Visst kan man kritisera och säga 
att vi inte gjort tillräckligt,

och att det som vi har gjort
inte har varit effektivt nog,

men sanningen är den här:

Kampen mot global fattigdom
är troligtvis den största,

och mest långvariga manifestationen
av mänskligt medlidande

i vår arts historia.

Och nu vill jag dela med mig 
av en ganska omskakande insikt

som kanske för alltid kommer att ändra 
ert sätt att se på den kampen.

Men låt mig börja med det 
som ni troligtvis redan vet.

För trettiofem år sedan, när jag skulle
tagit examen från high school,

berättade de för oss att 40 000 barn
dog varje dag på grund av fattigdom.

Idag är den siffran nere på 17 000.

Alldeles för många, naturligtvis,

men det innebär att varje år,

är det åtta miljoner barn
som inte måste dö av fattigdom.

Dessutom har antalet människor i vår värld

som lever i extrem fattigdom,

som definieras av att man lever av 
under 1,25 dollar om dagen,

minskat från 50 procent,

till endast 15 procent.

Detta är ett rejält framsteg,

och det överträffar allas förväntningar 
om vad som är möjligt.

Och jag tror att du och jag,

jag tror, helt ärligt, att vi kan 
känna oss stolta och uppmuntrade

av att se att medlidande
faktiskt har kraften

att lyckas stoppa lidandet för miljoner.

Men här är den delen som du 
kanske inte hör så mycket om.

Om du flyttar fattigdomsgränsen 
upp till två dollar om dan,

visar det sig att 
samma två miljarder människor

som var fast i den svåra fattigdomen
när jag gick på high school,

fortfarande är fast där,

35 år senare.

Så varför är så många miljarder människor 
fortfarande fast i så svår fattigdom?

Nå, låt oss tänka på Venus en stund.

I årtionden har min fru och jag
blivit berörda av vanligt medlidande

till att ha fadderbarn, 
till att finansiera mikrolån,

till att stötta generösa hjälpinsatser.

Men innan jag faktiskt 
hade pratat med Venus,

hade jag ingen aning om
att ingen av dessa åtgärder

faktiskt tog itu med varför
hon var tvungen att se sin son dö.

"Vi klarade oss bra," sa Venus,

"tills Brutus ställde till med bråk."

Brutus är Venus granne
och "ställa till med bråk"

är det som hände
dagen efter Venus man hade dött,

när Brutus bara kom och slängde ut Venus
och hennes barn från huset,

stal deras mark,
och rånade deras marknadsstånd.

Ni förstår, Venus kastades in
i fattigdom på grund av våld.

Och sedan slog det mig, förstås,

att inga av mina barns faddergåvor,
inga av mikrolånen,

inga av de traditionella 
fattigdomsprogrammen

kunde stoppa Brutus,

eftersom de inte var gjorda för det.

Detta stod ännu mer klart för mig 
när jag träffade Griselda.

Hon är en fantastisk ung flicka
som bor i en väldigt fattigt område

i Guatemala.

En av de saker som vi lärt oss genom åren

är att den kanske mest kraftfulla åtgärden

som Griselda och hennes familj kan göra

för att få ut dem ur fattigdomen

är att se till att hon går i skolan.

Experterna kallar detta flick-effekten.

Men när vi träffade Griselda 
gick hon inte i skolan.

Faktum var att hon sällan lämnade hemmet.

Några dagar innan vi träffade henne,

när hon gick hem från kyrkan 
med sin familj,

i fullt dagsljus,

var det män från hennes område, 
som kidnappade henne från gatan

och våldtog henne brutalt.

Ni förstår, Griselda hade
alla möjligheter att gå till skolan,

men det var helt enkelt inte säkert 
för henna att ta sig dit.

Och Griselda är inte den enda.

Runt om i världen, 
för fattiga kvinnor och flickor

från åldern 15 till 44,

för dem - som offer för vardagligt våld

som våld i hemmet och sexuellt våld -

orsakar dessa två former av våld
fler dödsfall och fall av invalidisering

än malaria, bilolyckor

och krig sammanlagt.

Sanningen är att de fattiga i världen 
är fångade i hela system av våld.

I Sydasien, till exempel,
kunde jag köra förbi riskvarnar

och se en man bära dessa 50 kilossäckar

med ris på sin magra rygg.

Men jag hade ingen aning om,
förrän senare,

att han faktiskt var en slav,

kvartvingad i riskvarnen med våld
ända sen jag gick i high school.

Årtionden av fattigdomsbekämpning

i hans område kunde aldrig rädda honom

eller någon av de andra hundra slavarna

från misshandeln
och våldtäkterna och tortyren,

från våld där inne i riskvarnen.

Faktum är att ett halvt århundrade 
av fattigdomsbekämpning

har lämnat kvar fler människor i slaveri

än någon annan tidsperiod i historien.

Experter säger att det finns ungefär 
25 miljoner människor i slaveri idag.

Det är ungefär lika många
som befolkningen i Kanada,

där vi befinner oss idag.

Detta gör att jag, efter hand, 
har börjat kalla denna våldsepidemi

för gräshoppseffekten.

Eftersom i de fattigas liv,
sköljer det över dem som en farsot

och det förstör allt.

Faktum är att när man undersöker
väldigt fattiga områden,

kommer befolkningen säga att deras 
största rädsla är den för våld.

Men notera att det våld som de fruktar

inte är våld på grund av 
folkmord eller krig,

det är vardagsvåld.

Så min första reaktion, som advokat, 
var förstås att tänka,

vi måste ju ändra alla lagarna.

Vi måste göra allt detta våld 
mot de fattiga olagligt.

Men sedan förstod jag, det är det redan.

Problemet är inte 
att de fattiga inte får lagar,

det är att de inte får 
någon brottsbekämpning.

I utvecklingsländerna,

är rättssystemen så dåliga

att FN nyligen utfärdade en rapport

som sa att "de flesta fattiga människor
lever utanför lagens beskydd."

Du och jag har helt ärligt ingen aning om

vad det skulle innebära

eftersom vi inte har upplevt det.

Fungerande brottsbekämpning
är för oss en självklarhet.

Ingenting uttrycker detta antagande bättre
än tre enkla tal; 9-1-1,

vilket förstås är numret
till alarmcentralen

här i Kanada och i USA,

där genomsnittlig svarstid
på ett polislarm

är ungefär 10 minuter.

Så vi tar detta helt för givet.

Men om det inte fanns
någon polis att skydda dig?

En kvinna i Oregon 
upplevde vad detta innebar.

Hon var ensam hemma
i sitt mörka hus en lördagskväll,

när en man

började bryta sig in i hennes hem.

Detta var hennes värsta mardröm,

eftersom den här mannen antastat henne
så hon hamnade på sjukhus

bara två veckor tidigare.

Skräckslagen lyfte hon luren 
och gjorde vad vi alla skulle gjort:

Hon ringde 991 och upptäckte
att på grund av budgetnedskärningar

i hennes region

fanns det inga poliser på helgerna.

Hör här,

Operatören: Jag har ingen att skicka dit.

Kvinnan: Ok

Operatören: Ja, naturligtvis 
om han kommer in och angriper dig,

kan du be honom ge sig av?

Eller vet du om han är påverkad eller så?

Kvinnan: Jag har redan bett honom. 
och sagt att jag skulle ringa er.

Han har brutit sig in förut, 
och antastat mig,

Operatören: Uh-huh

Kvinnan: Um, ja, och..

Operatören: Kan du lämna huset 
på ett säkert sätt?

Kvinnan: Nej, för han blockerar helt 
min enda väg ut.

Operatören: Ja, det enda jag kan göra
är att ge dig lite råd.

och ringa sheriffen imorgon.

Naturligtvis, om han kommer in 
och tyvärr har ett vapen

eller försöker skada dig fysiskt,
då är det en annan sak.

Du vet, sheriffens kontor 
fungerar inte där uppe.

Jag har ingen att skicka.

Gary Haugen: Tragiskt nog
blev kvinnan inne i det huset

brutalt överfallen, strypt och våldtagen

eftersom detta är vad det innebär 
att leva utanför lagens ramar.

Och det är där som miljarder 
av våra fattigaste befinner sig.

Vad innebär det?

Om en man utsätter ett fattigt barn
för sexuella övergrepp i Bolivia,

är det statistiskt större risk 
att han halkar i duschen och dör

än att han någonsin hamnar 
i fängelse för det brottet.

Om man förslavar 
en fattig människa i Sydasien,

är det större risk 
att träffas av blixten

än att någonsin hamna i fängelse
för det brottet.

Så epidemin med vardagsvåld, 
den bara rasar vidare.

Och det förstör våra ansträngningar 
att hjälpa miljarder människor

ut ur deras två-dollar-om-dagen helvete.

För siffrorna ljuger inte.

Det visar sig att oavsett vilka saker 
och tjänster man ger

till de fattiga,

om man inte kan hindra
de våldsamma översittarna

från att ta allt ifrån dem,

så kommer man bli besviken på 
den långsiktiga effekten av insatserna.

Så man skulle kunna tro
att sönderfallet av brottsbekämpningen

i u-länder skulle vara 
en prioriterad fråga

i den globala kampen mot fattigdom.

Men det är det inte.

Revisorer för internationell bistånd

kunde inte se

att ens en procent av biståndet
gick till att skydda de fattiga

från det vardagliga våldets laglösa kaos.

Och helt ärligt, när vi talar
om våld mot fattiga,

sker det på det mest absurda sätt.

En färskvattensorganisation
berättar en hjärtskärande historia

om flickor som våldtas på vägen 
för att hämta vatten,

och hyllar lösningen av en ny brunn

som drastiskt kortar deras väg.

Slut på historien.

Men inte ett ord om våldtäktsmannen
som fortfarande finns bland dem.

Om en ung kvinna 
på ett av våra universitet

blev våldtagen då hon gick
till biblioteket,

skulle vi inte hylla lösningen

att flytta biblioteket
närmre studenthemmet.

Men ändå, av någon anledning, 
är detta okej för fattiga människor.

Om sanningen ska fram,
vet inte traditionella experter

i ekonomiskt utveckling
och fattigdomsbekämpning,

hur de ska lösa problemet.

Så vad händer?

De pratar inte om det.

Men den mer grundläggande orsaken

till att brottsbekämpning
för de fattiga i u-länderna

är så åsidosatt,

beror på att de människor
i u-länderna som har pengar

inte behöver det.

Jag var på Världsekonomiskt forum
för ett tag sedan

och talade med företagsledare
som har enorma företag i u-länder

och jag frågade dem,

"Hur gör ni för att skydda all er personal
och egendom från allt våld?"

Och de tittade på varandra, 
och sa i princip unisont,

"Vi köper det."

Privata säkerhetsstyrkor i u-länderna

är nu fyra, fem, sju gånger så stor 
som den offentliga poliskåren.

I Afrika

är kontinentens största arbetsgivare
nu privata säkerhetsbolag.

Så de rika kan betala för säkerhet
och fortsätta att bli rikare,

men de fattiga kan inte betala
och de lämnas totalt oskyddade

och de fortsätter att slås till marken.

Detta är fullständigt skandalöst.

Och det behöver inte vara så här.

En sönderfallen poliskår kan fixas.

Våld kan stoppas.

Nästan alla rättssystem,

börjar som brutna och korrupta,

men de kan förvandlas
med stora insatser och engagemang.

Vägen framåt är faktiskt ganska klar.

Nummer ett: Vi måste
börja göra våldsbekämpningen

till en självklarhet
i kampen mot fattigdom.

I själva verket, varje samtal
om global fattigdom

som inte omfattar problemet
med våld måste anses som oseriöst.

För det andra, vi måste verkligen
börja satsa resurser

och dela med oss av expertis
för att stödja u-länderna

när de skapar nya, 
offentliga rättssystem,

inte privata säkerhetsbolag,

som ger alla en möjlighet till säkerhet.

Dessa förändringar är faktiskt möjliga

och de sker idag.

För en tid sedan finansierade
Gates Foundation ett projekt

i den näst största staden i Filippinerna,

där lokala opinionsbildare
och den lokala polisen

kunde förändra den korrumperade polisen 
och rättsväsendet så drastiskt

att man på bara fyra korta år

märkbart kunde minska

det kommersiella sexuella våldet
mot fattiga barn med 79%.

Ni vet, med historien i backspegeln,

är det som är mest oförklarligt 
och oförlåtligt helt enkelt

när medlidandet brister.

Jag tror att en en tribunal
bestående av våra barnbarn

kommer samlas i framtiden och fråga oss,

"Mormor och morfar, var fanns ni?

Var fanns du, morfar, när judarna 
flydde från Nazityskland

och blev bortmotade från våra stränder?

Var fanns du?

Och farmor, var fanns du 
när de marscherade

med våra japansk-amerikanska grannar
till interneringslägren?

Och farfar, var fanns du 
när de misshandlade

våra afroamerikanska grannar

bara för att de försökte 
registrera sig för att rösta?"

På samma sätt, 
när våra barnbarn frågar oss,

mormor och morfar, var fanns ni

när två miljarder av världens fattigaste 
drunknade i ett laglöst kaos

av vardagsvåld?"

Jag hoppas vi kan säga
att vi kände medlidande,

att vi höjde våra röster,

och att vår generation blev berörda

och jobbade för att få slut på våldet.

Tack så mycket.

(Applåder)

Chris Anderson: 
Verkligen kraftfullt argumenterat.

Berätta lite om några saker

som faktiskt har hänt med, 
till exempel, utbildning av polisen.

Hur svårt är det?

GH: En av de härliga sakerna 
som börjar hända nu

är att kollapsen av dessa system
och dess konsekvenser är tydliga.

Det finns nu faktiskt
politisk vilja att göra det.

Nu behöver man bara investera resurser
och förflytta expertis.

Det kommer bli
en politisk viljekamp också,

men det är segrar som kan vinnas,

vi har gjort det i några fall 
runt om i världen

med International Justice Mission 
som är väldigt uppmuntrande.

CA: Berätta för oss
vad det skulle kosta i ett land

för att göra en märkbar skillnad 
för t.ex. polisen -

Jag vet att det endast är en del.

GH: I Guatemala, till exempel, 
startade vi ett projekt

med den lokala polisen 
och domstolen, åklagare,

för att fortbilda dem så de effektivt
kan driva dessa fall.

Och vi har sett åtal
mot förövare av sexuellt våld

öka med mer än 1000 procent.

Detta projekt har blivit
blygsamt finansierat

med ca 1 miljon dollar per år,
och den effekt du kan få för din insats

i form av följdeffekter i ett rättssystem
som skulle kunna fungera

med rätt utbildning,
motivation och ledning,

och i dessa länder, 
framför allt medelklassen

som märker att det inte är hållbart

med denna instabilitet
och fullständiga privatisering av säkerhet

tror jag att det finns en möjlighet, 
en öppning för förändring.

CA: Men för att detta ska ske, 
måste man granska varje del i kedjan -

polisen, vem mer?

GH: Det är grejen med brottsbekämpning,

det börjar med polisen,

de är i frontlinjen för rättvisan,

men de lämnar över det till åklagarna,

och åklagarna lämnar över det 
till domstolarna,

och offren för våldet måste få stöd
av socialtjänsten

genom hela processen.

Så man måste angripa det på ett sätt 
som för dem samman.

Förr har det funnits lite utbildning 
av domstolarna

men de får skrala bevis från polisen,

eller en liten polisinsats
som berör narkotika eller terrorism

men ingenting som handlar om
att ge den fattiga människan

en bra brottsbekämpning,

så det handlar om att få ett samarbete,

och det finns folk
i väldigt fattiga områden

som får uppleva rättvisa precis som vi,

vilket vi inte alltid upplever
som helt perfekt, så klart,

men oj du, det är en skön känsla 
att du kan ringa 911

och kanske någon kommer och skyddar dig.

CA: Jag tycker du gjort
ett fantastiskt jobb

med att uppmärksamma detta för världen

både med din bok och här idag.

Tack så mycket. Gary Haugen.

(Applåder)