Du har hört talas om IQ, din allmänna intelligens, men vad är din Psy-Q? Hur mycket vet du om vad som driver dig, och hur bra är du på att förutse människors beteende eller ditt eget? Och hur mycket av vad du tror dig veta om psykologi är fel? Låt oss gå igenom tio i topp-listan över psykologimyter. Du har förmodligen hört sägas att när det gäller psykologi, är det nästan som om män är från Mars och kvinnor från Venus. Men hur olika är män och kvinnor egentligen? Vi tar reda på det genom att börja titta på något där män och kvinnor verkligen skiljer sig åt och rita upp några psykologiska könsskillnader på samma skala. En sak där män och kvinnor skiljer sig åt är hur långt de kan kasta en boll. Om vi tittar på data för män här, så ser vi vad som kallas en normalfördelningskurva. Ett fåtal män kan kasta jättelångt och ett fåtal inte alls långt, de flesta kastar medellångt. Kvinnor har samma fördelning, men det är faktiskt en rätt stor skillnad. Medelmannen kan kasta en boll längre än ungefär 98 procent av kvinnorna. Låt oss nu titta på hur några psykologiska könsskillnader ser ut på samma standardiserade skala. Psykologer säger att män har bättre rumsuppfattning än kvinnor - som att läsa kartor till exempel - och det är sant, men låt oss se efter hur stor skillnaden är. Den är pytteliten; kurvorna överlappar nästan varandra. Det är faktiskt så att medelkvinnan är bättre än 33 procent av alla män, och såklart, om det vore 50 procent, så skulle de två könen vara helt jämbördiga. Det är värt att komma ihåg att den här skillnaden och nästa i princip är de största psykologiska könsskillnaderna som upptäckts inom psykologin. Här kommer nästa. Psykologer säger att kvinnor är bättre än män på språk och grammatik. Här är resultatet av ett standardiserat grammatikprov. Där är kvinnorna. Där har vi männen. Återigen, kvinnor är i genomsnitt bättre, men kurvorna är så nära varandra att 33 procent av männen är bättre än medelkvinnan, och återigen, om det vore 50 procent så skulle det innebära total jämbördighet mellan könen. Det handlar alltså inte om Mars och Venus. Utan snarare om Mars och Snickers; de är i princip likadana, förutom att en kanske innehåller lite mer nötter. När du bakar en kaka, föredrar du att använda en kokbok med bilder? Ja, några. Att ha en vän som berättar hur du ska göra? Eller att försöka och hitta på själv allteftersom? Ganska många där. Om du svarade A betyder det att du är en visuell inlärare och lär dig bäst när information presenteras visuellt. Svarade du B så är du en auditiv inlärare, du lär dig bäst när information presenteras i hörbart format. Och om du svarade C, är du en kinestetisk inlärare, du lär dig bäst när du gör saker med händerna. Förutom förstås, vilket ni nog har gissat, att det inte är så, eftersom hela grejen är en myt. Lärstilar är påhittade och stöds inte av vetenskapliga bevis. Vi vet detta eftersom det i kontrollerade studier, där inlärare får material att lära sig antingen av den typ de föredrar eller av motsatt typ, så har det ingen betydelse för mängden information de minns. Och tänker man på det en sekund, så är det uppenbart att det måste vara så. Det är uppenbart att det bästa presentationsformatet inte beror på dig utan på vad du försöker lära dig. Skulle du kunna lära dig att köra bil bara genom höra någon berätta hur man gör, utan kinestetisk erfarenhet? Skulle du kunna lösa ekvationssystem genom att gå genom dem i huvudet, utan att skriva ner dem? Skulle du kunna plugga för arkitekturtentamen med modern dans ifall du är en kinestetisk inlärare? Nej, det du behöver göra är att matcha läromaterialet till presentationsformatet, inte till dig. Jag vet att många av er går i gymnasiet och nyligen har fått era GCSE-resultat. Om det inte blev som ni hade hoppats, kan ni inte skylla på er inlärningsstil, men ni kan ju fundera på att skylla på era gener. Det här handlar om att en studie vid University College London nyligen upptäckte att 58 procent av variationen mellan studenter och deras GCSE-resultat beror på genetiska faktorer. Det låter som en väldigt exakt siffra, hur vet man det? Jo, när man vill lista ut de relativa bidragen från gener och miljö, kan man göra en tvillingstudie. Enäggstvillingar delar 100 procent av sin miljö och 100 procent av sina gener, medan tvåäggstvillingar delar 100 procent av sin miljö, medan de som vilka andra syskon som helst, bara delar 50 procent av generna. Så genom att jämföra likheten i GCSE-resultat hos enäggstvillingar och tvåäggstvillingar, och lägga till lite matte, kan man få en idé om hur mycket variation och prestation beror på miljön och hur mycket som är genetiskt. Och det visar sig att ungefär 58 procent är genetiskt. Så det här är inte för att undergräva det jobb ni och era lärare har gjort. Fick ni inte de GCSE-resultat ni hade hoppats på, så kan ni alltid försöka skylla på era föräldrar, i alla fall deras gener. Det ni inte ska skylla på är att vara en vänsterhjärnad eller högerhjärnad inlärare, för återigen, det är en myt. Myten är att den vänstra hjärnhalvan är logisk, bra på ekvationer och sånt, och den högra hjärnhalvan är mer kreativ, så den är bättre på musik. Men det är en myt, för nästan allt du gör medför att nästan alla delar av hjärnan pratar med varandra, även vardagliga saker som att ha en normal konversation. Men en anledning till att denna myt har överlevt kan vara att den innehåller ett korn av sanning. En närliggande version av myten är att vänsterhänta personer är mer kreativa än högerhänta, vilket verkar vettigt eftersom hjärnan styr den motsatta handen, så hos vänsterhänta personer är höger hjärnhalva något mer aktiv än vänster hjärnhalva, och idén är att den högra hjärnhalvan är mer kreativ. Nu är det ju inte sant i sig att vänsterhänta personer är mer kreativa än högerhänta personer. Det är däremot sant att dubbelhänta personer, personer som använder båda händerna för olika bestyr, är mer kreativa tänkare än enhänta personer, eftersom dubbelhänthet innebär att hjärnhalvorna pratar väldigt mycket med varandra, något som verkar vara en del i kreativt och flexibelt tänkande. Myten om den kreativa vänsterhänte kommer från det faktum att dubbelhänthet är vanligare hos vänsterhänta än hos högerhänta, så det finns ett korn av sanning i idén om kreativa vänsterhänta, men bara ett korn. En besläktad myt som ni förmodligen hört är att vi bara använder 10 procent av vår hjärna. Detta är, återigen, en myt. Nästan allt vi gör, även de mest vardagliga saker, använder nästan hela hjärnan. Med det sagt är det förstås sant att de flesta av oss inte använder vår hjärnkapacitet till fullo. Så vad skulle vi kunna göra för att förbättra hjärnkapaciteten? Kanske lyssna lite på Mozart. Har ni hört talas om Mozarteffekten? Tanken är att man blir smartare av att lyssna på Mozart och att det förbättrar ens IQ. Det intressanta med den här myten är att det, trots att det är en myt, finns ett korn av sanning i den. Ursprungsstudien kom fram till att deltagare som lyssnade på Mozart några minuter gjorde bättre ifrån sig på ett IQ-test än deltagare som bara suttit i tystnad. Men en uppföljningsstudie letade upp folk som gillar Mozart och sedan en annan grupp som gillade Stephen Kings skräckhistorier. Och så spelade de upp musik eller historier för deltagarna. De som föredrog Mozart före skräckhistorier fick en större IQ-boost av Mozart än av skräckhistorierna, medan de som föredrog skräckhistorierna före Mozart fick en större IQ-boost av att höra Stephen King-historier än av Mozart. Så sanningen är att om du lyssnar på något som du tycker om så piggnar du till och får en tillfällig IQ-boost inom ett smalt spektrum av uppgifter. Det finns inget som antyder att Mozartlyssnande eller skräckhistorier kommer att göra dig smartare i längden. En annan version av Mozartmyten säger att om du lyssnar på Mozart kan du bli smartare men också friskare. Tyvärr verkar detta inte vara sant för någon som lyssnade på Mozart nästan varje dag, Mozart själv, som led av gonorré, smittkoppor, reumatism, och det man tror dödade honom i slutändan, syfilis. Det antyder att Mozart kanske borde ha varit mer försiktig i sitt val av sexpartners. Men hur väljer vi en partner? En myt som ibland sprids av sociologer är att våra romantiska preferenser är en produkt av vår kultur, att de är väldigt kulturspecifika. I själva verket stöds detta inte av fakta. En berömd studie intervjuade folk från 37 olika kulturer runtom i världen, från amerikaner till zuluer, om vad de letar efter hos en partner. Och i varenda kultur runtom i världen, la männen mer vikt vid fysisk attraktivitet hos en partner än kvinnor gjorde, och i varenda kultur la kvinnorna mer vikt än män vid framåtanda och hög inkomst. I varenda kultur föredrog män kvinnor som var yngre än dem, i genomsnitt 2,66 år, tror jag det var, och i varenda kultur föredrog kvinnor män som var äldre än dem, i genomsnitt 3,42 år, vilket är varför vi har "Everybody needs a sugar daddy" här. Vi går vidare från att försöka få till det med en partner till att försöka göra mål i basket eller fotboll eller någon annan sport. Myten är att idrottsmän har turperioder; hot-hand streaks kallas de i USA eller purple patches som man säger i England, då de inte kan missa, som killen här. Men om man analyserar mönstret av träffar och missar statistiskt sett, så ser man att det nästan alltid är slumpmässigt. Hjärnan skapar mönster av slumpen. Om du singlar slant så kommer en serie av krona eller klave att dyka upp nånstans i slumpmässigheten och hjärnan gillar att se mönster där de inte finns, så vi ser dessa serier och ger dem mening, och säger, "Yeah, han är verkligen i form idag," när man faktiskt skulle få samma mönster om man såg slumpmässiga träffar och missar. Ett undantag från detta är emellertid straffskytte. En studie nyligen som tittade på straffskytte i fotboll visade att spelare i länder med dålig straffstatistik, som till exempel England, tenderar att skjuta sina straffar snabbare än länder med bättre statistik, och är som resultat av detta, troligen mer benägna att missa. Vilket väcker frågan om det finns något vi kan göra för att förbättra folks prestationer. En sak man kan tänka på att göra är att straffa folk när de missar och se om de blir bättre då. Den här idén, att bestraffning kan förbättra prestationen, är vad deltagarna trodde att de testade i Milgrams berömda inlärnings- och bestraffningsexperiment, som du nog hört talas om ifall du är psykologistudent. Historien säger att deltagarna var beredda att ge vad de trodde var dödliga elchocker till en annan deltagare som svarade fel på en fråga, bara för att någon i vit rock sa till dem att göra så. Men historien är en myt av tre orsaker. Först och främst, rocken var inte vit, den var grå. För det andra, innan studien fick deltagarna veta och de påmindes även varje gång någon uttryckte oro, att fastän elchockerna var smärtsamma, så var de inte dödliga och orsakade överhuvudtaget ingen bestående skada. För det tredje, deltagarna gav inte elchockerna bara för att någon i en rock sa till dem att göra så. När de intervjuades efter studien, sa alla deltagare att de bestämt trodde att inlärnings- och bestraffningsstudien fyllde ett vetenskapligt syfte som skulle innebära framsteg för vetenskapen till skillnad från tillfälligt, icke-dödligt obehag för deltagarna. Okej, jag har pratat i ungefär 12 minuter nu, och du har förmodligen suttit där och lyssnat på mig, analyserat mitt röstmönster och kroppsspråk och försökt lista ut om du borde bry dig om det jag säger, om jag talar sanning eller om jag ljuger, men i så fall har du förmodligen misslyckats, för trots att vi alla tror att vi kan avslöja lögnare utifrån kroppsspråk och röstmönster, så har hundratals psykologiska tester genom åren visat att vi alla, även poliser och detektiver, är lämnade åt slumpen när det gäller att upptäcka lögner utifrån kroppsspråk och röst. Intressant nog så finns ett undantag: TV-upprop efter saknade släktingar. Det är rätt enkelt att förutsäga när släktingar saknas och när de som vädjar faktiskt har mördat släktingen själva. De falska vädjarna är mer benägna att skaka på huvudet, att titta bort och att säga fel, medan äkta vädjare är mer benägna att uttrycka hopp om att personen ska återvända välbehållen samt att undvika grovt språk. De kan till exempel säga "tagen från oss" istället för "dödad". På tal om det så är det dags för mig att döda detta föredrag, men innan jag gör det vill jag, på 30 sekunder, ge er den övergripande psykologimyten. Myten är att psykologi bara är en samling av intressanta teorier, som alla säger något användbart och har något att erbjuda. Det jag hoppas ha visat er här är att det inte är sant. Det vi behöver göra är att utvärdera psykologiska teorier genom att se vilka förutsägelser de gör, oavsett om det är att Mozart gör dig smartare, att du lär dig bättre när information presenteras på ditt sätt eller vad som helst, alla dessa är empiriska förutsägelser som går att testa, och det enda sättet att nå framsteg är att testa dem mot data i kontrollerade experimentella studier. Det är bara genom att göra så som vi kan hoppas på att upptäcka vilka av dessa teorier som är understödda, och vilka, som de jag berättat om, som är myter. Tack. (Applåder)