I denna oas av intellektuella som TED utgör står jag här framför er ikväll som en expert på att dra runt tunga saker på kalla platser. Jag har lett polarexpeditioner större delen av mitt vuxna liv och förra månaden lyckades min teamkamrat Tarka L'Herpiniere och jag avsluta den mest ambitiösa expedition jag någonsin försökt mig på. Det känns faktiskt som om jag transporterats raka vägen hit från fyra månader mitt ute i ingenstans mestadels grymtandes och svärandes, direkt till TED-scenen. Så ni kan föreställa er att det har varit en inte helt sömlös övergång. En intressant bieffekt verkar vara att korttidsminnet är skadat. Så jag var tvungen att skriva stödord för att undvika för mycket grymtande och svärande under de kommande 17 minuterna. Detta är mitt första föredrag om den här expeditionen och även om vi inte sekvenserade genom eller byggde rymdteleskop är detta en berättelse om att ge allt man har för att klara av något som inte genomförts tidigare. Så jag hoppas att det kan ge dig något att fundera över. Det var en resa, en expedition i Antarktis den kallaste, blåsigaste, torraste kontinenten med högst altitud på jorden. Det är en fascinerande plats. Det är enormt. Den är dubbelt så stor som Australien en kontinent som är lika stor som Kina och Indien tillsammans. Som ett sidospår - jag har upptäckt ett intressant fenomen de senaste dagarna något jag tror Chris Hadfield kommer ta upp på TED om några år samtal som låter ungefär så här: "Åh, Antarktis. Häftigt. Min man och jag åkte till Antarktis med Lindblad när vi firade vår bröllopsdag." Eller "Åh, häftigt. Åkte ni dit för maratonloppet?" (Skratt) Vår resa var faktiskt 69 maratonlopp på rad under 105 dagar, en 290 mil lång färd till fots från Antarktis kust till Sydpolen och tillbaka igen. Under tiden slog vi rekordet för den längsta, av människan drivna, polarresan i historien med över 64 mil. (Applåder) För er som kommer från Bay Area det var samma sak som att gå härifrån till San Fransisco och sedan vända om och gå tillbaka igen. Om man talar om campingresor så var det en lång sådan och en resa jag har sammanfattat väldigt kortfattat här på de heliga sidorna i Business Insider Malaysia. [Två upptäckare överlever polarexpedition som tidigare dödat samtliga] Chris Hadfield pratade så elegant om rädsla och om oddsen för att lyckas, och även oddsen för att överleva. Av de nio personer som i historien som försökt sig på denna resa före oss har ingen tagit sig till polen och tillbaka och fem har mist livet under sina försök. Det här är Kapten Robert Falcon Scott. Han ledde det team som senast försökte sig på denna resa. Scott och hans rival Sir Ernest Shackleton ledde i över ett decenium de båda expeditioner som tävlade om att bli förste man att nå Sydpolen för att undersöka och kartlägga Antarktis inifrån, en plats vi just då hade mindre kunskap om än ytan på månen för vi kunde se månen genom teleskop. Antarktis var, för hundra år sedan, till största del outforskad. Vissa av er har hört historien. Scotts sista expedition, Terra Nova-expeditionen 1910 startade som en stor erövring i belägringsstil. Hans stora team använde ponnys, använde hundar och bensindrivna traktorer lämpade av flera, förutbestämda förråd med mat och bränsle genom vilka Scotts slutliga team på fem man skulle färdas till polen där de skulle vända om och återvända till kusten igen på sina skidor. Scott och hans slutliga team på fem man anlände till Sydpolen i januari 1912 och upptäckte att de hade förlorat mot Roald Amundsens norska team som tog sig fram med hundspann. Scotts team togs sig fram till fots. Och i över ett århundrade har denna resa varit fortsatt oavslutad. Scotts femmannateam dog på tillbakaresan. Och under det senaste decenniet har jag frågat mig själv hur det kommer sig. Hur kommer det sig att detta har fortsatt att vara den högsta ribban? Scotts team tillryggalade 257 mil till fots. Ingen har ens kommit nära det sedan dess. Så detta är högsta nivån av mänsklig uthållighet, mänsklig ansträngning och atletiska förmåga i otvivelaktigt det hårdaste klimatet på jorden. Det var som om maratonrekordet har stått kvar sedan 1912. Och någon sorts konstig och förutsägbar kombination av nyfikenhet, envishet och, antagligen hybris fick mig att tro att jag kunde vara den som skulle avsluta uppdraget. Till skillnad från Scotts expedition var vi bara två och vi startade från Antarktis kust i oktober förra året vi drog all utrustning själva en metod Scott kallade "man-hauling". När jag jämför det med att gå till San Francisco och tillbaka menar jag egentligen att det var som att dra något som väger lite mer än NFLs tyngste spelare. Våra slädar vägde 200 kilo, eller 440 pounds vardera när vi startade vilket var samma vikt som Scotts svagaste ponny drog. I början höll vi en medelhastighet på 800 meter per timme. Kanske var anledning till att ingen försökt sig på denna resa förrän nu, på mer än ett århundrade, var att ingen hade varit dum nog att ens försöka. (Skratt) Även om jag inte kan säga att vi utforskade i äkta, edvardiansk anda - vi namngav inga berg eller kartlade outforskade dalar - tror jag att vi gick på outforskat område i mänsklig anda. Om vi i framtiden kommer på att det finns ett området i hjärnan som aktiveras när vi förbannar oss själva skulle jag inte bli förvånad. (Skratt) Vi har hört att en genomsnittlig amerikan tillbringar 90% av sin tid inomhus. Vi var inte inomhus på nästan fyra månader. Vi såg ingen solnedgång heller. Det var 24-timmars dagsljus. Vi bodde rätt spartanskt. Jag bytte underkläder tre gånger på 105 dagar och Tarka och jag delade på nio m² tältduk. Men vi hade en del teknisk utrustning som Scott aldrig hade kunnat föreställa sig. Och vi bloggade live varje kväll från tältet via en bärbar dator och en specialgjord satellitsändare allt drevs av solenergi: vi hade en böjbar solpanel på tältet. Och skrivandet var viktigt för mig. Som barn blev jag inspirerad av skrivna berättelser om äventyr och upptäckter jag tror att vi alla den här veckan har sett betydelsen och kraften i historieberättande. Visst, vi hade utrustning från 2000-talet men verkligheten är att de utmaningar Scott stod inför var samma som vi stod inför: utmaningarna med vädret och det Scott kallade glid mängden friktion mellan slädarna och snön. Den lägsta kylan i vinden som vi utsattes för var runt -50 C och vi hade ingen sikt, det som kallas för flatljus under större delen av vår resa. Vi tog oss upp och ner för en av de största och farligaste glaciärerna i världen, Beardmoreglaciären. Den är 177 km lång; dess yta är till stor del täckt av s.k. blåis. Ni kan se dess vackra, skimrande och stålhårda, blåa yta täckt av tusen och åter tusen skrevor dessa djupa håligheter i glaciärisen kan vara upp till 60 m djupa. Flygplan kan inte landa här så vi var i störst fara när vi i princip hade minst möjlighet att kunna bli räddade. Vi tog oss till Sydpolen efter 61 dagar till fots en dag försenade till följd av dåligt väder men tyvärr vad det något av ett antiklimax. Det finns en permanent, amerikansk bas där: Amundsen-Scotts sydpolsstation på Sydpolen. De har en mindre landningsbana, en kantin de har varma duschar de har ett postkontor, en souvenirbutik en basketplan som även fungerar som biograf. Det är lite annorlunda idag och det finns även massor med skräp där. Jag tycker det är fascinerande att människor kan leva 365 dagar om året med hamburgare, varma duschar och biografer med det verkar skapa en hel del tomma pappkartonger. Ni kan se till vänster i det här fotot kvadratkilometer med skräp som väntar på att flygas ut från Sydpolen. Men det finns en stolpe på Sydpolen och vi tog oss dit till fots, utan assistans utan hjälp, på den svåraste rutten 145 mil på rekordtid med mer vikt i släptåg än någon i historien. Om vi hade slutat där och flugit hem vilket hade varit det uppenbart smartaste att göra så hade mitt föredrag slutat här och det hade slutat ungefär så här: Om du har rätt personer omkring dig, rätt verktyg och rätt utrustning om du har tillräckligt stark tro på dig själv och är tillräckligt envis så är vad som helst möjligt. Men sedan vände vi tillbaka och det är nu det börjar bli intressant. Högt upp på den antarktiska platån över 3 000 m, det var väldigt blåsigt, kallt och torrt, var vi helt slutkörda. Vi hade tillryggalagt 35 maraton och vi var bara halvvägs vi hade ett skyddsnät så klart med flygplan och satellittelefoner en direktsänd 24-timmarssändare som inte fanns tillgängligt för Scott men så här i efterhand istället för att göra våra liv enklare tillät skyddsnätet oss faktiskt att minimera marginalerna att röra oss väldigt nära gränsen för våra egna begränsningar. Och det är en utomordentlig form av tortyr att trötta ut dig själv till svältgränsen dag efter dag samtidigt som du drar en släde full med mat. I åratal har jag skrivit säljande brev till sponsorer om att tänja på gränserna för människans uthållighet men i sanningens namn var det en mycket skrämmande situation att befinna sig i. Innan vi tog oss till polen hade vi under två veckor en nästintill ständig motvind som sinkade oss. Därför åt vi under flera dagar halva matransoner. Vi hade en bestämd mängd mat i slädarna för resan så vi försökte få det att räcka genom att begränsa vårt intag till hälften av de kalorier vi borde fått i oss. Till följd av detta hamnade vi båda på en låg blodsockernivå, vi hade lågt blodsocker dag efter annan och blev mer mottagliga för den extrema kylan. Tarka tog denna här bilden av mig en kväll efter att jag nästan svimmat av nerkylning. Vi båda hade perioder där vi var nerkylda, något jag aldrig upplevt förut, vilket gjorde en väldigt ödmjuk. Hur mycket du än vill tro, precis som jag gör att du är den typen av person som inte ger upp att du kör på tills du stupar när du är nerkyld har du inte mycket till val. Man blir fullständigt utslagen. Det är som att vara en full tvååring. Man blir helt oduglig. Jag minns att jag bara ville lägga mig ner och avbryta. Det var en märklig, märklig känsla och att bli så försvagad kom som en verklig överraskning för mig. Och sedan tog maten helt slut 75 km ifrån vårt första förråd som vi placerat ut på vår utresa. Vi la ut 10 förråd med mat helt enkelt begravde mat och bränsle för tillbakaresan - bränslet var till fältköket så att vi kunde smälta snö till vatten - och jag tvingades ta beslutet att kalla på ett stödplan ett flygplan som släppte av mat för åtta dagar så att vi överlevde det glappet. Det tog 12 timmar för dem att nå oss från andra sidan av Antarktis. Att kalla in det planet var ett av de svåraste besluten jag behövt ta. Och jag låter som en lurendrejare när jag står här med en mage. Jag har gått upp över 13 kg de senaste tre veckorna. Att vara så hungrig har lämnat ett intressant, mentalt ärr vilket betyder att jag har vräkt i mig av alla hotellbufféer jag kunnat hitta. (Skratt) Men vi var verkligen hungriga och i rätt så dåligt skick. Jag ångrar inte en sekund att jag kallade på planet för jag står fortfarande här, levande med alla fingrar i behåll och berättar det här. Men att få utomstående hjälp så där var aldrig en del av planen och det är något som mitt ego fortfarande kämpar med. Det här var den största drömmen jag någonsin haft och den var så nära perfekt. På vägen tillbaka ner till kusten gick våra isbroddar - det är spikarna på skorna som vi har för att ta oss över blåisen på glaciären - sönder på Beardmores topp. Vi hade fortfarande 16 mil att gå ner på väldigt hal, stenhård blåis. De behövde lagas nästan varje timme. För att ge er en känsla av perspektiv här ser man ner mot Beardmoreglaciärens öppning. Hela Manhattan skulle få plats i glipan vid horisonten. Det är över tre mil mellan Mount Hope och Mount Kiffin. Jag har aldrig känt mig så liten som i Antarktis. När vi tagit oss ner till glaciärens öppning upptäckte vi att nyfallen snö hade täckt över alla de dussintals djupa skrevorna. En av Shackletons män beskrev denna typ av terräng som att gå över ett glastak över en järnvägsstation. Vi ramlade igenom fler gånger än jag kan komma ihåg oftast bara genom att en skida eller en känga gick igenom snön. Ibland sjönk vi ner hela vägen upp till armhålorna men som tur var aldrig längre än så. Och för mindre än fem veckor sedan, efter 105 dagar, tog vi oss över denna märkligt olycksbådande mållinje, Rossöns kust på den nyzeeländska sidan av Antarktis. man kan se isen i förgrunden och den här typen av vassa berg bakom. Bakom oss låg ett orört skidspår på nästan 290 mil. Vi gjorde den längsta polarresan någonsin till fots något jag drömt om att göra i över ett årtionde. Och när jag ser tillbaka står jag fast vid allt jag har sagt genom åren om betydelsen av mål och beslutsamhet och tron på sig själv men jag måste också erkänna att jag inte hade funderat så mycket på vad som händer när man uppnår det där målet som upptar all ens tid som man ägnat största delen av sitt vuxna liv åt och faktum är att jag fortfarande försöker funderat ut det. Som sagt, det finns väldigt få ytliga tecken på att jag har varit iväg. Jag har gått upp 13,5 kg. Jag har några svaga ärr efter köldskador, troligen täckta med smink. Jag har ett på näsan, ett på varje kind från skidglasögonen men på insidan är jag en helt annan person. Om jag ska vara ärlig blev jag så utmanad och djupt ödmjuk av Antarktis att jag har svårt att tro att jag någonsin kommer kunna beskriva det i ord. Jag kämpar fortfarande med att få ordning på mina tankar. Att jag står här och berättar detta är bevis på att vi alla kan uträtta stordåd genom ambition, genom passion genom ren envetenhet genom att vägra avbryta att om du drömmer om något tillräckligt mycket, som Sting sa, kommer det verkligen slå in. Men när jag står här vill jag också säga att: "Vet du vad, den där klichén om att resan ibland är viktigare än målet?" Det ligger något i det. Ju närmare jag kom mållinjen, den där ojämna, klippiga kusten på Rossön desto mer började jag inse att den största lärdomen den här väldigt långa, väldigt svåra vandringen antagligen försöker lära mig är att lycka inte är en mållinje. Utan för oss människor perfektionismen som så många av oss verkar drömma om kanske aldrig går att uppnå och om vi inte kan känna oss nöjda här, idag, nu, på våra resor mitt i all röra och den strävan vi alla har i oss de lösa trådarna, de halvt genomförda att-göra-listorna, de där jag-kan-göra-bättre-nästa-gång då kanske vi aldrig riktigt upplever det. Många människor har frågat mig, vad är nästa steg? Just nu är jag väldigt nöjd med att bara återhämta mig, gärna framför hotellbuffén. (Skratt) Men som Bob Hope uttryckte det: "Jag känner mig väldigt ödmjuk men jag tror att jag har karaktär nog att stå emot." (Skratt) Tack så mycket. (Applåder)