I denna oas av intellektuella
som TED utgör
står jag här framför er ikväll
som en expert på att dra runt
tunga saker på kalla platser.
Jag har lett polarexpeditioner
större delen av mitt vuxna liv
och förra månaden lyckades
min teamkamrat Tarka L'Herpiniere och jag
avsluta den mest ambitiösa expedition
jag någonsin försökt mig på.
Det känns faktiskt som om
jag transporterats raka vägen hit
från fyra månader mitt ute i ingenstans
mestadels grymtandes och svärandes,
direkt till TED-scenen.
Så ni kan föreställa er att det har varit
en inte helt sömlös övergång.
En intressant bieffekt verkar vara
att korttidsminnet är skadat.
Så jag var tvungen att skriva stödord
för att undvika för mycket
grymtande och svärande
under de kommande 17 minuterna.
Detta är mitt första föredrag
om den här expeditionen
och även om vi inte sekvenserade genom
eller byggde rymdteleskop
är detta en berättelse om
att ge allt man har för att klara av något
som inte genomförts tidigare.
Så jag hoppas att det kan ge dig
något att fundera över.
Det var en resa, en expedition i Antarktis
den kallaste, blåsigaste,
torraste kontinenten
med högst altitud på jorden.
Det är en fascinerande plats.
Det är enormt.
Den är dubbelt så stor som Australien
en kontinent som är lika stor
som Kina och Indien tillsammans.
Som ett sidospår - jag har upptäckt
ett intressant fenomen de senaste dagarna
något jag tror Chris Hadfield
kommer ta upp på TED om några år
samtal som låter ungefär så här:
"Åh, Antarktis. Häftigt.
Min man och jag åkte
till Antarktis med Lindblad
när vi firade vår bröllopsdag."
Eller "Åh, häftigt.
Åkte ni dit för maratonloppet?"
(Skratt)
Vår resa var faktiskt
69 maratonlopp på rad
under 105 dagar, en 290 mil lång färd
till fots från Antarktis kust
till Sydpolen och tillbaka igen.
Under tiden slog vi rekordet
för den längsta, av människan drivna,
polarresan i historien med över 64 mil.
(Applåder)
För er som kommer från Bay Area
det var samma sak som att gå
härifrån till San Fransisco
och sedan vända om och gå tillbaka igen.
Om man talar om campingresor
så var det en lång sådan
och en resa jag har sammanfattat
väldigt kortfattat här
på de heliga sidorna i
Business Insider Malaysia.
[Två upptäckare överlever polarexpedition
som tidigare dödat samtliga]
Chris Hadfield pratade så elegant
om rädsla och om oddsen för att lyckas,
och även oddsen för att överleva.
Av de nio personer som i historien
som försökt sig på denna resa före oss
har ingen tagit sig
till polen och tillbaka
och fem har mist livet under sina försök.
Det här är Kapten Robert Falcon Scott.
Han ledde det team som senast
försökte sig på denna resa.
Scott och hans rival Sir Ernest Shackleton
ledde i över ett decenium
de båda expeditioner som tävlade
om att bli förste man att nå Sydpolen
för att undersöka
och kartlägga Antarktis inifrån,
en plats vi just då hade mindre kunskap om
än ytan på månen
för vi kunde se månen genom teleskop.
Antarktis var, för hundra år sedan,
till största del outforskad.
Vissa av er har hört historien.
Scotts sista expedition,
Terra Nova-expeditionen 1910
startade som en stor erövring
i belägringsstil.
Hans stora team använde ponnys,
använde hundar och bensindrivna traktorer
lämpade av flera, förutbestämda förråd
med mat och bränsle
genom vilka Scotts slutliga team
på fem man skulle färdas till polen
där de skulle vända om och återvända
till kusten igen på sina skidor.
Scott och hans slutliga team på fem man
anlände till Sydpolen i januari 1912
och upptäckte att de hade förlorat
mot Roald Amundsens norska team
som tog sig fram med hundspann.
Scotts team togs sig fram till fots.
Och i över ett århundrade
har denna resa varit fortsatt oavslutad.
Scotts femmannateam
dog på tillbakaresan.
Och under det senaste decenniet
har jag frågat mig själv
hur det kommer sig.
Hur kommer det sig att detta
har fortsatt att vara den högsta ribban?
Scotts team tillryggalade
257 mil till fots.
Ingen har ens kommit
nära det sedan dess.
Så detta är högsta nivån
av mänsklig uthållighet,
mänsklig ansträngning
och atletiska förmåga
i otvivelaktigt det hårdaste
klimatet på jorden.
Det var som om maratonrekordet
har stått kvar sedan 1912.
Och någon sorts konstig och
förutsägbar kombination av nyfikenhet,
envishet och, antagligen hybris
fick mig att tro att jag kunde vara
den som skulle avsluta uppdraget.
Till skillnad från Scotts expedition
var vi bara två
och vi startade från Antarktis kust
i oktober förra året
vi drog all utrustning själva
en metod Scott kallade "man-hauling".
När jag jämför det med att gå
till San Francisco och tillbaka
menar jag egentligen att det var
som att dra något som väger lite mer
än NFLs tyngste spelare.
Våra slädar vägde 200 kilo,
eller 440 pounds vardera när vi startade
vilket var samma vikt
som Scotts svagaste ponny drog.
I början höll vi en medelhastighet
på 800 meter per timme.
Kanske var anledning till att ingen
försökt sig på denna resa förrän nu,
på mer än ett århundrade,
var att ingen hade varit
dum nog att ens försöka.
(Skratt)
Även om jag inte kan säga
att vi utforskade
i äkta, edvardiansk anda -
vi namngav inga berg
eller kartlade outforskade dalar -
tror jag att vi gick på outforskat område
i mänsklig anda.
Om vi i framtiden kommer på
att det finns ett området i hjärnan
som aktiveras när vi förbannar oss själva
skulle jag inte bli förvånad.
(Skratt)
Vi har hört att en genomsnittlig amerikan
tillbringar 90% av sin tid inomhus.
Vi var inte inomhus
på nästan fyra månader.
Vi såg ingen solnedgång heller.
Det var 24-timmars dagsljus.
Vi bodde rätt spartanskt.
Jag bytte underkläder tre gånger
på 105 dagar
och Tarka och jag delade
på nio m² tältduk.
Men vi hade en del teknisk utrustning
som Scott aldrig
hade kunnat föreställa sig.
Och vi bloggade live varje kväll
från tältet via en bärbar dator
och en specialgjord satellitsändare
allt drevs av solenergi:
vi hade en böjbar solpanel på tältet.
Och skrivandet var viktigt för mig.
Som barn blev jag inspirerad
av skrivna berättelser
om äventyr och upptäckter
jag tror att vi alla
den här veckan har sett
betydelsen och kraften
i historieberättande.
Visst, vi hade utrustning från 2000-talet
men verkligheten är
att de utmaningar Scott stod inför
var samma som vi stod inför:
utmaningarna med vädret
och det Scott kallade glid
mängden friktion mellan slädarna och snön.
Den lägsta kylan i vinden
som vi utsattes för var runt -50 C
och vi hade ingen sikt,
det som kallas för flatljus
under större delen av vår resa.
Vi tog oss upp och ner för
en av de största
och farligaste glaciärerna i världen,
Beardmoreglaciären.
Den är 177 km lång; dess yta är
till stor del täckt av s.k. blåis.
Ni kan se dess vackra, skimrande
och stålhårda, blåa yta
täckt av tusen och åter tusen skrevor
dessa djupa håligheter i glaciärisen
kan vara upp till 60 m djupa.
Flygplan kan inte landa här
så vi var i störst fara
när vi i princip hade minst möjlighet
att kunna bli räddade.
Vi tog oss till Sydpolen
efter 61 dagar till fots
en dag försenade
till följd av dåligt väder
men tyvärr vad det
något av ett antiklimax.
Det finns en permanent,
amerikansk bas där:
Amundsen-Scotts sydpolsstation
på Sydpolen.
De har en mindre
landningsbana, en kantin
de har varma duschar
de har ett postkontor, en souvenirbutik
en basketplan som även
fungerar som biograf.
Det är lite annorlunda idag
och det finns även massor med skräp där.
Jag tycker det är fascinerande
att människor kan leva 365 dagar om året
med hamburgare,
varma duschar och biografer
med det verkar skapa
en hel del tomma pappkartonger.
Ni kan se till vänster i det här fotot
kvadratkilometer med skräp
som väntar på att flygas ut från Sydpolen.
Men det finns en stolpe på Sydpolen
och vi tog oss dit till fots,
utan assistans
utan hjälp, på den svåraste rutten
145 mil på rekordtid
med mer vikt i släptåg
än någon i historien.
Om vi hade slutat där och flugit hem
vilket hade varit
det uppenbart smartaste att göra
så hade mitt föredrag slutat här
och det hade slutat ungefär så här:
Om du har rätt personer omkring dig,
rätt verktyg och rätt utrustning
om du har tillräckligt stark tro
på dig själv och är tillräckligt envis
så är vad som helst möjligt.
Men sedan vände vi tillbaka
och det är nu det börjar bli intressant.
Högt upp på den antarktiska platån
över 3 000 m, det var väldigt blåsigt,
kallt och torrt, var vi helt slutkörda.
Vi hade tillryggalagt 35 maraton
och vi var bara halvvägs
vi hade ett skyddsnät så klart
med flygplan och satellittelefoner
en direktsänd 24-timmarssändare
som inte fanns tillgängligt för Scott
men så här i efterhand
istället för att göra våra liv enklare
tillät skyddsnätet oss faktiskt att
minimera marginalerna
att röra oss väldigt nära gränsen
för våra egna begränsningar.
Och det är en utomordentlig form av tortyr
att trötta ut dig själv
till svältgränsen dag efter dag
samtidigt som du drar
en släde full med mat.
I åratal har jag skrivit
säljande brev till sponsorer
om att tänja på gränserna
för människans uthållighet
men i sanningens namn var det
en mycket skrämmande situation
att befinna sig i.
Innan vi tog oss till polen hade vi
under två veckor en nästintill ständig
motvind som sinkade oss.
Därför åt vi under flera dagar
halva matransoner.
Vi hade en bestämd mängd mat
i slädarna för resan
så vi försökte få det att räcka
genom att begränsa vårt intag till hälften
av de kalorier vi borde fått i oss.
Till följd av detta hamnade vi båda
på en låg blodsockernivå,
vi hade lågt blodsocker dag efter annan
och blev mer mottagliga
för den extrema kylan.
Tarka tog denna här bilden av mig en kväll
efter att jag nästan svimmat
av nerkylning.
Vi båda hade perioder där vi var nerkylda,
något jag aldrig upplevt förut,
vilket gjorde en väldigt ödmjuk.
Hur mycket du än vill tro,
precis som jag gör
att du är den typen av person
som inte ger upp
att du kör på tills du stupar
när du är nerkyld
har du inte mycket till val.
Man blir fullständigt utslagen.
Det är som att vara en full tvååring.
Man blir helt oduglig.
Jag minns att jag bara ville
lägga mig ner och avbryta.
Det var en märklig, märklig känsla
och att bli så försvagad kom
som en verklig överraskning för mig.
Och sedan tog maten helt slut
75 km ifrån vårt första förråd
som vi placerat ut på vår utresa.
Vi la ut 10 förråd med mat
helt enkelt begravde mat
och bränsle för tillbakaresan -
bränslet var till fältköket så att vi
kunde smälta snö till vatten -
och jag tvingades ta beslutet
att kalla på ett stödplan
ett flygplan som släppte av
mat för åtta dagar
så att vi överlevde det glappet.
Det tog 12 timmar för dem att nå oss
från andra sidan av Antarktis.
Att kalla in det planet var ett
av de svåraste besluten jag behövt ta.
Och jag låter som en lurendrejare
när jag står här med en mage.
Jag har gått upp över 13 kg
de senaste tre veckorna.
Att vara så hungrig har lämnat
ett intressant, mentalt ärr
vilket betyder att jag har vräkt i mig
av alla hotellbufféer jag kunnat hitta.
(Skratt)
Men vi var verkligen hungriga
och i rätt så dåligt skick.
Jag ångrar inte en sekund
att jag kallade på planet
för jag står fortfarande här, levande
med alla fingrar i behåll
och berättar det här.
Men att få utomstående hjälp så där
var aldrig en del av planen
och det är något som mitt ego
fortfarande kämpar med.
Det här var den största drömmen
jag någonsin haft
och den var så nära perfekt.
På vägen tillbaka ner till kusten
gick våra isbroddar -
det är spikarna på skorna
som vi har för att ta oss över
blåisen på glaciären -
sönder på Beardmores topp.
Vi hade fortfarande 16 mil att gå ner
på väldigt hal, stenhård blåis.
De behövde lagas nästan varje timme.
För att ge er en känsla av perspektiv
här ser man ner mot
Beardmoreglaciärens öppning.
Hela Manhattan skulle få plats
i glipan vid horisonten.
Det är över tre mil
mellan Mount Hope och Mount Kiffin.
Jag har aldrig känt mig så liten
som i Antarktis.
När vi tagit oss ner
till glaciärens öppning
upptäckte vi att nyfallen snö
hade täckt över
alla de dussintals djupa skrevorna.
En av Shackletons män
beskrev denna typ av terräng som
att gå över ett glastak
över en järnvägsstation.
Vi ramlade igenom fler gånger
än jag kan komma ihåg
oftast bara genom att en skida
eller en känga gick igenom snön.
Ibland sjönk vi ner hela vägen
upp till armhålorna
men som tur var aldrig längre än så.
Och för mindre än fem veckor sedan,
efter 105 dagar, tog vi oss över
denna märkligt olycksbådande mållinje,
Rossöns kust på den nyzeeländska
sidan av Antarktis.
man kan se isen i förgrunden
och den här typen av vassa berg bakom.
Bakom oss låg ett orört skidspår
på nästan 290 mil.
Vi gjorde den längsta polarresan
någonsin till fots
något jag drömt om att göra
i över ett årtionde.
Och när jag ser tillbaka
står jag fast vid allt
jag har sagt genom åren
om betydelsen av mål
och beslutsamhet och tron på sig själv
men jag måste också erkänna
att jag inte hade funderat så mycket på
vad som händer
när man uppnår det där målet
som upptar all ens tid
som man ägnat största delen
av sitt vuxna liv åt
och faktum är att jag fortfarande
försöker funderat ut det.
Som sagt, det finns väldigt få
ytliga tecken på att jag har varit iväg.
Jag har gått upp 13,5 kg.
Jag har några svaga ärr efter köldskador,
troligen täckta med smink.
Jag har ett på näsan, ett på varje kind
från skidglasögonen
men på insidan är jag
en helt annan person.
Om jag ska vara ärlig
blev jag så utmanad
och djupt ödmjuk av Antarktis
att jag har svårt att tro att jag någonsin
kommer kunna beskriva det i ord.
Jag kämpar fortfarande med
att få ordning på mina tankar.
Att jag står här och berättar detta
är bevis på att vi alla
kan uträtta stordåd
genom ambition, genom passion
genom ren envetenhet
genom att vägra avbryta
att om du drömmer om något
tillräckligt mycket, som Sting sa,
kommer det verkligen slå in.
Men när jag står här
vill jag också säga att:
"Vet du vad,
den där klichén om att resan
ibland är viktigare än målet?"
Det ligger något i det.
Ju närmare jag kom mållinjen,
den där ojämna, klippiga kusten på Rossön
desto mer började jag inse
att den största lärdomen
den här väldigt långa,
väldigt svåra vandringen
antagligen försöker lära mig
är att lycka inte är en mållinje.
Utan för oss människor
perfektionismen som så många
av oss verkar drömma om
kanske aldrig går att uppnå
och om vi inte kan känna oss nöjda här,
idag, nu, på våra resor
mitt i all röra och den strävan
vi alla har i oss
de lösa trådarna, de halvt genomförda
att-göra-listorna,
de där jag-kan-göra-bättre-nästa-gång
då kanske vi aldrig riktigt upplever det.
Många människor har frågat mig,
vad är nästa steg?
Just nu är jag väldigt nöjd med att bara
återhämta mig, gärna framför hotellbuffén.
(Skratt)
Men som Bob Hope uttryckte det:
"Jag känner mig väldigt ödmjuk
men jag tror att jag har karaktär nog
att stå emot." (Skratt)
Tack så mycket.
(Applåder)