När min första barnbok publicerades 2001,

återvände jag till min gamla grundskola

för att prata med eleverna 
om att vara författare

och illustratör,

och medan jag riggade min presentation

i aulacafeterian,

såg jag mig om i rummet

och där var hon:

min gamla mattant.

Hon var fortfarande kvar på skolan

och var upptagen med
att förbereda dagens lunch.

Jag gick fram för att hälsa,

och sa: "Hej Jeannie! Hur är det?"

Hon tittade på mig och jag såg att

hon kände igen mig,

men inte kunde placera mig,
och hon tittade på mig och sa:

"Stephen Krosoczka?"

Jag häpnade över att hon visste 
att jag var en Krosoczka,

men Stephen är min farbror,
han är 20 år äldre än jag,

och hon hade varit hans mattant
när han var liten.

Hon började berätta om sina barnbarn

och jag var överväldigad.

Min mattant hade barnbarn,

alltså också barn,

och lämnade alltså skolan varje dag?

Jag trodde att hon bodde i matsalen

med serveringsskedarna.

Jag hade aldrig tänkt på det förut.

Det slumpartade mötet 
inspirerade min fantasi,

så jag skapade Lunch Lady-serieromanerna,

tecknade serier om en mattant

som använder sina fisk-karatepinnar

för att bekämpa
ondskefulla cyborgvikarier,

ett skolbussmonster 
och muterade matematiker,

och i slutet av varje bok

fångar de skurken med hårnät

och utropar: "Rättvisan är serverad!"

(Skratt) (Applåder)

Det har varit otroligt, för serien

har fått ett så varmt mottagande av barnen

och de har skickat 
de mest fantastiska brev,

kort och konstverk.

Och jag märkte när jag besökte skolor,

att måltidspersonalen var med 
i schemaläggningen

på ett mycket meningsfullt sätt.

Från kust till kust

sa mattanterna samma sak:

"Tack för att du gör superhjältar av oss."

För mattanten har inte behandlats

särskilt väl i populärkulturen genom åren.

Men det betydde mest för Jeannie.

När böckerna först gavs ut

bjöd jag in henne till releasepartyt,

och inför alla där,

alla som hon utfodrat genom åren,

gav jag henne ett konstverk
och några böcker.

Två år efter att detta foto togs

gick hon bort.

Jag deltog vid likvakan

och inget hade kunnat förbereda
mig på vad jag såg där,

för bredvid kistan stod den här målningen,

och hennes make berättade att det
hade betytt så mycket för henne

att jag uppmärksammat hennes hårda arbete

och validerat det hon gjorde.

Det inspirerade mig att skapa en dag

då den känslan kan återskapas

i skolmatsalar över hela landet:

School Lunch Hero Day, en dag då barn

kan göra kreativa projekt 
för sin skolmåltidspersonal.

Jag samarbetade med 
School Nutrition Association,

visste ni att drygt 30 miljoner barn

äter skollunch varje dag?

Det innebär att drygt 
fem miljarder luncher

tillreds varje skolår.

Och hjältehistorierna går bortom

att en unge får
några extra kycklingnuggets

på sin tallrik.

Vi har Brenda i Kalifornien,

som håller koll på alla elever
som passerar hennes kö

och meddelar skolkuratorn

om något är på tok.

Och så mattanterna i Kentucky

som insåg att 67 procent av deras elever

var beroende av skolmåltiderna

och var utan mat under sommaren,

så de byggde om en skolbuss

för att skapa en mobil matvagn,

de åkte runt i kvarteren

och utfodrade 500 barn 
per dag under sommaren.

Och barnen gjorde fantastiska projekt.

Såklart gjorde de det.

Barn skapade hamburgerkort

gjorda av färgat papper.

De tog foton av mattanternas huvuden,

klistrade på min tecknade mattant

och fäste på en mjölktetra

och satte blommor i den.

De gjorde sina egna tecknade serier,

med den tecknade mattanten

och deras egna mattanter.

De gjorde tackpizzor,

där varje barn skrev på en egen topping

på en papperspizza.

Jag blev så rörd av responsen

som kom från mattanterna,

för en kvinna sa till mig, hon sa:

"Innan idag kändes det som att jag var

på andra sidan planeten på den här skolan.

Jag trodde inte någon
la märke till oss här nere."

En annan kvinna sa till mig:

"Du vet, det jag fick ut av detta

är att det jag gör är viktigt."

Naturligtvis är det viktigt, det hon gör.

Det de alla gör är viktigt.

De ger våra barn mat varje dag,

och innan ett barn kan lära sig,

måste magen vara full,

och dessa kvinnor och män

jobbar vid fronten för att skapa

ett välutbildat samhälle.

Så jag hoppas att

ni inte väntar på School Lunch Hero Day

innan ni tackar er skolmåltidspersonal,

och jag hoppas ni minns

hur kraftfullt ett tack kan vara.

Ett tack kan förändra ett liv.

Det förändrar livet för den som får det,

och det förändrar livet för personen

som uttrycker det.

Tack.

(Applåder)