När min första barnbok publicerades 2001,
återvände jag till min gamla grundskola
för att prata med eleverna
om att vara författare
och illustratör,
och medan jag riggade min presentation
i aulacafeterian,
såg jag mig om i rummet
och där var hon:
min gamla mattant.
Hon var fortfarande kvar på skolan
och var upptagen med
att förbereda dagens lunch.
Jag gick fram för att hälsa,
och sa: "Hej Jeannie! Hur är det?"
Hon tittade på mig och jag såg att
hon kände igen mig,
men inte kunde placera mig,
och hon tittade på mig och sa:
"Stephen Krosoczka?"
Jag häpnade över att hon visste
att jag var en Krosoczka,
men Stephen är min farbror,
han är 20 år äldre än jag,
och hon hade varit hans mattant
när han var liten.
Hon började berätta om sina barnbarn
och jag var överväldigad.
Min mattant hade barnbarn,
alltså också barn,
och lämnade alltså skolan varje dag?
Jag trodde att hon bodde i matsalen
med serveringsskedarna.
Jag hade aldrig tänkt på det förut.
Det slumpartade mötet
inspirerade min fantasi,
så jag skapade Lunch Lady-serieromanerna,
tecknade serier om en mattant
som använder sina fisk-karatepinnar
för att bekämpa
ondskefulla cyborgvikarier,
ett skolbussmonster
och muterade matematiker,
och i slutet av varje bok
fångar de skurken med hårnät
och utropar: "Rättvisan är serverad!"
(Skratt) (Applåder)
Det har varit otroligt, för serien
har fått ett så varmt mottagande av barnen
och de har skickat
de mest fantastiska brev,
kort och konstverk.
Och jag märkte när jag besökte skolor,
att måltidspersonalen var med
i schemaläggningen
på ett mycket meningsfullt sätt.
Från kust till kust
sa mattanterna samma sak:
"Tack för att du gör superhjältar av oss."
För mattanten har inte behandlats
särskilt väl i populärkulturen genom åren.
Men det betydde mest för Jeannie.
När böckerna först gavs ut
bjöd jag in henne till releasepartyt,
och inför alla där,
alla som hon utfodrat genom åren,
gav jag henne ett konstverk
och några böcker.
Två år efter att detta foto togs
gick hon bort.
Jag deltog vid likvakan
och inget hade kunnat förbereda
mig på vad jag såg där,
för bredvid kistan stod den här målningen,
och hennes make berättade att det
hade betytt så mycket för henne
att jag uppmärksammat hennes hårda arbete
och validerat det hon gjorde.
Det inspirerade mig att skapa en dag
då den känslan kan återskapas
i skolmatsalar över hela landet:
School Lunch Hero Day, en dag då barn
kan göra kreativa projekt
för sin skolmåltidspersonal.
Jag samarbetade med
School Nutrition Association,
visste ni att drygt 30 miljoner barn
äter skollunch varje dag?
Det innebär att drygt
fem miljarder luncher
tillreds varje skolår.
Och hjältehistorierna går bortom
att en unge får
några extra kycklingnuggets
på sin tallrik.
Vi har Brenda i Kalifornien,
som håller koll på alla elever
som passerar hennes kö
och meddelar skolkuratorn
om något är på tok.
Och så mattanterna i Kentucky
som insåg att 67 procent av deras elever
var beroende av skolmåltiderna
och var utan mat under sommaren,
så de byggde om en skolbuss
för att skapa en mobil matvagn,
de åkte runt i kvarteren
och utfodrade 500 barn
per dag under sommaren.
Och barnen gjorde fantastiska projekt.
Såklart gjorde de det.
Barn skapade hamburgerkort
gjorda av färgat papper.
De tog foton av mattanternas huvuden,
klistrade på min tecknade mattant
och fäste på en mjölktetra
och satte blommor i den.
De gjorde sina egna tecknade serier,
med den tecknade mattanten
och deras egna mattanter.
De gjorde tackpizzor,
där varje barn skrev på en egen topping
på en papperspizza.
Jag blev så rörd av responsen
som kom från mattanterna,
för en kvinna sa till mig, hon sa:
"Innan idag kändes det som att jag var
på andra sidan planeten på den här skolan.
Jag trodde inte någon
la märke till oss här nere."
En annan kvinna sa till mig:
"Du vet, det jag fick ut av detta
är att det jag gör är viktigt."
Naturligtvis är det viktigt, det hon gör.
Det de alla gör är viktigt.
De ger våra barn mat varje dag,
och innan ett barn kan lära sig,
måste magen vara full,
och dessa kvinnor och män
jobbar vid fronten för att skapa
ett välutbildat samhälle.
Så jag hoppas att
ni inte väntar på School Lunch Hero Day
innan ni tackar er skolmåltidspersonal,
och jag hoppas ni minns
hur kraftfullt ett tack kan vara.
Ett tack kan förändra ett liv.
Det förändrar livet för den som får det,
och det förändrar livet för personen
som uttrycker det.
Tack.
(Applåder)