Våra liv är beroende av en värld vi inte kan se. Tänk på din vecka så här långt. Har du sett på TV, använt GPS, kollat vädret eller ätit en måltid? Alla dessa saker som möjliggör vår vardag är direkt eller indirekt beroende av satelliter. Och medan vi ofta tar för givet det som satelliterna förser oss med, så förtjänar de vår uppmärksamhet eftersom de lämnar ett bestående avtryck i rymden där de vistas. Människor världen över förlitar sig på satellitinfrastruktur dagligen för information, nöje och kommunikation. Det finns jordbruks- och miljöbevakning. internetanslutning, navigation. Satelliter spelar till och med en roll i styrningen av vår finans- och energimarknad. Men dessa satelliter vi förlitar oss på dag ut och dag in, har ett ändligt liv. De kanske får slut på drivkraft, något kan gå fel, eller så kan de bara naturligt nå slutskedet av sitt uppdrag. I detta skede blir dessa satelliter huvudsakligen rymdskräp, som belamrar omloppsbanan. Föreställ dig att du kör längs motorvägen en vacker, solig dag för att uträtta några ärenden. Musiken är på högsta volym, fönstren är nedrullade, den friska brisen blåser genom ditt hår. Känns skönt, va? Allting går som på räls tills din bil plötsligt får motorstopp mitt på motorvägen. Du har inget annat val än att lämna din bil där den är på motorvägen. Kanske har du tur och har möjlighet att flytta den till vägrenen så att den är ur vägen för annan trafik. För några timmar sedan, var din bil en användbar maskin som du förlitade dig på i ditt dagliga liv. Nu är den bara ett värdelöst stycke metall som tar upp plats i ett värdefullt transportnätverk. Föreställ dig internationella vägbanor som är belamrade med havererade fordon som bara är i vägen för annan trafik. Och tänk dig allt småskrot som skulle strös runtomkring om en kollision faktiskt hände, tusentals mindre bitar småskrot som blir nya hinder. Det här är paradigmet i satellitindustrin. Satelliter som inte längre fungerar lämnas ofta att komma ur omloppsbanan under många, många år eller så flyttas de bara som en temporär lösning. Det finns inga internationella lagar i rymden som tvingar oss att städa upp efter oss själva. Så världens första satellit, Sputnik I, sköts upp 1957, och det året var det bara totalt tre uppskjutningsförsök. Decennier senare har dussintals länder runtom i världen skjutit upp tusentals satelliter, och frekvensen för uppskjutningarna kommer bara öka i framtiden, speciellt med tanke på möjligheten att över 900 satellitkonstellationer kan bli uppskjutna. Vi skickar upp satelliter i olika omloppsbanor beroende på vad de är till för. En av de vanligaste platserna dit vi skickar satelliter är den jordnära omloppsbanan, möjligen för att avbilda jordytan på upp till 2 000 kilometers höjd. Satelliter där knuffas naturligt av jordens atmosfär, så deras omloppsbanor avtar naturligt, och till sist brinner de upp, förmodligen inom ett par decennier. En annan vanlig plats vi skickar satelliter till är den geostationära omloppsbanan på ungefär 35 000 kilometers höjd. Där förblir satelliterna i samma position ovanför jorden då den roterar, vilket möjliggör saker som exempelvis kommunikationer och TV-sändningar. Satelliter i högre omloppsbanor som de här kan bli kvar där i sekel. Sedan finns omloppsbanan som myntat termen "kyrkogården," illavarslande skrot- eller avfallsbanor, där vissa satelliter avsiktligt placeras i slutskedet av sina liv så att de är ur vägen för vanliga operationella banor. Av alla nästan 7 000 satelliter som skjutits upp sedan sent 50-tal, är bara cirka en av sju för närvarande i funktion, och förutom satelliterna som inte längre fungerar, finns det hundratusentals bitar av stenkulestora skrotdelar och miljontals av skrotdelar små som färgflagor som också kretsar i en bana runt jorden. Lösa föremål i rymden utgör en stor risk för rymduppdrag, men även för satelliter som vi dagligen förlitar oss på. Eftersom rymdskrot och skräp har blivit allt mer oroande, har nationella och internationella åtgärder vidtagits för att utveckla teknisk standard som ska hjälpa oss att minska skapandet av mer skrot. Till exempel, finns det rekommendationer för farkosterna i den jordnära banan att de ska falla ur sin bana inom 25 år, men det är fortfarande väldigt lång tid, speciellt om satelliten inte har fungerat på flera år. Det finns också uppdrag för de döda geostationära farkosterna att flyttas till en kyrkogårdsbana. Men ingen av dessa riktlinjer är bindande enligt internationell lag, och uppfattningen är att de ska implementeras genom nationella mekanismer. Riktlinjerna är inte heller långvariga, de är inte föregripande, och de tar inte itu med det lösa skrotet som redan finns däruppe. De finns bara för att begränsa att mer skrot tillkommer i framtiden. Rymdskräpet är ingens ansvar. Mount Everest är faktiskt en intressant jämförelse för ett nytt synsätt att interagera med vår miljö, eftersom det ofta får den tveksamma äran att vara världens högsta soptipp. Decennier efter den första erövringen av världens högsta topp, har tonvis med skräp lämnats kvar som gett anledning till oro, och du kanske har sett på nyheterna att det spekuleras om att Nepal vill ta itu med bergsbestigarna genom striktare verkställande av böter och rättsliga skyldigheter. Målet, är förstås, att övertala klättrarna att städa upp efter sig själva, så lokala organisationer kanske kan betala de som tar med extra skräp ner, eller så skulle expeditioner kunna organisera frivilliga städresor. Men ändå känner många klättrare att självständiga grupper borde ansvara för sig själva. Det finns inget enkelt svar, och även välmenande försök till bevarande stöter ofta på problem. Men det betyder inte att vi inte ska göra allt i vår makt för att skydda miljöerna som vi förlitar oss på och är beroende av, och som med Everest, gör det avlägsna läget och den otillräckliga infrastukturen i omloppsbanorna avfallshantering till ett utmanade problem. Men vi kan inte bara nå nya höjder och skapa en soptipp ännu högre upp, som inte är av den här världen. Verkligheten i rymden är att om en del i en satellit går sönder så är tillfällena för reparation få och kostar mycket. Men tänk om vi kunde designa satelliter på ett smartare sätt? Tänk om alla satelliter, oavsett vilket land de tillverkats i, var tvungna att standardiseras för återvinning, service eller avfart från omloppsbanan? Tänk om det faktiskt fanns internationella lagar med tänder som verkställde bortskaffande av döda satelliter istället för att flytta dem ur vägen som en temporär lösning? Kanske skulle satellittillverkarna få betala en deposition för att ens få skjuta upp en satellit i omlopp, och den depositionen skulle endast betalas tillbaka om satelliten bortskaffades ordentligt eller om de städade upp en del av skrotet. Eller kanske behöver satelliten ha teknik ombord som accelererar avfarten från banan. Det finns några uppmuntrande tecken. Storbritanniens TechDemoSat-1, som sköts upp 2014, var designad att undanröja sig själv med hjälp av ett segel. Det fungerar för den här satelliten då den är liten, men satelliter som är högre upp eller i större omloppsbanor eller är större allt som allt, stora som skolbussar, kräver andra metoder av bortskaffande. Kanske saker som mycket kraftfulla lasrar eller bogsering med hjälp av nät, även om de låter galet på kort sikt. En riktigt häftig möjlighet är idéen om bärgningsbilar eller rymdmekaniker i omloppsbanan. Föreställ dig en robotarm på en sorts rymdbogserbil som kunde fixa trasiga delar hos en satellit och göra den användbar igen. Eller tänk om samma robotarm kunde fylla på bränsle i tanken hos en rymdfarkost som förlitar sig på kemisk drivkraft precis som när du och jag tankar våra bilar? Robotreparationer och underhåll kunde utöka livslängden hos hundratals satelliter som kretsar runt jorden. Vilka än städalternativen må vara, är det tydligt att det inte bara är ett tekniskt problem. Det finns också komplexa rymdlagar och politik som vi måste fixa. Vi har helt enkelt inte hittat ett hållbart sätt att använda rymden på än. Upptäcka, uppfinna för att förändra sättet vi lever och arbetar är vad vi som människor gör, och när vi utforskar rymden, så flyttar vi oss bokstavligt talat utanför jordens gränser. Men när vi testar begränsningar i lärandets och uppfinningens namn, måste vi minnas ansvarsskyldigheten för vår miljö som aldrig försvinner. Det är utan tvekan överfullt i den jordnära och geostationära omloppsbanan, vi kan inte fortsätta skjuta upp nya satelliter för att ersätta de som gått sönder utan att först göra något åt dem, precis som vi aldrig skulle lämna en trasig bil mitt ute på motorvägen. Nästa gång du använder din mobil, kollar vädret eller använder GPS:en, tänk då på satellitteknologin som gör detta möjligt. Men tänk också på den påverkan som satelliterna har på miljön runt jorden och hjälp till att sprida budskapet att vi tillsammans måste minska vår påverkan. Jordens omloppsbana är fantastiskt vacker och våran port för utforskande. Det är upp till oss att bevara den så. Tack. (Applåder)