Våra liv är beroende av
en värld vi inte kan se.
Tänk på din vecka så här långt.
Har du sett på TV, använt GPS,
kollat vädret eller ätit en måltid?
Alla dessa saker som möjliggör vår vardag
är direkt eller indirekt beroende
av satelliter.
Och medan vi ofta tar för givet
det som satelliterna förser oss med,
så förtjänar de vår uppmärksamhet
eftersom de lämnar ett bestående avtryck
i rymden där de vistas.
Människor världen över förlitar sig
på satellitinfrastruktur dagligen
för information, nöje och kommunikation.
Det finns jordbruks- och miljöbevakning.
internetanslutning, navigation.
Satelliter spelar till och med en roll
i styrningen av vår finans-
och energimarknad.
Men dessa satelliter vi förlitar oss på
dag ut och dag in,
har ett ändligt liv.
De kanske får slut på drivkraft,
något kan gå fel,
eller så kan de bara naturligt nå
slutskedet av sitt uppdrag.
I detta skede blir dessa satelliter
huvudsakligen rymdskräp,
som belamrar omloppsbanan.
Föreställ dig att du kör längs motorvägen
en vacker, solig dag
för att uträtta några ärenden.
Musiken är på högsta volym,
fönstren är nedrullade,
den friska brisen blåser genom ditt hår.
Känns skönt, va?
Allting går som på räls
tills din bil plötsligt får motorstopp
mitt på motorvägen.
Du har inget annat val
än att lämna din bil
där den är på motorvägen.
Kanske har du tur
och har möjlighet att flytta
den till vägrenen
så att den är ur vägen för annan trafik.
För några timmar sedan,
var din bil en användbar maskin som
du förlitade dig på i ditt dagliga liv.
Nu är den bara ett värdelöst stycke metall
som tar upp plats i ett värdefullt
transportnätverk.
Föreställ dig internationella vägbanor
som är belamrade med havererade fordon
som bara är i vägen för annan trafik.
Och tänk dig allt småskrot som
skulle strös runtomkring
om en kollision faktiskt hände,
tusentals mindre bitar småskrot
som blir nya hinder.
Det här är paradigmet i satellitindustrin.
Satelliter som inte längre fungerar
lämnas ofta att komma ur omloppsbanan
under många, många år
eller så flyttas de bara som
en temporär lösning.
Det finns inga internationella
lagar i rymden
som tvingar oss att städa
upp efter oss själva.
Så världens första satellit, Sputnik I,
sköts upp 1957,
och det året var det bara
totalt tre uppskjutningsförsök.
Decennier senare har dussintals
länder runtom i världen
skjutit upp tusentals satelliter,
och frekvensen för uppskjutningarna
kommer bara öka i framtiden,
speciellt med tanke på möjligheten
att över 900 satellitkonstellationer
kan bli uppskjutna.
Vi skickar upp satelliter
i olika omloppsbanor
beroende på vad de är till för.
En av de vanligaste platserna
dit vi skickar satelliter
är den jordnära omloppsbanan,
möjligen för att avbilda jordytan
på upp till 2 000 kilometers höjd.
Satelliter där knuffas naturligt
av jordens atmosfär,
så deras omloppsbanor avtar naturligt,
och till sist brinner de upp,
förmodligen inom ett par decennier.
En annan vanlig plats
vi skickar satelliter till
är den geostationära omloppsbanan
på ungefär 35 000 kilometers höjd.
Där förblir satelliterna i samma position
ovanför jorden då den roterar,
vilket möjliggör saker som exempelvis
kommunikationer och TV-sändningar.
Satelliter i högre omloppsbanor som
de här kan bli kvar där i sekel.
Sedan finns omloppsbanan som
myntat termen "kyrkogården,"
illavarslande skrot- eller avfallsbanor,
där vissa satelliter avsiktligt placeras
i slutskedet av sina liv
så att de är ur vägen för
vanliga operationella banor.
Av alla nästan 7 000 satelliter som
skjutits upp sedan sent 50-tal,
är bara cirka en av sju
för närvarande i funktion,
och förutom satelliterna
som inte längre fungerar,
finns det hundratusentals bitar
av stenkulestora skrotdelar
och miljontals av skrotdelar
små som färgflagor
som också kretsar i en bana runt jorden.
Lösa föremål i rymden utgör
en stor risk för rymduppdrag,
men även för satelliter som
vi dagligen förlitar oss på.
Eftersom rymdskrot och skräp
har blivit allt mer oroande,
har nationella och
internationella åtgärder vidtagits
för att utveckla teknisk standard
som ska hjälpa oss att minska
skapandet av mer skrot.
Till exempel, finns det rekommendationer
för farkosterna i den jordnära banan
att de ska falla ur sin bana inom 25 år,
men det är fortfarande väldigt lång tid,
speciellt om satelliten inte
har fungerat på flera år.
Det finns också uppdrag för de
döda geostationära farkosterna
att flyttas till en kyrkogårdsbana.
Men ingen av dessa riktlinjer är
bindande enligt internationell lag,
och uppfattningen är att de ska
implementeras genom nationella mekanismer.
Riktlinjerna är inte heller långvariga,
de är inte föregripande,
och de tar inte itu med det lösa skrotet
som redan finns däruppe.
De finns bara för att begränsa att
mer skrot tillkommer i framtiden.
Rymdskräpet är ingens ansvar.
Mount Everest är faktiskt
en intressant jämförelse
för ett nytt synsätt att
interagera med vår miljö,
eftersom det ofta får den tveksamma äran
att vara världens högsta soptipp.
Decennier efter den första erövringen
av världens högsta topp,
har tonvis med skräp lämnats kvar
som gett anledning till oro,
och du kanske har sett på nyheterna
att det spekuleras
om att Nepal vill ta itu
med bergsbestigarna
genom striktare verkställande av böter
och rättsliga skyldigheter.
Målet, är förstås, att övertala klättrarna
att städa upp efter sig själva,
så lokala organisationer kanske kan
betala de som tar med extra skräp ner,
eller så skulle expeditioner kunna
organisera frivilliga städresor.
Men ändå känner många klättrare
att självständiga grupper borde
ansvara för sig själva.
Det finns inget enkelt svar,
och även välmenande försök till bevarande
stöter ofta på problem.
Men det betyder inte att vi
inte ska göra allt i vår makt
för att skydda miljöerna som vi
förlitar oss på och är beroende av,
och som med Everest, gör det avlägsna
läget och den otillräckliga infrastukturen
i omloppsbanorna
avfallshantering till
ett utmanade problem.
Men vi kan inte bara nå nya höjder
och skapa en soptipp ännu högre upp,
som inte är av den här världen.
Verkligheten i rymden
är att om en del i en satellit går sönder
så är tillfällena för reparation få
och kostar mycket.
Men tänk om vi kunde designa
satelliter på ett smartare sätt?
Tänk om alla satelliter,
oavsett vilket land de tillverkats i,
var tvungna att standardiseras
för återvinning, service
eller avfart från omloppsbanan?
Tänk om det faktiskt fanns
internationella lagar med tänder
som verkställde bortskaffande
av döda satelliter
istället för att flytta dem ur vägen
som en temporär lösning?
Kanske skulle satellittillverkarna
få betala en deposition
för att ens få skjuta upp
en satellit i omlopp,
och den depositionen skulle
endast betalas tillbaka
om satelliten bortskaffades ordentligt
eller om de städade upp en del av skrotet.
Eller kanske behöver satelliten
ha teknik ombord
som accelererar avfarten från banan.
Det finns några uppmuntrande tecken.
Storbritanniens TechDemoSat-1,
som sköts upp 2014,
var designad att undanröja sig själv
med hjälp av ett segel.
Det fungerar för den här
satelliten då den är liten,
men satelliter som är högre upp
eller i större omloppsbanor
eller är större allt som allt,
stora som skolbussar,
kräver andra metoder av bortskaffande.
Kanske saker som mycket kraftfulla lasrar
eller bogsering med hjälp av nät,
även om de låter galet på kort sikt.
En riktigt häftig möjlighet
är idéen om bärgningsbilar eller
rymdmekaniker i omloppsbanan.
Föreställ dig en robotarm
på en sorts rymdbogserbil
som kunde fixa trasiga
delar hos en satellit
och göra den användbar igen.
Eller tänk om samma robotarm
kunde fylla på bränsle i tanken
hos en rymdfarkost
som förlitar sig på kemisk drivkraft
precis som när du och
jag tankar våra bilar?
Robotreparationer och underhåll
kunde utöka livslängden hos hundratals
satelliter som kretsar runt jorden.
Vilka än städalternativen må vara,
är det tydligt att det inte bara
är ett tekniskt problem.
Det finns också komplexa rymdlagar
och politik som vi måste fixa.
Vi har helt enkelt inte hittat ett
hållbart sätt att använda rymden på än.
Upptäcka, uppfinna för att förändra
sättet vi lever och arbetar
är vad vi som människor gör,
och när vi utforskar rymden,
så flyttar vi oss bokstavligt talat
utanför jordens gränser.
Men när vi testar begränsningar
i lärandets och uppfinningens namn,
måste vi minnas ansvarsskyldigheten
för vår miljö som aldrig försvinner.
Det är utan tvekan överfullt i den
jordnära och geostationära omloppsbanan,
vi kan inte fortsätta skjuta
upp nya satelliter
för att ersätta de som gått sönder
utan att först göra något åt dem,
precis som vi aldrig skulle
lämna en trasig bil
mitt ute på motorvägen.
Nästa gång du använder din mobil,
kollar vädret eller använder GPS:en,
tänk då på satellitteknologin
som gör detta möjligt.
Men tänk också på den påverkan
som satelliterna har på miljön runt jorden
och hjälp till att sprida budskapet att vi
tillsammans måste minska vår påverkan.
Jordens omloppsbana är fantastiskt vacker
och våran port för utforskande.
Det är upp till oss att bevara den så.
Tack.
(Applåder)