Möt Jane.
Hon har en komplicerad graviditet.
I 24:e graviditetsveckan
är hon sängliggande på sjukhuset
och blir övervakad
för tidiga sammandragningar.
Hon verkar inte särskilt lycklig.
Det är delvis eftersom
det krävs tekniker och experter
för att sätta fast otympliga band
som övervakar sammandragningarna.
Men Jane är också olycklig
för att hon är orolig.
Framför allt är hon orolig
för vad som händer
efter hennes 10 dagars sjukhusvistelse.
Vad händer när hon är hemma?
Skulle hon föda för tidigt
så skulle det vara förödande.
Som afroamerikan,
löper hon dubbelt så stor risk
att föda för tidigt
eller att barnet dör vid födseln.
Så Jane har egentligen
bara två alternativ:
stanna på sjukhuset i sängläge,
bunden till tekniken tills hon föder,
och sedan tillbringa resten av livet
med att betala notan;
eller gå hem efter 10 dagar
och hoppas på det bästa.
Inget av dessa alternativ
verkar tilltalande.
När jag började tänka
på historier som denna,
och höra om historier som denna,
började jag fråga mig själv:
Finns det ett alternativ?
Finns det något sätt att dra nytta
av den professionella övervakning
som man får på sjukhuset,
medan man är hemma
och lever sitt dagliga liv?
Med detta i åtanke,
uppmuntrade jag min forskargrupp
att samarbeta med några
smarta materialforskare,
och vi samlades och brainstormade.
Efter en lång process
kom vi fram till en vision, en idé,
ett bärbart system som man kanske
kan bära som ett smycke
eller använda på sig själv
som ett plåster.
Och efter många prövningar och vedermödor
och år av ansträngningar
kunde vi ta fram
detta flexibla elektroniska plåster
som tillverkades med samma processer
som används för att göra datachip,
förutom att elektroniken överförs
från en halvledarskiva
till ett flexibelt material
som kan samverka
med den mänskliga kroppen.
De här systemen är lika tunna
som ett hårstrå.
De kan mäta den typ
av information vi behöver,
bland annat:
kroppsrörelse,
kroppstemperatur,
elektriska impulser i kroppen
och så vidare.
Vi kan också konstruera de här systemen
så att de kan integrera energikällor
och kan ha trådlös överföringskapacitet.
När vi började bygga de här systemen,
började vi testa dem på oss själva
i forskargruppen.
Men dessutom började vi nå ut
till några av våra samarbetspartners
i San Diego,
och testade dem på olika patienter
i olika tillstånd,
bland annat gravida kvinnor som Jane.
Här är en bild av en gravid kvinna
under förlossningen
på vårt universitetssjukhus,
som övervakas för sina sammandragningar
med det konventionella bandet.
Förutom det,
finns våra flexibla elektroniska plåster.
Den här bilden visar vågformer
som kommer från fostrets hjärtfrekvens.
Den röda visar vad som avlästes
med det konventionella bandet,
och den blå visar våra beräkningar
gjorda med hjälp av våra flexibla
elektroniska system och algoritmer.
Just då
gav vi oss själva en stor
mental high five.
Några av sakerna vi hade föreställt oss
började förverkligas,
och vi såg det faktiskt
i ett kliniskt sammanhang.
Men det fanns fortfarande ett problem:
Vårt produktionssätt för de här systemen
var väldigt ineffektivt
hade låg avkastning
och det uppstod många fel.
Dessutom,
när vi talade med
några sjuksköterskor på sjukhuset,
uppmuntrade de oss att se till
att vår elektronik fungerade
ihop med vanliga medicinska klister
som används på sjukhus.
Vi fick en uppenbarelse
och sa, "Vänta lite,
istället för att bara få dem
att fungera med klister,
låt oss integrera dem i klister,
det skulle kunna lösa
vårt tillverkningsproblem."
Den här bilden
är vår förmåga att bygga in dessa
sensorer på insidan av en bit tejp
genom att skala av det från en skiva.
Dessutom låter vårt pågående arbete
i forskargruppen oss
att bygga in integrerade kretsar
i flexibelt klister,
för att till exempel förstärka
och digitalisera signaler,
bearbeta dem,
och koda trådlös överföring.
Alla integreras i samma medicinska klister
som används på sjukhuset.
När vi hade nått denna punkt,
hade vi några utmaningar
ur tekniskt perspektiv
såväl som ur användbarhetsperspektiv,
för att säkerställa
att vi kunde använda det praktiskt.
I många diskussioner om digital hälsa
tror människor på, och omfamnar idén,
att vi helt enkelt kan digitalisera data,
trådlöst överföra den,
skicka det till molnet,
och i molnet
kan vi plocka ut
viktig information för tolkning.
Och man kan faktiskt göra allt detta,
om man inte är orolig för
de energiutmaningar som finns.
Tänk på Jane för ett ögonblick.
Hon bor inte i Palo Alto,
inte heller i Beverly Hills.
Det betyder att
vi måste ta hänsyn till hennes datatrafik
och hur mycket det skulle kosta
för henne att skicka ut
en kontinuerlig ström av data.
Det finns en annan utmaning.
som inte alla som jobbar inom vården
är bekväma i att prata om.
Det är att Jane inte har
det största förtroendet för vården.
Hon, folk som hon, hennes förfäder,
har inte haft de bästa upplevelserna
i händerna på läkare och sjukhus
eller försäkringsbolag.
Det betyder att vi måste ta hänsyn
till integritetsfrågor.
Jane är kanske inte helt nöjd
med all data som skickas till molnet.
Och man lurar inte Jane;
hon läser nyheterna.
Hon vet att om regeringen kan bli hackad,
om de största företagen kan bli hackade,
så kan hennes läkare också bli det.
Med det i åtanke,
fick vi en uppenbarelse.
Vi kan inte överlista
alla världens hackare,
men vi kanske kan ge dem
en mindre måltavla.
Tänk om vi faktiskt kunde,
snarare än att ha de där algoritmerna
som tolkar datan,
i molnet,
tänk om de algoritmerna körs
på små integrerade kretsar
som är inbäddade i klistret?
När vi integrerar de sakerna,
innebär det att vi nu
kan blicka mot framtiden,
där någon som Jane fortfarande kan
leva sitt vanliga vardagsliv,
hon kan övervakas,
och det kan göras på ett sätt
som inte tvingar henne till extrajobb
för att ha råd med datatrafiken,
och vi kan också hantera
några av hennes funderingar
kring integritet.
Vid det laget,
känner vi oss rätt nöjda med oss själva.
Vi har klarat av detta,
börjat hantera integritetsfrågorna,
och känner att kapitlet
i stort sett är avslutat.
Och så levde alla lyckliga
i evighet, eller hur?
Nja, kanske inte.
(Skratt)
En av sakerna vi måste minnas,
som jag nämnde tidigare,
är att Jane inte har så stort
förtroende för vården.
Vi måste minnas
att det finns ökande hälsoklyftor,
och ojämlikheter inom vården.
Vad det innebär är att denna enkla bild
av Jane och hennes data -
även om hon är helt bekväm
med att den trådlöst skickas upp i molnet
och låta läkaren gripa in om det behövs -
inte är hela sanningen.
Så det vi nu börjar göra
är att fundera på hur vi
kan ha pålitliga parter som mellanhänder
mellan människor som Jane
och hennes vårdgivare.
Vi har till exempel
börjat samarbeta med kyrkor
och se sjuksköterskor
som är medlemmar i kyrkan,
och som folk litar på,
som förespråkare och hälsocoacher
för människor som Jane.
En annan sak som talar för oss,
är att försäkringsbolagen allt mer
intresserar sig för några av dessa idéer.
De inser mer och mer
att det kanske är bättre
att spendera en dollar nu
på en bärbar anordning och en hälsocoach,
än att betala 10 dollar senare,
när ett barn föds för tidigt
och hamnar på barnintensiven,
en av sjukhusets dyraste avdelningar.
Det har varit en lång läroprocess för oss.
Den iterativa processen med att
göra framsteg, attackera ett problem,
inte vara helt nöjd med resultatet
och identifiera nästa problem,
har hjälpt oss längs vägen
mot att försöka att inte bara
vara nyskapande med den här tekniken,
utan också säkerställa
att den kan användas
av de som behöver den mest.
En annan läxa vi lärt av detta,
som är väldigt ödmjukande,
är att i takt med att tekniken utvecklas
allt snabbare,
måste vi hålla i minnet
att människor använder tekniken,
och tänka på
att dessa människor har ett ansikte,
de har ett namn
och ett liv.
I Janes fall,
förhoppningsvis två.
Tack.
(Applåder)