I min förra video så tog jag en titt på Suzanne Collins dynamiska unga protagonist Katniss Everdeen och

dekonstruerade hennes karaktär i relation till kön, våld och feminism

under händelserna i den första boken av trilogin Hungerspelen.

Känn dig fri att titta på den om du inte har sett den än.

Hungerspelen-filmen, regisserad av Gary Ross

och med Jennifer Lawrence i rollen som Katniss, släpptes Mars 2012.

Filmen slog rekord på den amerikanska box office och bevisade ännu en gång att kvinnor kan ju spela huvudroller i succéfilmer.

Observera det här, Hollywood.

Jag hade två stora bekymmer inför filmen.

Den första var att våldet skulle bli glamoriserat,

särskilt med tanke på hur mediet inom film tenderar att skapa sensation av vågat våld och blod.

Jag blev trevligt överraskad att filmskaparna strategiskt valde att begränsa villfarelserna av våldet

och undvek stort att fira blodspillan.

Mitt andra bekymmer var att karaktären Katniss skulle bli sexualiserad på den vita duken,

tack och lov valde filmskaparna att inte sexualisera henne alls,

även i en scen där hon tar ett bad.

Det här är verkligen en enastående bedrift med tanke på hur

Hollywood brukar insistera på att sexualisera praktiskt taget alla kvinnliga huvudroller på och utanför vita duken.

När en bok görs om till film kommer det självfallet

att finnas bemärkta skillnader på grund av tidspress och andra faktorer.

Låt oss ta en titt på bara några stycken av dessa skillnader.

Om du inte har läst boken eller sett filmen än så (spoilers!) en rättvis varning här.

Under bokens gång besöker vi Katniss sinne via förstapersonsperspektiv.

Vi följer hennes inre dialog så vi känner till hennes rädslor, begär och behov

på ett mycket mer intimt sätt än vad filmen kan leverera.

Det här är inte nödvändigtvis en brist i filmen men jag kände att skräcken i Hungerspelen

och den försvagande fruktan och ångesten som spelarna kände framträdde inte så väl på samma sätt.

Däremot på vita duken så får vi några vinkar och ledtrådar som för oss in i Katniss invecklade känslor

genom Jennifer Lawrences otroliga skådespelarinsats

och eftersom kameran dröjde sig kvar tillräckligt länge för att hennes icke verbala uttryck kunde komma igenom.

En mindre skicklig skådespelare hade inte lyckats med det.