Jag är så glad att vara här.

Allt i USA är mycket större än i Europa.

Se på mig - jag är enorm!

(Skratt)

Fantastiskt!

På TED Talks har alla fantastiska idéer.

Frågan är:

Var kommer alla fantastiska idéer ifrån?

Härom tvistar de lärde.

men man anser att en vanlig person -

det vill säga jag -

får omkring 50 000 idéer per dag.

Det är mycket,

tills man inser att 95 procent av dem

är samma som de du fick dagen innan.

(Skratt)

Och många av mina är riktigt tråkiga.

Jag tänker tankar som:

"Oj! Jag måste städa golvet.

Oj! Jag glömde gå ut med hunden."

Min vanligaste:

"Ät inte kakan."

(Skratt)

Alltså, 95 procent repetition.

Då återstår bara
5 procents möjlighet per dag

att faktiskt komma på något nytt.

En del av mina nya idéer är värdelösa.

Häromdagen tittade jag på sport på TV,

och jag försökte förstå
varför jag inte blev engagerad.

En del är intressanta.

Det här är konstigt.

(Skratt)

Tycker ni det skulle vara värt
att vara så där rörlig

bara för att kunna se sin häl
i den där vinkeln?

(Skratt)

Så här är det:

Jag kommer aldrig kunna relatera till det,
för jag kommer aldrig kunna göra så.

Eller... inte två gånger i alla fall.

(Skratt)

Jag ska vara ärlig.

Den är att jag aldrig varit bra på idrott.

Jag har kommit upp i den ålder
då vännerna säger:

"Åh, jag önskar jag vore lika vältränad
som jag var när jag var 18."

Och då känner jag mig ganska självbelåten.

(Skratt)

Jag är precis lika vältränad
som jag var när jag ...

(Skratt)

(Applåder)

Jag kunde inte springa då.
Jag tänker definitivt inte göra det nu.

(Skratt)

Då fick jag en ny idé:

Varför inte engagera människor
som mig i sport?

Jag tror att det världen behöver just nu

är olympiska spel
för folk utan atletisk förmåga.

(Skratt)

Det skulle vara så mycket roligare.

Vi skulle ha tre regler.

Självklart ingen doping;
ingen korruption, ingen talang.

Det skulle vara ...

Nej, det var en förskräckligt dålig idé.

Och jag vet varför jag inte blir engagerad
av sport när jag tittar på TV.

Det är för att typ 97 procent av det
handlar om män som springer

och män som sparkar på saker,

män som försöker se häftiga ut i Lycra.

Det är ...

(Skratt)

Inte alltid lyckat.

Det är ...

(Skratt)

Det är så lite kvinnlig sport på TV

att en ung tjej som tittar
kan förlåtas om hon tycker

- hur kan jag uttrycka detta fint -

att den manliga förebilden
är precis det man behöver

för att få ändan ur soffan
och börja sporta.

(Skratt)

Ojämlikheten inom sport
är häpnadsväckande.

Då händer det här:

Jag får en ny fantastisk idé,

och direkt faller jag tillbaka
på en gammal idé.

Faktum är, att det idag inte finns,

och aldrig någonsin
i hela historien har funnits,

ett enda land i världen
där kvinnor varit jämlika med män.

Inte ett enda.

196 länder,

det har inte hänt under hela evolutionen.

Här är en bild av evolutionen.

(Skratt)

Det finns inte ens kvinnor med på bilden!

(Skratt)

Det är ett under att män lyckats utvecklas
så fantastiskt själva.

Så ...

(Skratt)

Det stör mig, och jag vet
att jag borde göra något åt det.

Men jag är upptagen.

Jag har en karriär,

jag har tre barn, jag har en gammal mamma.

Om jag ska vara helt ärlig,

en av anledningarna
till att jag kom hit

är att TED Talks sade
att jag skulle få 15 minuter för mig själv

och jag har aldrig så mycket tid ...

(Skratt)

(Applåder)

Jag är upptagen.

Och hur som helst,
jag har redan försökt ändra världen.

Alla har inom sig
det jag kallar en "startknapp".

Det är den knappen
som trycks in när du tänker:

"Jag måste göra något åt det här."

Den trycks in av alla möjliga anledningar.

Kanske du blir ojämlikt behandlad,

eller ser en orättvisa av något slag,

ibland slår en sjukdom till,

eller så är du född
missgynnad på något sätt,

eller kanske underprivilegierad.

Jag föddes homosexuell.

Jag har alltid vetat det.

Jag tror inte min familj
blev det minsta förvånade.

Här är ett foto av mig när jag är fyra.

Jag är söt,

men jag trodde på allvar
att jag såg ut som Clint Eastwood.

(Skratt)

Min knapp trycktes in när jag fick barn;

tre fantastiska barn,
som jag fick med min dåvarande partner.

Jag jobbar på TV i Storbritannien.

När de föddes ledde jag redan
en egen programserie

och var känd i hela landet.

Jag älskar mitt jobb,

men jag älskar mina barn mer.

Jag ville inte att de
skulle växa upp med en hemlighet.

1994, då min son - min yngste - föddes,

fanns det inte, så vitt jag kände till,

en enda öppet homosexuell kvinna
som var känd i Storbritannien.

Jag tror inte på hemligheter.

Jag tror de tär på själen.

Så jag bestämde mig för att berätta.

Alla varnade för
att jag aldrig mer skulle få jobb,

men jag bestämde mig för
att det var värt risken.

Jag hamnade i helvetet.

I Storbritannien finns
en extremt elak falang

inom pressen på högerkanten,

och de blev som galna.

Och deras hat eldade på
mindre stabila personer i samhället.

Vi fick dödshot - så många dödshot

att jag måste gå under jorden med barnen,

och att vi måste ha polisbeskydd.

Och jag kan lova
att det var många nätter

som jag var livrädd för vad jag gjort.

Till slut lugnade det ner sig.

Mot alla odds så fortsatte jag jobba,

och mina barn var,
och fortsätter vara, helt fantastiska.

Jag minns när min son var sex
och hade en kompis på besök.

De var i rummet bredvid
och jag hörde dem prata.

Kompisen sade till min son:
"Hur är det att ha två mammor?"

Jag var lite spänd på svaret,
så jag lyssnade och min son sade:

"Det är jättebra, för om en av dem är sjuk

så kan den andra laga mat åt dig."

(Skratt)

Min startknapp

för homosexuellas jämställdhet trycktes in

och tillsammans med många, många fler

stred jag i många år
för homosexuellas rättigheter,

och speciellt för rätten att gifta mig
med den jag älskade.

Till slut lyckades vi.

Och 2014, den dagen då lagen ändrades,

gifte jag mig med min fru,
som jag älskar så mycket.

(Applåder)

Vi gjorde det inte i det tysta,

vi gjorde det på scenen
på Royal Festival Hall i London.

Det var fantastiskt.

Salen har plats för 2 500 personer.

Vi bjöd in 150 från familjen och vänner,
och sedan fick allmänheten veta:

Alla som vill komma och fira oss
är välkomna att vara med.

Det var gratis för alla som ville komma.

2 500 personer dök upp.

(Applåder)

Alla sorters människor ni kan tänka er:

homosexuella, heterosexuella,
rabbier, nunnor, gifta, svarta, vita -

hela mänskligheten var där.

Och jag minns att jag stod där
på scenen och tänkte:

"Så fantastiskt. Nu är det klart.

Kärleken segrar.

Lagen ändrad."

Och jag ...

(Applåder)

Jag trodde verkligen
att mina dagar som aktivist var över.

Varje år på den platsen

anordnar jag en fantastisk konsert
på Internationella kvinnodagen.

Vi samlar ihop världens enda
helt kvinnliga orkester,

vi spelar fantastisk musik av glömda
eller förbisedda kvinnliga kompositörer,

fantastiska dirigenter -

där är Marin Alsop,
från Baltimore.

Petula Clark sjunger -

och jag håller ett föredrag
om kvinnors historia.

Jag samlar på inspirerande historier
från förr och för dem vidare.

Allt för ofta ser historien ut
enligt Mount Rushmore-modellen;

det ser imponerande ut,
men kvinnorna saknas helt.

Jag höll ett föredrag 2015
om suffragetterna ...

Ni känner säkert till

de fenomenala kvinnorna som slogs så hårt

för kvinnors rösträtt i Storbritannien.

Deras slogan var: "Handling, inte ord."

Och som de lyckades,

för kvinnor fick verkligen rösträtt 1928.

Jag står där och håller föredrag,

och när jag står där och pratar inser jag:

Det var inte en historielektion jag hade;

det här var inte något som var klart.

Det här var något där det fanns
så mycket kvar att göra.

Ingenstans i världen - som exempel -

sitter kvinnor på lika många
maktpositioner som män.

Låt oss ta en snabb titt
på de 100 största företagen

på Londons börs 2016.

100 största företagen:
Hur många leds av kvinnor?

Sju. Okej. Sju är ganska bra antar jag.

Tills man inser att 17
leds av män som heter John.

(Skratt)

Det är fler män som heter John
som leder de 100 största företagen ...

(Skratt)

... än det är kvinnor.

14 av dem leds av män som heter Dave.

(Skratt)

Dave och John gör säkert
ett jättebra jobb.

(Skratt)

Vad spelar det för roll?

Det påverkar den förargliga skillnaden
i lön mellan könen.

Ingenstans i världen
tjänar kvinnor lika mycket som män.

Och det kommer inte ändras

så länge det inte är fler kvinnor
på toppen i styrelserummen.

Det finns många lagar:

Lika lön för lika arbete
i Storbritannien antogs 1975.

Det är ändå många, många kvinnor

som från början av november
till slutet av december -

jämför med sina manliga kolleger -

de facto jobbar gratis.

World Economic Forum uppskattar

att kvinnor äntligen
kommer få lika lön ...

2133!

Jippi!

(Skratt)

Det är en förskräcklig siffra.

Så här är det:

Dagen innan jag åkte hit för att tala,
ändrades det av World Economic Forum.

Det är ju bra,

för det är ju förskräckligt med 2133.

Vet ni vad det ändrades till?

2186.

(Skratt)

Bara 53 år till.

Vi kommer inte ha lika lön

under mina barnbarns barnbarns liv

med nuvarande system.

Och jag har väntat länge nog.

Jag har väntat länge nog i min bransch.

2016 blev jag den allra första
kvinnan på brittisk TV

att leda en paneldebatt
på bästa sändningstid.

Fantastiskt. Underbart. Jag är exalterad.

Men ...

(Applåder)

Men 2016! Den första!

TV har funnits i 80 år!

(Skratt)

Nu kanske TV inte är så viktigt,

men det är symptomatiskt, eller hur?

2016 letade FN efter en ny frontfigur

för att representera
kvinnors bemyndigande och jämlikhet,

och vem valde man?

Wonder Woman.

Jo, de valde en seriefigur.

(Skratt)

För ingen kvinna höll måttet.

Andelen kvinnor i maktens korridorer
är chockerande låg.

Det är så här i Kongressen,
och definitivt i brittiska parlamentet.

2015 var antalet män
som valdes till parlamentet det året

större än det totala antalet kvinnor

som någonsin varit medlemmar
i parlamentet.

Och vad spelar det för roll?

Om de inte sitter vid maktens bord -

bokstavligt talat i Storbritannien -
och är med och stiftar lagar,

så är det inte underligt
att det kvinnliga perspektivet saknas.

Det är en fantastisk förebild för unga
att se en kvinna som ansvarig.

2016 fick Storbritannien
sin andra kvinnliga premiärminister;

Theresa May kom till makten.

Den första dagen fick hon en utmaning:

Gör bara en sak;

gör en sak under de första
100 dagarna på din post

för att försöka förbättra livet
för kvinnor i Storbritannien.

Och vad gjorde hon?

Inget. Ingenting!

Hon är upptagen med att städa upp röran
som pojkarna ställt till.

Trots att vi har en kvinnlig ledare

så finns det alltid något bättre att göra

än att ordna upp
den irriterande ojämställdheten.

Jag pratar om jämställdhet
som om det var viktigt. Är det det?

Låt oss ta en titt inom tekniksektorn,

inom naturvetenskap, teknik,
ingenjörskonst och matematik.

Rätt viktigt ur alla aspekter i våra liv.

Det tjockaste och
mest väldokumenterade glastaket

finns inom tekniksektorn.

Tänk om boten mot cancer

eller lösningen på
den globala uppvärmningen

finns i huvudet på en kvinnlig forskare
som inte tillåts komma framåt?

Jag tänkte på allt det här,

och då visste jag att jag måste
ta till "Handling, inte ord."

Jag pratade med min underbara vän,

den briljanta journalisten
Catherine Mayer,

och vi bestämde, ganska dumdristigt,

och jag tror det var vin inblandat ...

(Skratt)

Vi bestämde oss för
att starta ett nytt politiskt parti.

Det här är en viktig sak:

Det enda ställe där män och kvinnor
är helt jämställda är vid valurnorna.

Vi visste inte vad vi gjorde.

Vi visste inte hur svårt det var
att starta ett parti.

Jag tänkte: "Hur svårt kan det vara?
Män har gjort det i åratal."

(Skratt)

Vi kallade det för
"Kvinnornas Jämställdhetsparti".

Och omedelbums fick jag frågan:

"Varför kallar ni det för det?"

Jag sade: "Jag vet inte, jag tänkte bara
att vi skulle vara tydliga."

(Skratt)

Jag ville inte att det vi gjorde
skulle vara en hemlighet, liksom.

(Skratt)

"Ni kan inte kalla er så.
Det är alldeles för feministiskt."

Läskigt ord! Ahh!

Jag vet inte hur många gånger
jag hört någon säga:

"Jag är inte feminist, men ..."

Jag tror att om det finns
ett "men" i meningen

är nog inte allt guld och gröna skogar.

Och så började jag få
den skrattretande frågan:

"Kommer ni bränna upp era behåar?"

Självklart! För behåar är gjorda
av extremt eldfängt material.

(Skratt)

Det är därför alla kvinnor glittrar
när de är ute och går.

(Skratt)

En inte så känd historisk not:

Det var inga kvinnor som brände
sina behåar på 60-talet.

Det hittade en journalist på.

Tack och lov att journalismen
gått fram sedan den tiden.

Nåväl ...

(Skratt)

Jag tillkännagav vad vi tänkte göra
i en direktsänd intervju,

och genast började mejlen strömma in.

Först hundratal,
sedan tusen och åter tusen,

från alla åldersgrupper från väldigt unga
till kvinnor i 90-åråldern,

till hundratals underbara män.

"Snälla, får jag hjälpa till?

Snälla, får jag komma
till ert partihögkvarter?"

Vi hade inget högkvarter,
vi hade inget parti!

Vi hade ingenting.

Allt vi hade var en underbar kärna
av fantastiska vänner

som försökte svara på mejl
dygnet runt i pyjamas.

Alla var upptagna.

Många av oss hade karriärer,
många hade barn,

men vi gör som kvinnor gör
och delade på lasset.

Och redan från början kom vi överens
om några viktiga saker.

För det första: Vi vill vara
det enda politiska partiet i världen

som har som främsta mål 
att inte behöva finnas.

En fantastisk idé.

Vi ville vara det enda partiet
utan någon speciell politisk inriktning.

Vi ville ha folk från vänster,
från höger, från mitten,

från alla åldersgrupper.

För det handlade bara om
att jobba med en enkel agenda:

Få till jämställdhet
i varje aspekt av våra liv,

och när vi var klara

kan vi gå hem och ta itu
med alla andra göromål.

Vi ville ändra hur politik bedrivs.

Jag vet inte om ni har det,

men i Storbritannien
har vi två stora politiska partier.

De är politikens dinosaurier.

Och sättet som de talar till varandra
är skamligt och förgiftande.

Ni har säkert aldrig behövt höra
de skällsorden ...

(Skratt)

... och lögnerna här.

Så fantastiskt om en enda politiker sade:

"Vet du vad, min motståndare har en poäng.

Vi borde kunna arbeta tillsammans
och få det fixat."

(Applåder)

Och låt oss få in
fler kvinnor i politiken.

Låt oss genast få in
fler kvinnor i politiken

genom att vara det enda partiet
med gratis barntillsyn för kandidaterna,

så att de kan lämna hemmet
och börja kampanja.

(Applåder)

Inom 10 månader

hade vi fler än 70 avdelningar
i vårt parti över hela landet.

Vi hade valbara kandidater i London,
Skottland och Wales

i maj 2016.

En av 20 personer röstade på vår kandidat
som borgmästare i London.

Och när männen inblandade i valet
såg hur många röster vi fick så -

konstigt nog -

började de tala om behovet
av att ta itu med jämställdhetsfrågan.

(Applåder)

Jag har utlovats förändring
sedan jag var barn.

Det var på gång.

Kvinnor skulle stå
sida vid sida med männen.

Allt jag fick var tomma löften
och besvikelser -

tillräckligt med besvikelser
för att starta ett politiskt parti.

Här är dagens nya idé,
det här är mina fem procent,

och den är riktigt bra:

Faktum är, det räcker inte.

Det räcker inte att starta
ett politiskt parti för jämlikhet

i enbart ett land.

Det vi behöver är en riktig omskakning
i det politiska landskapet.

Och det fina med modellen vi skapat

är att den skulle fungera överallt.

Den skulle fungera i USA,

den skulle fungera i Australien, Indien.

Det är som ett perfekt recept:
alla kan följa det,

och det är bra för alla.

Och vi vill ge bort det gratis.

Om ni vill vet hur vi gjorde,
så kan ni få det gratis.

Tänk om vi kunde mobilisera
miljoner kvinnor runt världen

som sade "Nu räcker det!"
om de nuvarande politiska spelen,

som sade: "Sluta bråka,
se till att lösa problemen!".

Vi skulle bokstavligt talat
förändra världen.

Det är vad jag vill.

(Applåder)

Jag vill ...

(Applåder)

Jag vill det för våra döttrars skull,

och jag vill det för våra söners skull.

Faktum är: Jämställdhet
är bättre för alla.

Kom igen! Sätt fart!
Låt oss ändra på världen.

Jag vet att vi kan göra det,
och det bara väntar på att få bli gjort!

(Applåder)