Tänk om våra växter
kunde känna av gifthalten i jorden
och uttrycka den gifthalten
genom färgen på sina löv.
Tänk om de växterna också kunde
avlägsna gifter ur jorden?
Eller, tänk om växterna
utvecklade sin egen förpackning,
eller designades för att enbart
kunna skördas
av sina ägares patenterade maskiner?
Vad händer när biologisk design
drivs av motivationen bakom
massproducerade handelsvaror?
Vilken sorts värld skulle det vara?
Mitt namn är Ani, jag är designer
och forskare på MIT Media Lab,
där jag är en del av en relativt ny
och unik grupp, Design Fiction,
där vi sitter inklämda mellan
science fiction och science fakta.
Och på MIT har jag turen
att kunna frottera mig med forskare
som studerar alla slags
banbrytande områden
som syntetisk neurobiologi,
artificiell intelligens, artificiellt liv
och allting däremellan.
Och över hela campuset finns det
oerhört briljanta forskare
som ställer frågor som,
"Hur kan jag göra världen bättre?"
Och en del av det min grupp frågar är,
"Vad är bättre?"
Vad är bättre för dig, för mig,
för en vit kvinna, för en homosexuell man,
för en veteran, ett barn med protes?
Teknik är aldrig neutral.
Den ramar in en verklighet
och reflekterar ett sammanhang.
Tänk dig vad det skulle säga om balansen
mellan arbete och privatliv på kontoret
om dessa var standard första dagen?
(Skratt)
Jag tror det är konstnärernas
och designernas roll
att ställa kritiska frågor.
Konst är hur man kan se
och känna framtiden
och idag är en spännande tid
att vara designer,
tack vare alla nya verktyg som
blivit tillgängliga.
Syntetisk biologi, till exempel,
strävar efter att beskriva biologi
som ett designproblem.
Och genom denna utveckling
undrar mitt labb vad rollerna
och ansvarsområdena är
för en konstnär, designer,
forskare eller affärsman?"
"Vad är konsekvenserna
av syntetisk biologi, genteknik,
och hur formar de vår bild av
vad det innebär att vara människa?"
"Vad är dess konsekvenser
på samhället, på evolutionen
och vad är riskerna i det här spelet?"
Min egen teoretiska
designforskning just nu
leker med syntetisk biologi
men för en mer känslostyrd uteffekt.
Jag är besatt av lukt
som ett designområde,
och det här projektet började med tanken,
tänk om du skulle kunna ta
ett doftporträtt, en smelfie?
(Skratt)
Tänk om du kunde ta
din egen naturliga kroppsdoft
och skicka den till en älskare.
Lustigt nog kom jag på att det faktiskt
var en tradition i Österrike på 1800-talet
att uppvaktande par hade en bit äpple
i armhålan på danser,
och i slutet av kvällen
så skulle tjejen ge frukten
till killen som hon tyckte mest om,
och om han kände likadant
så åt han upp det illaluktande äpplet.
(Skratt)
Napoleon skrev många kärleksbrev
till Josephine,
men det kanske mest minnesvärda
är denna korta, brådskande lapp:
"Hemma om 3 dagar. Bada inte."
(Skratt)
Både Napoleon och Josephine
älskade violer.
Josephine bar violdoftande parfym,
bar violer på deras bröllopsdag
och Napoleon skickade en violbukett
till henne varje år på deras bröllopsdag.
När Josephine dog,
planterade han violer på hennes grav,
och precis innan sin exil
gick han tillbaka till graven,
plockade några av dessa blommor,
förseglade dem i en medaljong
och bar dem tills han dog.
Det tyckte jag var väldigt rörande.
Jag tänkte, kan jag få den violen
att lukta precis som Josephine?
Tänk om du, för all evighet,
när du besökte hennes grav,
kunde känna doften av Josephine,
precis som Napoleon älskade henne?
Skulle vi kunna konstruera
nya sätt att sörja,
nya ritualer för att minnas?
Vi har trots allt konstruerat
transgena grödor
för att kunna maximera vinst,
grödor som tål långa transporter,
grödor som har en lång hållbarhet,
grödor som smakar sött
men motstår skadedjur,
ibland på bekostnad av näringsvärdet.
Kan vi utnyttja dessa tekniker
för en känslostyrd uteffekt?
I mitt labb just nu,
undersöker jag frågor som,
"vad får en människa att lukta människa?"
Och det visar sig vara ganska komplicerat.
Faktorer som din kost,
dina mediciner, din livsstil
allt påverkar din doft.
Och jag fann att vår svett
mestadels är doftfri,
det är våra bakterier och mikrobiom
som är ansvariga för dina dofter,
ditt humör, din identitet
och så mycket mer.
Och det finns olika molekyler
som du utsöndrar,
men som vi bara uppfattar undermedvetet.
Jag har samlat och katalogiserat
bakterier från olika platser på min kropp.
Efter att ha pratat med en forskare,
tänkte vi
att den perfekta Ani-mixen kanske är
10% nyckelben, 30% underarm,
40% bikinilinje och så vidare,
och ibland låter jag forskare
från andra labb
sniffa lite på mina prover.
Det har varit intressant höra hur
kroppsdofter uppfattas
utanför ett kroppsligt sammanhang.
Jag har fått höra saker som
att det luktar som blommor, som kyckling,
som cornflakes,
som carnitas med nötkött.
(Skratt)
Samtidigt odlar jag
en samling köttätande växter
för deras förmåga att avge köttliknande
dofter för att locka till sig byten,
i ett försök att skapa
ett symbiotiskt förhållande
mellan mina bakterier och denna organism.
Men så föll det sig så
att jag var på MIT, i en bar
och pratade med en forskare
som råkar vara vara kemist
och växtforskare,
jag berättade om projektet,
och han sa, "Det låter som botanik
för ensamma kvinnor."
(Skratt)
Oberörd sa jag "OK".
Jag utmanade honom.
"Kan vi konstruera en växt
som kan älska mig tillbaka?"
Och av nån anledning sa han,
"Visst, varför inte?"
Så vi började med att se
om vi kan få en växt att växa mot mig
som om jag vore solen?
Så vi tittar på mekanismer i växter,
som fototropism,
som får växter att växa
i riktning mot solen
genom att producera hormoner som auxin,
som orsakar cellförlängning
på den skuggiga sidan.
Och just nu tillverkar jag läppstift
som är indränkta med dessa ämnen
som låter mig interagera med en växt
med dess egna kemiska signaturer -
läppstift som får växter att växa
där jag kysser dem,
växter som blommar där jag kysser blomman.
Och genom dessa projekt
ställer jag frågor som,
hur definierar vi natur?
Hur definierar vi naturen
när vi kan ändra dess egenskaper,
och när bör vi göra det?
Bör vi göra det för vinst,
för användbarhet?
Kan vi göra det av känslomässiga orsaker?
Kan bioteknologi användas för att skapa
saker som är lika rörande som musik?
Var ligger tröskeln mellan vetenskap
och dess förmåga att forma
vårt känslolandskap?
Det är ett känt designmantra
att form följer funktion.
Nu, inkilad mellan vetenskap,
design och konst
får jag ställa frågan,
tänk om fiction informerar fakta?
Hur skulle ett sådant FoU-labb se ut
och vilka frågor skulle vi
ställa tillsammans?
Vi vänder oss ofta till tekniken för svar,
men som konstnär och designer
tycker jag om att fråga, "vad är frågan?"
Tack.
(Applåder)