Jarrett J. Krosoczka: Hur en pojke blev konstnär

När Jarrett J. Krosoczka var liten så sportade han inte, men han älskade konst. Han berättar den roliga och rörande historien om en liten pojke som följde en enkel passion: att rita och skriva berättelser. Med hjälp av familjemedlemmar och lärare så växte vår huvudrollsinnehavare upp till att bli en framgångsrik skapare av älskade karaktärer från barnböcker, och en talesperson för utbildning inom konstarterna.

Hej. Jag heter Jarrett Krosoczka,

och mitt jobb är att skriva och illustrera barnböcker.

Så att använda min fantasi är mitt heltidsjobb.

Men långt innan min fantasi var mitt jobb

så räddade min fantasi mitt liv.

När jag var liten så älskade jag att rita,

och den mest begåvade konstnär jag visste

var min mamma,

men min mamma var beroende av heroin.

Och när din förälder är beroende av droger,

är det nästan som när Charlie Brown försökte sparka fotbollen,

för även om du vill älska den personen,

och även om du vill bli älskad av den personen,

så hamnar du på ryggen varje gång du öppnar ditt hjärta.

Under hela min barndom så satt min mamma i fängelse

och jag hade ingen pappa eftersom

jag inte ens visste vad hans förnamn var förrän jag gick i sjätte klass.

Men jag hade mina morföräldrar,

min mammas föräldrar Joseph och Shirley,

som adopterade mig precis innan jag fyllde tre

och tog hand om mig som om jag vore deras eget barn,

trots att de redan hade uppfostrat fem barn.

Så två personer som växte upp under den stora depressionen,

tog väldigt, väldigt tidigt på 80-talet sig an ett nytt barn.

Jag var som kusinen, Oliver, i komediserien

om familjen Krosoczka,

den nya killen som kom från ingenstans.

Och jag skulle vilja säga att livet var helt lätt med dem.

De rökte två paket om dagen, var, utan filter,

och innan jag fyllt sex,

så kunde jag beställa en Southern Comfort Manhattan,

dry med en twist, isbitar vid sidan av,

isen vid sidan av så att du kan få plats med mer sprit i drinken.

Men de älskade mig så in i helvete. De älskade mig så mycket.

Och de stöttade min kreativa strävan,

för min morfar var en entreprenör.

Han drev och arbetade i en fabrik.

Min mormor var hemmafru.

Men här var den här killen som älskade Transformers

och Snobben och Turtles,

och jag föll för karaktärerna jag läste om,

och de blev mina vänner.

Så de bästa vänner jag hade i världen var figurerna

jag läste om i böcker.

Jag gick på Gates Lane grundskola i Worcester, Massachusetts,

och mina lärare där var underbara,

speciellt Mrs. Alisch i första klass.

Jag kan så väl komma ihåg den kärlek hon gav

oss som var hennes elever.

När jag gick i tredje klass

hände någonting monumentalt.

En författare besökte vår skola, Jack Gantos.

En författare som publicerat böcker kom för att prata med oss

om sitt jobb.

Efteråt så gick vi allihop tillbaks till våra klassrum

och vi ritade våra egna tolkningar av hans huvudfigur,

Ruttna Ralph.

Plötsligt dök författaren upp i dörröppningen,

och jag kommer ihåg att han typ strosade nerför gångarna,

han gick från barn till barn och tittade på bänkarna utan att säga ett ord.

Men han stannade vid min bänk,

och han knackade på bänken, och så sa han,

"Fin Katt." (Skratt)

Och så vandrade han iväg.

Två ord som hade en kolossal inverkan på mitt liv.

När jag gick i tredje klass så skrev jag en bok för första gången,

"Ugglan som tyckte han var bäst på att flyga." (Skratt)

Vi skulle skriva våran egna Grekiska myt,

våran egna skapelseberättelse, så jag skrev en berättelse om en uggla

som utmanade Hermes på en flygtävling,

och ugglan fuskade,

och Hermes, eftersom han var en grekisk gud, blev arg och bitter,

och förvandlade ugglan till en måne,

så ugglan tvingades leva resten av sitt liv som en måne

och titta på när hans familj och vänner lekte om kvällarna.

Japp. (Skratt)

Min bok hade en titelsida.

Jag var mycket bekymrad över min immateriella egendom när jag var åtta.

(Skratt)

Och det var en berättelse med ord och bilder,

precis som det jag jobbar med nu,

ibland så låter jag orden ta över helt,

och ibland så låter jag bilderna verka själva

för att berätta historien.

Min favoritsida är "Om författaren" sidan.

(Skratt)

Jag lärde mig att skriva om mig själv i tredje person

när jag var mycket ung.

Jag älskar den sista meningen: "Han tyckte om att skapa den här boken."

Och jag gillade att göra den där boken för att jag älskade att använda min fantasi,

och det är det som är att skriva.

Att skriva är att använda din fantasi på papper,

och jag blir så rädd, eftersom jag åker till så många skolor nu,

och det verkar vara ett sådant främmande koncept för barn,

att skrivande skulle vara att använda sin fantasi på papper,

om de ens tillåts att skriva under skoldagen numera.

Jag älskade att skriva så mycket så att jag kom hem från skolan,

och tog fram pappersbitar,

och jag häftade ihop dem,

och fyllde de tomma sidorna med ord och bilder

bara för att jag älskade att använda min fantasi.

Och så blev dessa figurer mina vänner.

Det var ett ägg, en tomat, ett salladshuvud och en pumpa,

och de bodde allihop i kylskåpsstan,

och under ett av deras äventyr gick de till ett spökhus

som var fyllt med många faror

som en ond mixer som försökte hacka sönder dom,

en ond brödrost som försökte kidnappa brödparet,

en ond micro som försökte smälta deras vän

som var en smörklick. (Skratt)

Jag gjorde mina egna serietidningar också,

och det var ett annat sätt för mig att berätta historier,

med ord och bilder.

När jag gick i sjätte klass

så slutade staten nästan att stöda konsten

i Worcesters kommunala skolsystem.

Det gick från att jag hade konst en gång i veckan

till två gånger i månaden

till en gång i månaden till aldrig.

Min farfar, som var en vis man,

såg det som ett problem, för att han visste

att det var, typ, det ända jag hade. Jag sportade inte.

Jag hade konsten.

Så han kom in i mitt rum en kväll,

och satt på sängkanten,

och han sa, "Jarret, du gör som du vill, men om du vill så

skicka vi dig till lektioner vid Worcesters konstmuseum.

Jag var överlycklig.

Från sjätte till tolfte klass,

en, två, ibland tre gånger i veckan

hade jag lektioner på konstmuseet,

och jag var omgiven av andra barn som älskade att rita,

andra barn som delade samma intresse.

Min publicerings karriär tog fart då jag designade omslaget

till klassboken i åttan.

Om ni undrar varför skomaskoten var klädd i den stilen

så var jag väldigt tänd på Bell Biv DeVoe och MC Hammer

och Vanilla Ice på den tiden. (Skratt)

Jag kan än i dag sjunga karaoke till "Ice, Ice Baby"

utan att titta på skärmen.

Fresta mig inte, jag gör det.

Sedan blev jag skickad till privatskola,

förskola till åttan, kommunala skolor, med av någon anledning

så skrämdes min farfar av att någon

vid vårt gymnasium hade blivit knivhuggen och dödad,

så han ville inte att jag skulle gå där.

Han ville att jag skulle gå på en privatskola, och han ställde mig inför ett val.

Du kan gå på Holy Name, där det är samundervisning,

eller St. John's, där det bara går pojkar.

En mycket vis man, för han visste att jag skulle

se det som att jag tog beslutet själv,

och han visste att jag inte skulle välja St. John's,

så jag började på Holy Name gymnasiet,

vilket var en tuff omställning eftersom, som jag sa,

jag sportade inte,

och det var mycket focus på sport,

men jag fann tröst i Mr. Shilales konstrum.

Och här så bara blomstrade jag.

Varje dag så kunde jag inte vänta tills jag kom till det klassrummet.

Så hur fick jag vänner?

Jag ritade roliga bilder föreställande mina lärare - (Skratt) -

och jag skickade runt dem.

Så, under en engelsk lektion, i nionde klass,

skrattade min kompis John som satt bredvid mig,

lite för högt.

Mr. Greenwood var inte glad.

(Skratt)

Han såg direkt att det var jag som var orsaken till uppståndelsen,

För första gången i mitt liv så skickades jag ut i korridoren,

och jag tänkte, "Å nej, jag är fördömd.

morfar kommer helt enkelt att döda mig."

Han kom ut i korridoren och sa,

"Får jag se på pappret."

Och jag tänkte, "Å nej. Han tror att det är ett brev."

då så tog jag teckningen, och gav den till honom.

Vi satt tysta där ett kort ögonblick,

och så sa han till mig,

"Du är väldigt begåvad." (Skratt)

"Du är väldigt duktig. Du vet, skoltidningen

behöver en ny tecknare, och det borde passa dig.

Sluta bara att rita under mina lektioner."

Så mina föräldrar fick aldrig reda på det.

Jag hamnade inte i trubbel. Jag presenterades för Mrs. Casey

som skötte skoltidningen,

och under tre och ett halvt år så var jag

tecknare i skoltidningen,

tog upp tunga frågor som att

de äldre eleverna är elaka,

de yngsta eleverna är töntar,

balbiljetten är så dyr. Jag fattar inte hur dyrt det är att gå på balen.

Och jag tillrättavisade rektorn

och sen så skrev jag en fortlöpande berättelse om en pojke vid namn Wesley

som var olyckligt kär, och jag bedyrade

att den inte handlade om mig,

men så här många år efteråt, den var helt och hållet om mig.

Men det var så häftigt att jag kunde skriva dessa berättelser,

jag kunde komma på sådana idéer,

och de publicerades i skoltidningen,

och folk som jag inte kände kunde läsa dem.

Jag älskade tanken på att kunna dela med mig av mina idéer

på ett tryckt blad.

När jag fyllde 14 år gav min morfar och mormor

mig den bästa födelsedagspresenten någonsin:

ett ritbord som jag har använt ända sedan dess.

Nu står jag här, 20 år senare,

och jag använder fortfarande samma bord varje dag.

På kvällen då jag fyllde 14 år

fick bordet, och vi åt kinamat.

Min spådom var:

"Du kommer att bli framgångsrik i ditt yrke."

Jag tejpade fast den i övre vänstra hörnet på mitt bord,

och som ni kan se, den är fortfarande kvar.

Jag har aldrig direkt bett mina morföräldrar om någonting

Jo, två saker: Rusty, som var en fantastisk hamster

som levde att härligt och långt liv medan jag gick i fjärde klass.

(Skratt)

Och en videokamera.

Jag ville helt enkelt ha en videokamera.

Och när jag bett och bönat fram till jul

fick jag en begagnad videokamera.

Jag började med det samma att göra mina egna tecknade filmer,

helt själv,

och under hela gymnasietiden gjorde jag mina egna tecknade filmer.

Jag övertalade min engelsklärare i tionde klass att låta mig

göra min bokrecension av Stephen Kings "Lida"

som en tecknad kortfilm. (Skratt)

Jag fortsatte att göra serietidningar.

Jag fortsatte att göra serietidningar, och på konstmuseet i Worcester

fick jag det bästa rådet jag någonsin fått av en pedagog.

Mark Lynch, han är en fantastisk lärare

och fortfarande en god vän,

jag var 14 eller 15,

och kom in till hans serietidnings lektion mitt i kursen,

och jag blev så upphetsad att jag strålade.

Jag hade en bok om hur man tecknar serietidningar som Marvel,

lärde mig hur man tecknar superhjältar,

hur man tecknar kvinnor, hur man tecknar muskler

precis som de skulle vara

om jag någonsin skulle teckna åt X-Men eller Spindelmannen.

Han blev alldeles blek,

och tittade på mig, och sa,

"Glöm allt du någonsin lärt dig."

Jag förstod inte. Han sa, "Du har en jätte bra stil.

Håll dig till din egen stil. Teckna inte som du har blivit tillsagt att teckna.

Teckna som du tecknar och fortsätt så,

för du är riktigt duktig."

När jag var en tonåring, jag var orolig som vilken tonåring som helst,

men efter 17 år med en mamma

som kom och gick i mitt liv som en jojo

och en pappa utan ansikte, så var jag arg.

När jag var 17 år, träffade jag min pappa för första gången,

då fick jag reda på att jag hade en bror och en syster som jag aldrig vetat om.

Samma dag som jag träffade min pappa för första gången

så fick jag avslag från Rhode Islands designskola,

mitt enda högskoleval.

Men det var vid den här tidpunkten som jag åkte till Sunshine lägret

för att arbeta som volontär en vecka och arbeta med några verkligt otroliga barn,

barn med leukemi, och den här killen, Eric, förändrade mitt liv.

Eric fick inte uppleva sin sjätte födelsedag,

men Eric finns hos mig varje dag.

Efter denna upplevelse, tog min konstlärare, Mr. Shilale,

fram några bilderböcker,

och jag tänkte, "Bilderböcker för barn!"

och så började jag skriva böcker för yngre läsare

när jag gick sista året på gymnasiet.

Tillslut så kom jag in på Rhode Islands design skola.

Jag började på RIDS som andraårsstuderande,

väl där gick jag varenda kurs jag kunde om skrivande,

och det var där som jag skrev en berättelse om en stor orange snigel

som ville vara kompis med med en kille.

Killen hade inget tålamod med honom.

Jag skickade boken till ett dussin bokförläggare

och den fick avslag varenda gång,

men jag var även involverad i Hole in the Wall Gang lägret,

ett fantastiskt läger för barn med alla olika sorters allvarliga sjukdomar,

och det var barnen på lägret som läste mina berättelser,

och jag läste för dom, och jag såg att de reagerade positivt på mitt jobb.

Jag gick ut RIDS. Mina morföräldrar var mycket stolta,

och jag flyttade till Boston, och startade upp mitt företag.

Jag gjorde i ordning en studio och försökte bil publicerad.

Jag brukade skicka mina böcker. Jag brukade skicka hundratals vykort

till redaktörer och art directors,

men de fick inga svar.

Och min morfar brukade ringa mig varje vecka,

och han brukade säga, "Jarrett, hur går det? Har du något jobb än?"

Eftersom han precis hade investerat en stor summa pengar

i min högskoleutbildning.

Och jag sa, "Ja, jag har ett jobb. Jag skriver och illustrerar barnböcker."

Och han sa, "Ja, men vem betalar för det?"

Och jag sa, "Ingen, ingen, ingen än.

Men jag är säker på att det kommer hända."

Så, jag brukade jobba helger på Hole in the Walls lågsäsongs program

för att tjäna lite extra pengar eftersom jag försökte sätta igång,

och där fanns denna helt enkelt väldigt hyperaktive kille,

som jag började kalla "Appojken,"

och jag gick hem och skrev en bok som hätte "God natt, Appojke."

Och jag skickade iväg en sista sats vykort.

Och jag fick ett email från en redaktör vid Random House,

ärenderaden löd, "Snyggt jobbat" utropstecken.

"Kära Jarrett, jag har tagit emot ditt vykort.

Jag gillade din konst, så jag gick in på din hemsida

och jag undrar om du någonsin försökt skriva några egna berättelser,

för jag tycker verkligen om din konst och det ser ut som om det finns berättelser bakom dem.

Hör gärna av dig om du någonsin råkar vara i New York."

Och det här var från en redaktör hos Random Houses barnböcker.

Så veckan därpå så "råkade" jag vara i New York.

(Skratt)

Och jag träffade den redaktören,

och jag lämnade New York med mitt första bokkontrakt,

"God natt, Appojke,"

som publicerades den 12:e juni, 2001.

Och min lokaltidning firade nyheten.

Den lokala bokhandeln gjorde en stor affär av det.

De sålde slut på alla sina ex av boken.

Mina vänner kallade det för en likvaka, fast glatt,

för alla som jag någonsin känt stod i kö för att träffa mig,

men jag var inte död. Jag signerade bara böcker.

Mina morföräldrar, dom var mitt i allt.

Dom var så glada. Dom kunde inte ha varit stoltare.

Mrs. Alisch var också där. Mr. Shilale var där. Mrs. Casey var där.

Mrs. Alisch gick före i kön och sa,

"Jag lärde honom att läsa." (Skratt)

Och sen så hände något som förändrade mitt liv.

Jag fick mitt första riktiga beundrarbrev,

där ett barn älskade Appojken så mycket

att han vill ha en Appojktårta till sin födelsedag.

För en tvååring är det som en tatuering. (Skratt)

Som du vet så får man ju bara en födelsedag per år.

Och detta var ju bara hans andra.

Och jag fick det här fotot, och jag tänkte,

"Detta foto kommer att finnas med i hans medvetande

under hela hans liv. Han kommer att ha den bilden

i sitt familjealbum för alltid."

Bilden, har sedan dess,

stått inramat framför mig medan jag har arbetat med alla mina böcker.

Jag har gett ut 10 bilderböcker.

"Punk bondgård,"Påshuvud," Ollie den lila elefanten."

Jag har precis gjort klart den nionde boken

i "Mattant" serien, vilket är en serietidning

om en mattant som bekämpar brott.

Jag väntar på att en kapitelbok ska släppas,

den heter "Platypus polispatrull: Grodan som dog."

Jag besöker otaliga skolor runtom i landet,

och säger till en massa barn att de ritar jätte bra katter.

Och jag träffar påshuvuden.

Mattanter behandlar mig väldigt trevligt.

Jag har fått se mitt namn i ljus

för barn satte mitt namn i ljus.

Två gånger nu har "Mattant" serien vunnit

barnens val till årets bok i tredje eller fjärde klass kategorin

och dessa vinnare visades upp

på en jumbotronskärm i Times Square.

"Punk bondgård" och "Mattant" håller på att göras till filmer,

så nu är jag filmproducent

och jag tror verkligen att det är tack vare den där filmkameran

jag fick i nionde klass.

Jag har sett folk ha "Punk bondgård" födelsedagskalas,

folk har klätt ut sig som "Punk bondgård" till Halloween,

en "Punk bondgård" barnkammare,

vilket gjorde mig lite nervös över barnets välbefinnande på lång sikt.

Och jag får de mest fantastiska brev från mina fans,

0ch får de mest fantastiska projekt,

mitt största ögonblick var förra Halloween.

Dörrklockan ringde och det var en godis-eller-busare

utklädd till min karaktär. Det var så häftigt.

Nu lever inte mina morföräldrar längre,

så för att hedra dom så har jag skapat ett stipendium vid Worcesters konstmuseum

för barn som befinner sig i svåra situationer

men vars vårdnadshavare inte har råd med lektionerna.

De visade mina arbete från mina första 10 år av bokutgivning,

och vet du vem som var där för att fira? Mrs. Alisch.

Jag sa, "Mrs. Alisch, hur mår du?"

Och hon svarade med, "Jag är här." (Skratt)

Det är sant. Du lever, och det är rätt bra för tillfället.

Det största just nu för mig är dock,

att mitt viktigaste jobb nu är vara pappa,

jag har två vackra döttrar,

mitt mål är att omge dem med inspiration,

från böckerna som finns i vartenda rum i vårt hus

till väggmålningarna jag målade i deras rum

till ögonblicken av kreativitet som du finner, när det är lugnt,

genom att göra grimaser på verandan

till att låta henne sitta vid det skrivbord

där jag har suttit de senaste 20 åren.

Tack. (Applåder)