Utseende betyder inte allt. Tro mig, jag är modell.

Cameron Russell erkänner att hon vunnit i det "genetiska lotteriet"; hon är lång och vacker, och hon jobbar som underklädesmodell. Men låt inte hennes utseende lura dig. I detta orädda föredrag tar hon en nykter titt på modeindustrin, som fick henne att se väldigt utmanande ut redan när hon var knappt 16 år gammal.
(Filmat på TEDxMidAtlantic.)

Hej! Jag heter Cameron Russell.

Den senaste tiden har jag varit modell.

Faktiskt i 10 år.

Jag tycker mig känna en obehaglig känsla

i luften just nu.

Jag borde inte ha satt på mig
den här klänningen.

(Skratt)

Som tur är tog jag med mig ett ombyte.

Detta är det första klädbytet
på en TED-scen.

Ni har tur som får vara med
om det, tycker jag.

Om någon blev avskräckt tidigare,
så behöver ni inte berätta det nu.

Det får jag reda på senare på Twitter.

(Skratt)

Jag har det stora privilegiet

att kunna påverka vad ni tycker om mig

på bara 10 sekunder.

Det är inte alla som får den möjligheten.

De högklackade skorna är väldigt obekväma.
Som tur var tänkte jag inte ha dem på mig.

Det värsta är att dra tröjan över huvudet,

för det är då alla kommer skratta åt mig.

Så gör ingenting när jag inte kan se er.

Så där.

Men, varför gjorde jag så här?

Det var pinsamt.

(Skratt)

Jo...

(Skratt)

Förhoppningsvis inte lika pinsamt
som den där bilden.

Utseende har genomslag,

men samtidigt är utseende ytligt.

Jag ändrade just vad ni tyckte
om mig, på sex sekunder.

När den här bilden togs

hade jag inte haft en pojkvän på riktigt.

Det kändes väldigt obekvämt,

och fotografen bad mig svanka

och köra handen genom killens hår.

Förutom operation,

eller brun utan sol som jag använde
för två dagar sedan på jobbet,

finns det inte mycket vi kan göra
för att ändra vårt utseende.

Hur vi ser ut, hur ytligt
och oföränderligt det än är,

har en stor inverkan på våra liv.

Så idag ska jag vara orädd
genom att vara ärlig.

Jag står på den här scenen
för att jag är modell.

Jag står på den här scenen
för att jag är en snygg, vit kvinna.

Inom mitt gebit kallas det
en sexig flicka.

Jag ska besvara de frågor jag alltid får,

men mer ärligt än vanligt.

Den första frågan lyder:
Hur blev du modell?

Jag brukar säga att
en talangscout hittade mig,

men det var inte därför.

Anledningen till att jag blev modell är

att jag vann i det genetiska lotteriet,
att jag uppfyller rådande skönhetsideal.

Vilket skönhetsideal gäller idag?

Under de senaste decennierna

har skönhet gått från att
bara betyda sundhet och ungdom,

och symmetriska drag som vi är
programmerade att beundra,

till att även innefatta
långa, smärta kroppar,

kvinnlighet och ljus hy.

Det är detta skönhetsideal jag uppfyller,

och jag har tjänat pengar på det.

Jag vet att en del av er här i publiken

som är skeptiska till det,

och kanske några fashionistor säger:

"Vänta nu. Naomi. Tyra.
Joan Smalls. Liu Wen."

Jag måste berömma er kännedom
om modeller. Mycket imponerande.

(Skratt)

Men tyvärr måste jag meddela att 2007

räknade en mycket inspirerad doktorand

alla modeller på catwalken,
var enda en som blev anställd.

Av 677 modeller som anställdes
var det bara 27,

mindre än fyra procent, som inte var vita.

Nästa fråga jag alltid får är:

"Kan jag bli modell när jag blir stor?"

Mitt första svar är:

"Det vet jag inte, det är inte jag
som bestämmer det."

Men det andra svaret på frågan,

det jag verkligen vill säga till tjejerna:

"Varför vill du det?
Du kan bli precis vad du vill.

Du skulle kunna bli president i USA,

eller uppfinna nästa Internet,

eller en ninja-kirurg-poet,

vilket vore ur-coolt, eftersom
du skulle vara den första."

(Skratt)

Om de vid det här laget
fortfarande hävdar:

"Nej, nej Cameron,
jag vill bli modell",

så säger jag: "Bli min chef."

Jag är inte ansvarig för något,

du kan bli ansvarig utgivare
för American Vogue, VD för H&M,

eller nästa Steven Meisel.

Att säga att man vill bli modell
när man blir stor

är som att säga att du vill
vinna på Lotto när du blir stor.

Det är utanför din kontroll,
det är häftigt,

men det är inte en karriärväg.

Nu ska ni få 10 års kunskap
om modellande,

eftersom det till skillnad
från ninja-kirurg-poesi,

går att sammanfatta här och nu.

Här står fotografen,

ljuset faller så här.

"Cameron, vi vill att du går på bilden."

Det här benet först,
ena armen bakåt, andra framåt,

huvudet aningen bortvänt,
och så går du fram och tillbaka,

och så tittar du bakåt
på dina låtsaskompisar,

300, 400, 500 gånger.

(Skratt)

Det ser ut något åt det här hållet.

(Skratt)

Förhoppningsvis mindre tillgjort
än bilden i mitten.

Vet faktiskt inte vad som hände där...

Olyckligtvis, efter man slutat skolan,

och man gjort några jobb,

så har man fastnat i ett fack.

Om man säger att man vill
bli USAs president,

men det står i CV:t
"Underklädesmodell 10 år",

så får man konstiga blickar.

Nästa fråga är:
"Retuscheras alla foton?"

Ja, praktiskt taget alla retuscheras.

Men inte nog med det.

Den här är den allra första bilden av mig.

Det var också första gången
som jag hade på mig en bikini,

och jag hade inte fått min första mens.

Jag vet att det är väldigt privat,
men jag var så ung.

Så här såg jag ut på en bild med mormor
bara ett par månader tidigare.

Här är jag på två bilder från samma dag.

Min kompis fick följa med.

Här är jag på pyjamasparty
innan jag fotades för French Vogue.

Här är jag med mitt fotbollslag
och i V Magazine.

Och så här ser jag ut idag.

Och det jag hoppas ni ser är

att de där bilderna inte är bilder av mig.

De är konstruktioner.

De har konstruerats av en grupp proffs,

av hårstylister, makeupartister,
fotografer och stylister,

och alla deras assistenter,
förarbete och efterbearbetning,

som bygger detta.

Det är inte jag.

Nästa fråga som jag alltid får är:

"Får du gratis grejer?"

(Skratt)

Jag har för många högklackade skor,
som jag aldrig använder,

förutom precis nyss.

Men de andra fördelarna jag får i livet

de pratar vi helst inte om.

Jag växte upp i Cambridge.

En gång när jag var i en affär
hade jag glömt pengarna,

och då fick jag klänningen gratis.

Som tonåring åkte jag med en kompis

som är en dålig bilförare.

Hon körde mot rött,
och självklart blev vi stoppade.

Men det enda som krävdes var ett
"Ursäkta konstapeln", så fick vi åka igen.

Jag fick de där sakerna tack vare
mitt utseende, inte för den jag är.

Det finns de som straffas
för hur de ser ut

och inte bedöms för vem de är.

Jag bor i New York, och förra året,

bland de 140 000 tonåringar
som stoppades och visiterades

var 86% svarta och latinos,
och de flesta var unga män.

Det finns bara 177 000 manliga
unga svarta och latinos i New York.

För dem är inte frågan
"Kommer jag bli stoppad?", utan

"Hur många gånger kommer jag bli stoppad?"

När jag förberedde mitt föredrag

fick jag reda på att
bland alla 13-åriga tjejer i USA

är det 53% som inte tycker om sin kropp.

Den siffran ökar till 78% när de är 17.

Den sista frågan jag får är:

"Hur är det att vara modell?"

Det svar som de förväntar sig att få är

"Om du är lite smalare
och om ditt hår glänser mer,

så kommer du bli så glad och fantastisk."

Och när vi är på jobb

svarar vi på ett sätt
som kanske får det att verka så.

"Det är fantastiskt att resa,

och det är underbart att jobba
med kreativa, inspirerande människor."

Och det är helt sant,
men det är bara halva sanningen,

för det vi aldrig säger framför kameran,

något jag aldrig sagt framför kameran är:

"Jag är osäker."

Jag är osäker för jag måste tänka på
hur jag ser ut varje dag.

Och om ni någonsin undrar:

"Om jag hade smalare lår och blankare hår,
skulle jag vara lyckligare då?"

så behöver ni bara träffa några modeller.

De har de smalaste låren
och de coolaste kläderna,

och de är de mest osäkra
människorna på planeten.

När jag skrev det här föredraget,

tyckte jag att det var svårt
att framstå som ärlig.

För å ena sidan

känns det väldigt obekvämt
att stå här och säga:

"Jag har fått en massa fördelar
för att jag ser ut som jag gör,"

för att sedan avsluta meningen med

"men jag blir inte alltid lycklig av det."

Men det svåraste för mig är att stå här
och hacka ner på ett skönhetsideal

som bygger på kön och rastillhörighet,
när jag själv är en av de stora vinnarna.

Men jag är också glad
och hedrad över att få stå här,

och jag tycker det är fantastiskt
att jag fick komma nu,

och inte om 10, 20 eller 30 år.

För då kanske inte mitt tal handlat om
hur jag fick mitt första jobb,

eller hur jag betalade för college;

saker som känns viktiga
att prata om just nu.

Det jag hoppas jag lyckats förmedla är

en insikt i hur mycket utseende styr
hur framgångsrika vi anses vara

och när vi anses misslyckade.

Tack!

(Applåder)